Kommer du att vara nöjd i livets slutskede?

Hur är det att bli allt skröpligare och ha några få år kvar? Kommer du att vara nöjd då, eller arg och bitter? Nina Solomin delar med sig av sina tankar.

Ibland tänker jag på Elsa, en äldre dam som jag besökte när jag jobbade i hemtjänsten ett par somrar på nittiotalet. Hon bodde ensam i en röd egnahemsvilla med vita knutar som hon och maken hade byggt mer än ett halvsekel tidigare. Alltid när jag kom dit för att hjälpa till var hon så attans nöjd. Allt Elsa ville var att sitta i sin gungstol på verandan som vette ut mot äppelträdgården, med en filt över knäna. Jag vet inte om hon fortfarande kunde höra fåglarna kvittra, men hon älskade att känna solen i ansiktet, och att få en kopp kaffe med dopp därute. Det räckte för att hennes skrynkliga ansikte skulle skina av tillfredsställelse.

De flesta gamla människor jag hade stött på dittills i livet hade varit förbittrade av en eller annan anledning. Det var trauman och motgångar. Så för mig blev Elsa sinnebilden för hur en harmonisk ålderdom kunde se ut. Hon var i nittioårsåldern och skulle därmed ha tillhört den kategori människor som under pandemin etiketterades »äldre äldre«.

De äldre äldre är i livets sista fas. Den som haft turen att behålla hälsan och vara pigg och rask fram till åttio års ålder brukar någongång därefter nå ett slags gräns då kroppen är så pass påverkad av åldrandet att psyket börjar ställa in sig på att vara i sluttampen.

Johan Hakelius beskrev välfunnet i vår artikelserie Vad är döden? tidigare i år om hur världen blir alltmer främmande med åren: »De som spelar roll och är riktmärken försvinner person för person: far- och morföräldrar, föräldrar, släktingar, till sist vänner, makor och makar, men också avlägsna men ljusstarka människor.« Det där börjar man ju märka redan i medelåldern, hur de som varit självklara fixpunkter i ens universum faller ifrån.

Så hur är det då att bli allt skröpligare och ha några få år kvar? Poeten Lennart Sjögren, 91 år, skildrar i sin nyss utkomna långdikt Det röda äpplet (Bonniers förlag) ett tillstånd där en existentiell mättnad infunnit sig, och en trötthet. På en tallrik ligger ett rött äpple, men orken för att smaka på det finns inte: »jag orkar inte / inte nu«.

Solen syns mellan gardinerna, i sängen ligger en gammal man, han får besök av en kvinna i rullstol, tills en dag då hon inte kommer mer. Personalen passerar förbi: »dom som kommer med blöjorna och dom som tvättar / och dom som lägger till rätta / och dom som kommer med maten och dom som aldrig får tröttna«.

Skickligt suggererar Sjögren fram ett tillstånd på väg mot något annat. Detaljer flimrar förbi, minnen flyter upp i medvetandet och sjunker undan, världen förnims genom en hand som klappar om, en vardaglig fras, ljudet av en dörr som slås igen i korridoren. Vad som en gång var en aptit på livet har mattats av.

Den gamle lyfter handen och »famlar i luften / efter något som fastnar / nyss var där ju en annan hand«. Alla tider finns samtidigt: »Den gamla skinnhuden / genomskinlig / barnet därunder som söker tröst«.

Ungefär i samma veva som jag läser Sjögrens gripande långdikt ser jag den helt färska dokumentären Leva tills jag dör som visas på Tempo filmfestival i mars. Den skildrar ett äldreboende genom en kvinna som arbetar där som aktivitetscoach. Hon har en alldeles särskild relation till den hundraåriga Ella. När denna gamla dam ligger vid sitt yttersta är filmteamet där, och det slår mig hur sällan vi faktiskt ser en sådan stund gestaltad. Medan döden för Ella är en befriare, är den betydligt yngre aktivitetscoachen ångestfylld inför att förlora sin kära väninna.

De har olika utkikspunkter förstås. Men för åskådaren ligger det ändå något försonande i att en människa till slut kan ha fått nog och vara nöjd.

***

Text:

Toppbild: Janerik Henriksson/TT