Kärnfamiljen är 2020-talets stora skräck
Nu är det familjen som ger oss kalla kårar. Mörka hemligheter och det som sker inom hemmets väggar är ren fasa för 2020-talets frigjorda individualister.
Bild: Netflix/Warners Bros./A24
När Charles Addams först tecknade sin skämtserie om familjen Addams i The New Yorker 1938 lade han grunden för det som vi sedan dess känner till som familjekomedi, från Familjen Flinta och The Simpsons till Svensson, Svensson och Solsidan.
Familjen Addams är en besynnerlig dekonstruktion av den amerikanska kärnfamiljen. På ytan är Addams “goda amerikaner” som i hederlig puritansk anda lever på gamla pengar och bor aristokratiskt i ett gotiskt viktorianskt hus. Samtidigt är de sällsamt hemtama med det som andra upplever som groteskt och olustigt, något de själva inte alls förstår. Men deras rötter är väl exotiska för den anglosaxiska östkusteliten. Familjens matriark, farmor Addams, är en uråldrig häxa, och hennes son Gomez namn avslöjar deras baskiska bakgrund. Han är gift med den dystra skönheten Morticia Frump (måhända av Pennsylvaniatysk bakgrund), en annan häxa, som förstås kommer från Salem i Massachusetts där röken från bålen ännu inte lagt sig.
Familjen Addams blev omåttligt populär som tv-serie på 1960-talet och senare i flera filmer. Nu visas andra säsongen av Tim Burtons serie Wednesday. I den får vi följa dottern Addams, som i tidigare versioner varit en lillgammal och överintelligent liten flicka med förkärlek för döden och det makabra, som nu blivit en stoisk tonårstjej som kämpar med att få vänner, finna kärleken, frigöra sig från sin förtrollande mamma, och bli accepterad på internatskolna. Wednesday har blivit en mäkta populär ungdomsserie som för tankarna till den klassiska tonårsrysaren Buffy och Vampyrerna (1997–2023). I rollen som Wednesday, med flätor, skoluniform, svart kajal och sval avoghet, har Jenna Ortega blivit en modern sexikon.
Familjen Addams har sedan start utmanat normer och fördomar och monterat ner bilden av den perfekta familjen till förmån för den imperfekta kärleken. Något liknande händer nu i samtidens skräckfilmer där humor och det groteska används för att slå hål på familjeidyllen.
I de australiensiska tvillingarna Danny och Michael Philppous senaste film Bring Her Back blir halvsyskonen Andy (Billy Barratt) och Piper (Sora Wong) föräldralösa när deras far Phil (Stephen Phillips) dör under mystiska omständigheter. Den excentriska tidigare kuratorn Laura (Sally Hawkins) blir deras fostermor. Själv sörjer hon en bortgången biologisk dotter och visar sig oväntat sedan tidigare ha den gravt autistiske fostersonen Oliver (Jonah Wren Phillips), som för sin egen skull hålls inlåst i sitt rum. Saker och ting visar sig snart stå långt ifrån rätt till i fosterhemmet samtidigt som syskonens egna mörka familjehemligheter kommer upp till ytan.
Skruvad humor och djup mänsklig sorg är också temat för Zack Creggers skolskjutningsallegori Weapons. I vad som minner om en modern variant av en grym bröderna Grimm-saga förs vi till småstaden Maybrook i Pennsylvania där 17 barn ur samma skolklass spårlöst försvinner. En natt kliver de alla upp ur sängen och springer till synes frivilligt iväg från sina hem bort i mörkret. De förtvivlande föräldrarnas frustration över en polisutredning som kört fast riktar deras aggressiva paranoia mot barnens skolfröken Justine (Julia Garner), en ensamstående kvinna med alkoholproblem och struligt förflutet. Samtidigt börjar spåren leda hem till den ende eleven i klassen som inte försvunnit, den utfryste och mobbade Alex (Cary Christopher). Varför syns inte hans föräldrar längre till? Vad är det som pågår i huset vars fönster täckts med tidningspapper?
2020-talets individualisters stora fasa är familjens mörka hemligheter och slutna värld. Nu vill vi vara fria från dess band samtidigt som barn inte längre blir gjorda.
***
När Charles Addams först tecknade sin skämtserie om familjen Addams i The New Yorker 1938 lade han grunden för det som vi sedan dess känner till som familjekomedi, från Familjen Flinta och The Simpsons till Svensson, Svensson och Solsidan.
Familjen Addams är en besynnerlig dekonstruktion av den amerikanska kärnfamiljen. På ytan är Addams “goda amerikaner” som i hederlig puritansk anda lever på gamla pengar och bor aristokratiskt i ett gotiskt viktorianskt hus. Samtidigt är de sällsamt hemtama med det som andra upplever som groteskt och olustigt, något de själva inte alls förstår. Men deras rötter är väl exotiska för den anglosaxiska östkusteliten. Familjens matriark, farmor Addams, är en uråldrig häxa, och hennes son Gomez namn avslöjar deras baskiska bakgrund. Han är gift med den dystra skönheten Morticia Frump (måhända av Pennsylvaniatysk bakgrund), en annan häxa, som förstås kommer från Salem i Massachusetts där röken från bålen ännu inte lagt sig.
Familjen Addams blev omåttligt populär som tv-serie på 1960-talet och senare i flera filmer. Nu visas andra säsongen av Tim Burtons serie Wednesday. I den får vi följa dottern Addams, som i tidigare versioner varit en lillgammal och överintelligent liten flicka med förkärlek för döden och det makabra, som nu blivit en stoisk tonårstjej som kämpar med att få vänner, finna kärleken, frigöra sig från sin förtrollande mamma, och bli accepterad på internatskolna. Wednesday har blivit en mäkta populär ungdomsserie som för tankarna till den klassiska tonårsrysaren Buffy och Vampyrerna (1997–2023). I rollen som Wednesday, med flätor, skoluniform, svart kajal och sval avoghet, har Jenna Ortega blivit en modern sexikon.
Familjen Addams har sedan start utmanat normer och fördomar och monterat ner bilden av den perfekta familjen till förmån för den imperfekta kärleken. Något liknande händer nu i samtidens skräckfilmer där humor och det groteska används för att slå hål på familjeidyllen.
I de australiensiska tvillingarna Danny och Michael Philppous senaste film Bring Her Back blir halvsyskonen Andy (Billy Barratt) och Piper (Sora Wong) föräldralösa när deras far Phil (Stephen Phillips) dör under mystiska omständigheter. Den excentriska tidigare kuratorn Laura (Sally Hawkins) blir deras fostermor. Själv sörjer hon en bortgången biologisk dotter och visar sig oväntat sedan tidigare ha den gravt autistiske fostersonen Oliver (Jonah Wren Phillips), som för sin egen skull hålls inlåst i sitt rum. Saker och ting visar sig snart stå långt ifrån rätt till i fosterhemmet samtidigt som syskonens egna mörka familjehemligheter kommer upp till ytan.
Skruvad humor och djup mänsklig sorg är också temat för Zack Creggers skolskjutningsallegori Weapons. I vad som minner om en modern variant av en grym bröderna Grimm-saga förs vi till småstaden Maybrook i Pennsylvania där 17 barn ur samma skolklass spårlöst försvinner. En natt kliver de alla upp ur sängen och springer till synes frivilligt iväg från sina hem bort i mörkret. De förtvivlande föräldrarnas frustration över en polisutredning som kört fast riktar deras aggressiva paranoia mot barnens skolfröken Justine (Julia Garner), en ensamstående kvinna med alkoholproblem och struligt förflutet. Samtidigt börjar spåren leda hem till den ende eleven i klassen som inte försvunnit, den utfryste och mobbade Alex (Cary Christopher). Varför syns inte hans föräldrar längre till? Vad är det som pågår i huset vars fönster täckts med tidningspapper?
2020-talets individualisters stora fasa är familjens mörka hemligheter och slutna värld. Nu vill vi vara fria från dess band samtidigt som barn inte längre blir gjorda.
***
