Kiev får vänta på mig
Framtida oro är garanterad, också i ett fredstillstånd. Är EU förberett på denna oro under oöverskådlig framtid?
Bild: AP
Jag fick en inbjudan åka till Kiev. Där har jag aldrig varit.
Det skulle handla om EU och utvidgningen. Gratis resa och hotell, middagar, luncher, hela paketet, allt på förhand bokat och betalt. Tre dagar och tre nätter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mycket hade gjorts för en viss bekvämlighet. Det hade bokats plats i en sovvagn hos Ukrzaliznytsia, landets motsvarighet till SJ. Middag och frukost på tåget. I Kiev olika transporter. Men först skulle jag flyga till Warszawa, sen ta inrikeståg och därefter ta det tio timmar långa nattåget till Kiev, eller nånstans nära. De exakta restiderna och den exakta tågnatten hölls hemliga. Detta för undvikande av, som det i brevet stod, "unwelcome foreign involvement".
Jag tackade ändå nej till tre dagar i Kiev. Jag kommer delta via skärm några timmar en eftermiddag nu i maj. Det beror inte på feghet, tror jag. Drönare och missiler är skrämmande företeelser, men de söker inte specifikt mig. Tur och otur kan man ha också i köket där hemma.
Mitt nej bottnade i något annat. Redan den första dagen i Kiev skall deltagarna enligt programmet "pay tribute to the fallen" vid torget Majdan. Jag har sett foton och videor från detta torg. Där vajar tiotusentals blågula små flaggor för alla de stupade ukrainarna. Jag är inte alls gjord för den typen av ceremonier. Andras sorg blir lätt min egen.
Sen tror jag förresten också att talet om ett EU-medlemskap för Ukraina borde föregås av en längre fredsperiod. Ukraina är ett land präglat av delade lojaliteter. Historiska befolkningsrörelser har skapat konkurrerande identiteter. Lojaliteterna riktas framför allt mot Kiev men delvis också mot Moskva. Framtida oro är garanterad, också i ett fredstillstånd. Är EU förberett på denna oro under oöverskådlig framtid?
Sen finns det också rätt många olika ”Ukraina”. De västra delarna av landet tillhörde en gång i tiden habsburgarna, de östra delarna tsarerna. I öster dominerar ännu i dag den grekisk-ortodoxa religionen, i väster katolicismen. I de östra delarna av Ukraina talar folk ofta surzhyk, ett slags ukrainsk-rysk språkvariant. Ju längre västerut man reser i landet desto starkare inslag av polska i ukrainskan.
Och på tal om Polen. Med Warszawa som motpart för Kiev sen länge en infekterad debatt om Stepan Bandera. Han var en ukrainsk ultranationalist som hade anhängare som tog livet av otaliga polacker och judar under världskriget. Med Budapest har Kiev involverats i en likaså infekterad dispyt om den ungerska minoriteten i Ukraina. Europa, och verkligen inte bara Ukraina, är ett nystan av komplexa hierarkier präglade av nationellt hat och nationella fördomar.
Ukraina hotar bli ett nytt Korea. Ett land delat av en synlig demarkationslinje men också av mera osynliga kulturella och språkliga skiljelinjer. I Korea har de två länderna, de två nationshalvorna, under decenniernas lopp långsamt men säkert glidit bort ifrån varandra. Språket i nord och syd har gått skilda vägar, med Nordkorea som ett språkligt sett protektionistiskt och arkaiserande reservat, som ett slags asiatiskt Island. Det är med Nordkorea lite grann som det en gång var med floran och faunan i gränslandet mellan BRD och DDR. I det särskilda gränslandet, upptäckte man efter 1989, fanns övervintrande insekter och växter som under tre decennier effektivt hade försvunnit från alla andra delar av landet, ja, rentav från resten av Europa.
EU som avvärjning, hopp och garant för ett plågat land. Jo, jag förstår allt det där, förstås. Jag förstår också de europeiska företagens intensiva återuppbyggnadsvilja. Men Kiev får ändå vänta, åtminstone på mig.
***
Läs även: Cancellering kommer i många skepnader
Läs även: Början på ett tredje världskrig?
Jag fick en inbjudan åka till Kiev. Där har jag aldrig varit.
Det skulle handla om EU och utvidgningen. Gratis resa och hotell, middagar, luncher, hela paketet, allt på förhand bokat och betalt. Tre dagar och tre nätter.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Mycket hade gjorts för en viss bekvämlighet. Det hade bokats plats i en sovvagn hos Ukrzaliznytsia, landets motsvarighet till SJ. Middag och frukost på tåget. I Kiev olika transporter. Men först skulle jag flyga till Warszawa, sen ta inrikeståg och därefter ta det tio timmar långa nattåget till Kiev, eller nånstans nära. De exakta restiderna och den exakta tågnatten hölls hemliga. Detta för undvikande av, som det i brevet stod, ”unwelcome foreign involvement”.
Jag tackade ändå nej till tre dagar i Kiev. Jag kommer delta via skärm några timmar en eftermiddag nu i maj. Det beror inte på feghet, tror jag. Drönare och missiler är skrämmande företeelser, men de söker inte specifikt mig. Tur och otur kan man ha också i köket där hemma.
Mitt nej bottnade i något annat. Redan den första dagen i Kiev skall deltagarna enligt programmet ”pay tribute to the fallen” vid torget Majdan. Jag har sett foton och videor från detta torg. Där vajar tiotusentals blågula små flaggor för alla de stupade ukrainarna. Jag är inte alls gjord för den typen av ceremonier. Andras sorg blir lätt min egen.
Sen tror jag förresten också att talet om ett EU-medlemskap för Ukraina borde föregås av en längre fredsperiod. Ukraina är ett land präglat av delade lojaliteter. Historiska befolkningsrörelser har skapat konkurrerande identiteter. Lojaliteterna riktas framför allt mot Kiev men delvis också mot Moskva. Framtida oro är garanterad, också i ett fredstillstånd. Är EU förberett på denna oro under oöverskådlig framtid?
Sen finns det också rätt många olika ”Ukraina”. De västra delarna av landet tillhörde en gång i tiden habsburgarna, de östra delarna tsarerna. I öster dominerar ännu i dag den grekisk-ortodoxa religionen, i väster katolicismen. I de östra delarna av Ukraina talar folk ofta surzhyk, ett slags ukrainsk-rysk språkvariant. Ju längre västerut man reser i landet desto starkare inslag av polska i ukrainskan.
Och på tal om Polen. Med Warszawa som motpart för Kiev sen länge en infekterad debatt om Stepan Bandera. Han var en ukrainsk ultranationalist som hade anhängare som tog livet av otaliga polacker och judar under världskriget. Med Budapest har Kiev involverats i en likaså infekterad dispyt om den ungerska minoriteten i Ukraina. Europa, och verkligen inte bara Ukraina, är ett nystan av komplexa hierarkier präglade av nationellt hat och nationella fördomar.
Ukraina hotar bli ett nytt Korea. Ett land delat av en synlig demarkationslinje men också av mera osynliga kulturella och språkliga skiljelinjer. I Korea har de två länderna, de två nationshalvorna, under decenniernas lopp långsamt men säkert glidit bort ifrån varandra. Språket i nord och syd har gått skilda vägar, med Nordkorea som ett språkligt sett protektionistiskt och arkaiserande reservat, som ett slags asiatiskt Island. Det är med Nordkorea lite grann som det en gång var med floran och faunan i gränslandet mellan BRD och DDR. I det särskilda gränslandet, upptäckte man efter 1989, fanns övervintrande insekter och växter som under tre decennier effektivt hade försvunnit från alla andra delar av landet, ja, rentav från resten av Europa.
EU som avvärjning, hopp och garant för ett plågat land. Jo, jag förstår allt det där, förstås. Jag förstår också de europeiska företagens intensiva återuppbyggnadsvilja. Men Kiev får ändå vänta, åtminstone på mig.
***
Läs även: Cancellering kommer i många skepnader
Läs även: Början på ett tredje världskrig?
