Klimatångest är knappast förklaringen till minskat barnafödande

För en som tillbringar sina dagar med att bära, jaga efter, amma och förhandla med sitt tredje och fjärde barn, framstår den minskande nativiteten som – låt oss säga mindre påtaglig. Ändå är den, också i en svensk kontext, ett faktum: I en rapport från tidigare i år konstaterar SCB att barnafödandet aldrig varit lägre. Det rör sig visserligen inte om någon befolkningsminskning, utan bara en markant avtagande ökningstakt, men detta är enligt bedömare problematiskt nog.  

Om man ska tro skribenten Anna Andersson i en text på Aftonbladets kultursida, har utvecklingen också en tydlig förklaring: klimatförändringarna, menar Andersson, gör tillsammans med geopolitisk instabilitet att människors framtidstro vacklar så till den grad att de väljer att inte sätta barn till världen.  

Det är en hypotes som väcker ett antal frågor. Till exempel kunde man tänka sig att en klimatoro av den kalibern borde synas i utsläppsstatistiken innan den ger avtryck i barnafödandet, och någon tydlig sådan effekt går knappast att spåra. 

Men om vi ändå antar att Anderssons analys är riktig, borde vi rimligtvis inte betrakta det minskande barnafödandet som ett problem, snarare tvärtom. Som fyra av Klimatalliansens kandidater till Europaparlamentet påpekade i en debattartikel i Sydsvenskan nyligen utgör befolkningsökningen en drivande faktor för klimatförändringarna, och varje barn som inte föds – i synnerhet i ett land som Sverige – innebär en betydande utsläppsreduktion. I en forskningsrapport från Linnéuniversitetet konstaterades häromåret att den framgångsrika minskningen av utsläpp per capita som skett i höginkomstländer, utplånades av den ökning av befolkningen som samtidigt ägde rum. Med andra ord tycks uteblivet barnafödande vara en rimlig respons för den som bekymrar sig för klimatet. Men å andra sidan frestas man att citera den politiske terroristen Theodore Kaczynski, visserligen själv barnlös, som menar att det bästa en revolutionär kan göra är att skaffa många barn, eftersom politiska uppfattningar tenderar att gå i arv: Om klimatkämparna låter bli att fortplanta sig, återstår snart bara ett släkte av fossilslukande biff-fantaster.  

Hur som helst tycks klimatfrågan som förklaring till det minskande barnafödandet i bästa fall ofullständig, även om man accepterar den i sig tveksamma premissen att beslutet att skaffa barn sker på alltigenom rationella grunder. (Min egen erfarenhet vittnar om motsatsen.) 

Pröva hellre denna förklaring: Ett barn utgör, åtminstone under sina första år, ett akut hot mot i princip alla de värden som vårt samhälle håller högt. Karriärutveckling, hög inkomst, ett välskött yttre, ett rikt socialt liv, en aktiv fritid, ett välordnat hem och – kanske i synnerhet – den barnafödande kvinnans självständighet och oberoende. De senaste decenniernas feministiska kritik mot såväl amning och naturliga födslar som deltidsarbete och ojämnt fördelad föräldraledighet är, när den läggs samman, svår att förstå på något annat sätt än som en ganska genomgripande kritik av barnalstrandet som sådant. Vad gäller den undermåliga förlossningsvården lär den inte få någon att avhålla sig från att skaffa barn, men att en traumatisk förlossning skulle kunna minska viljan till fler födslar får man nog ändå hålla för sannolikt. 

Men viktigare är nästan helt säkert ett kulturellt klimat där begrepp som instinkt och naturlighet ogiltigförklarats, och självförverkligande gjorts till den allt förhärskande dygden, där barn är ovälkomna i snart sagt alla mer sofistikerade vuxna sammanhang, och där den sociala normen dessutom föreskriver att omsorgen om de barn vi ändå skaffar ska överlåtas till främlingar innan de hunnit fylla två. När ingen socialt stigma längre vidhäftar valet att inte skaffa barn kvarstår i en sådan miljö helt enkelt inte särskilt många skäl att göra det. 

Vilket väl antyder att kommentatorerna undrar över fel saker. I stället för ”Varför föds det så få barn?” bör den fråga de ställer sig kanske vara: ”Varför skulle någon vilja föda barn i det samhälle vi lever i idag?” 

***

Läs även: Att leva är att ingå i en riskgrupp

Läs även: Vi kanske inte vet allt