Kina har nyckeln till att dominera världen

Världen tillhör Kina. Den som ägnar sig åt självkritik har redan förlorat.

Text:

Toppbild: TT

Toppbild: TT

När britterna först, utan någon egentlig plan, byggde sitt imperium var det pojkboken och Bibeln som drev på. Drömmar om rikedom och makt, javisst, men lika mycket äventyr och idealism. Världen var en befriare, exotismen ett andningshål. Britter tog på sig snabelskor och red elefant, de bar turban och rökte vattenpipa. Många gifte sig lokalt, lärde sig språket och anammade seder som var till nytta eller nöje. När de återvände hem med pengar på fickan, lät en del bygga hus som tagna ur tusen och en natt.

Men ju längre 1800-talet gick, desto mindre drevs imperiet av nyfikenhet och livslust. Penningbegäret blev råare, samtidigt som den moraliserande fromheten bredde ut sig. Imperiet blev mer plikt än äventyr, mer obehag än livsaptit. Nyfikenheten på det okända vändes i ett slags uttråkad arrogans. Inga britter kunde längre dras med av det exotiska, utan att stämplas som oberörbara av sina egna. Den vite mannens äventyr hade blivit den vite mannens börda.

Från det var steget inte långt till självförakt.

Det dröjde fram till mellankrigstiden innan imperiet började falla samman på riktigt, men processen började redan före drottning Victorias död 1901. När hon firade diamantjubileum 1897 skrev Kipling, imperiepoeten framför andra, sin »Recessional«. Namnet var inte en slump. Det var verkligen ett slags avslutande psalm för ett imperium som expanderat sitt självförtroende tills det blev så tunt att det försvann.

Det fanns flera skäl till att det brittiska imperiet inte kunde leva vidare, många av dem politiska och ekonomiska. Men även om sådana omständigheter hade varit annorlunda skulle britterna inte ha kunnat fortsätta. De hade helt enkelt tappat den självsäkerhet som behövs för att styra världen. Nyfikenheten på det främmande hade först blivit till arrogant överlägsenhet, rent av förakt, för att slutligen vändas från det främmande mot det egna.

Britterna kunde inte längre övertyga sig om att de hade rätten och historien på sin sida. De litade inte på sina egna motiv.

Det är precis det här som gör det omöjligt för USA att stanna i Afghanistan.

Amerikaner är inte britter, de har en annan puls, men vissa saker gäller för alla nationer. Amerikanerna förlorade förstås sitt koloniala självförtroende – de skulle som gammal koloni aldrig kalla det vid sitt rätta namn – i Vietnam. Det var just den förlusten som gjorde elfte septemberattackerna så politiskt diaboliska, vid sidan av de fruktansvärda, direkta konsekvenserna.

Usama bin Laden tvingade upp USA på en kolonial arena, som landet gjort allt för att undvika efter Vietnam. Väl där drogs USA in i en hantering som är omöjlig att rationalisera för en nation som idkar självkritik. Ilskan som födde »Kriget mot terrorn« gav USA en tillfällig känsla av självklarhet. Men därunder hade inget förändrats. USA är en reflekterande kultur, där självförtroendet och osäkerheten ständigt brottas. Inget är fredat från granskning och prövande dekonstruktion.

Och nu kan vi läsa att Kina flyttar fram sina positioner i regionen. Kineserna knyter an till talibanerna och Pakistan, påstår vissa, är på väg att genom investeringar och diplomati bli en »kinesisk lydstat«.

Det är obehagligt och antagligen farligt, men hur skulle vi kunna undvika det? Till skillnad från Västvärlden har Kina det som behövs för att dominera världen: en känsla av självklarhet och ett totalt ointresse av självkritik. Vi har förlorat båda delarna och vill inte gå tillbaka, även om vi kunde. Och det kan vi inte.

Text:

Toppbild: TT