Kunde Shahida med rätt hjälp ha levt i dag?
Ännu en ung kvinna har mist sitt liv i hederns namn – gör myndigheterna tillräckligt i kampen mot hedersförtrycket?
Toppbild: TT
På fotot som prytt flera medier tittar hon blygt in i kameran. Hon är vacker och ler. I dag är hon död. Hennes egen bror ströp henne, men mordet hade orkestrerats av hennes pappa. Kvinnan på fotot hette Shahida, var 22 år och önskade sig bara det som de flesta av oss tar för givet. Att få välja det liv hon ville leva. Våren 2024 hittades hon mördad, strypt och bränd vid en badvik i Lessebo. Den 3:e april dömdes Shahidas pappa och bror för mordet i hederns namn. Jag har följt rapporteringen om mordet på Shahida och när domen kom blev jag lättad och trodde att jag skulle kunna släppa det. Rättvisa hade ju skipats. Men det går inte. Det är någonting i hennes oskuldsfulla blick som förföljer mig. Och en fråga, kunde Shahida med rätt hjälp ha levt i dag?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Shahida längtade precis som Fadime Sahindal efter att få bestämma över sitt liv. Jag kom att lära känna Fadime efter att hennes familj tagit avstånd från henne för att hon vägrade underkasta sig hedersförtryckets normer. Av en slump träffades vi och under en tid bodde hon hos mig. Fadime visste att flera män i hennes familj ansåg det som en plikt att döda henne. Både Shahida och Fadime flydde från sina familjer och skapade sig ett nytt liv långt från föräldrahemmen. De stod inte ut med att leva under ständigt kontroll och visade stort mod när de bröt med sina familjer.
Det kan verka obegripligt att de ändå återvände. Men det finns en enkel förklaring, de längtade efter sina mammor. För vem som helst skulle det vara oerhört svårt att tvingas skiljas från sin familj och klippa alla band. För alltid. Fadime var medveten om vilken risk hon tog och träffade sin mamma ändå på hemliga platser. Och så kom till slut mötet som skulle bli hennes död. Fadime ville ta avsked av sin mamma innan hon skulle åka till Kenya och göra sin praktik som socionom. När hon sedan lämnade mamma och syster stod pappan utanför i trappuppgången och sköt sin dotter i huvudet. Shahida litade på sin mammas ord att ingenting skulle hända henne om hon kom hem. Till skillnad från Fadime insåg hon inte vidden av sitt ”brott”.
Det finns knappast någon som förnekar att hedersförtryck existerar i Sverige och det finns både kunskap och beredskap inom polis, socialtjänst och skola. Shahida fick allt upptänkligt stöd. Lärarna reagerade och larmade tidigt. När hon väl hade bestämt sig för att lämna familjen fick hon hjälp med att byta namn, fick skyddade uppgifter och flyttade till Norrland. Samhället hade gjort vad som stod i dess makt. Det är verkligen skillnad från det bemötande Fadime fick 1998, när hon för första gången skulle anmäla hoten från sin familj. En polis tittade på henne och sade ”nej men lilla gumman, gå hem till dina föräldrar och tala om att så gör man inte i Sverige”.
Myndigheterna verkar göra allt rätt men det räcker inte. Det finns flera exempel där den utsatte ändå går tillbaka sin familj, vilket senare har slutat med mord. De gömda kvinnorna kan inte slita av banden mellan mor och dotter. De förtränger allvaret i hoten och kan inte förstå vilket oerhört ”brott” de begår när de utmanar familjen. Här måste vi bli bättre på att få kvinnorna att förstå den livsfara det innebär. De unga kvinnor som lever i ett sammanhang som präglas av hedersförtryck som till exempel i Pakistan, Afghanistan och Kurdistan är medvetna om vilket pris de måste betala när de går emot familjen. I den miljön skulle en kvinna i Shahidas situation aldrig ta risken att återvända hem.
I svenska familjer ger föräldrarna hela tiden uttryck för att de är glada att barnen står på egna ben och när de blir vuxna skapar sig ett eget liv. De lägger ingen skuld på barnen om de inte är tillgängliga hela tiden. De har nog med sitt om man frågar om deras barn har hälsat på. I de länder där hedersförtrycket är utbrett är familjebanden starka och man har inga problem att ge barnen dåligt samvete för olika försummelser. Det kan vara irriterande, begränsande och kvävande att hela tiden stå till pass. Men det som är riktigt allvarligt är att mammorna knyter döttrarna hårt till sig. Också genom att ge dem skuldkänslor. De hotar med att det är den försumliga dotterns fel om mamman skulle få en hjärtattack. Och vem kan leva med att ha orsakat mammas död? Då är det bättre att gifta sig med den man som familjen valt ut.
Kampen mot hedersförtryck har kommit långt i Sverige genom att vi har insett att problemet finns och myndigheter ändrat sitt sätt att arbeta. Men ett viktigt steg återstår. Nu måste lärare, poliser och socialtjänst vara tydligare och tuffare mot tjejer som vill lämna sin familj och skapa sitt eget liv. Tjejerna kan inte tillåtas återvända om de har anmält sin familj. Det handlar om liv eller död.
***
Läs även: Dödad för tron på värdigt liv
På fotot som prytt flera medier tittar hon blygt in i kameran. Hon är vacker och ler. I dag är hon död. Hennes egen bror ströp henne, men mordet hade orkestrerats av hennes pappa. Kvinnan på fotot hette Shahida, var 22 år och önskade sig bara det som de flesta av oss tar för givet. Att få välja det liv hon ville leva. Våren 2024 hittades hon mördad, strypt och bränd vid en badvik i Lessebo. Den 3:e april dömdes Shahidas pappa och bror för mordet i hederns namn. Jag har följt rapporteringen om mordet på Shahida och när domen kom blev jag lättad och trodde att jag skulle kunna släppa det. Rättvisa hade ju skipats. Men det går inte. Det är någonting i hennes oskuldsfulla blick som förföljer mig. Och en fråga, kunde Shahida med rätt hjälp ha levt i dag?
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Shahida längtade precis som Fadime Sahindal efter att få bestämma över sitt liv. Jag kom att lära känna Fadime efter att hennes familj tagit avstånd från henne för att hon vägrade underkasta sig hedersförtryckets normer. Av en slump träffades vi och under en tid bodde hon hos mig. Fadime visste att flera män i hennes familj ansåg det som en plikt att döda henne. Både Shahida och Fadime flydde från sina familjer och skapade sig ett nytt liv långt från föräldrahemmen. De stod inte ut med att leva under ständigt kontroll och visade stort mod när de bröt med sina familjer.
Det kan verka obegripligt att de ändå återvände. Men det finns en enkel förklaring, de längtade efter sina mammor. För vem som helst skulle det vara oerhört svårt att tvingas skiljas från sin familj och klippa alla band. För alltid. Fadime var medveten om vilken risk hon tog och träffade sin mamma ändå på hemliga platser. Och så kom till slut mötet som skulle bli hennes död. Fadime ville ta avsked av sin mamma innan hon skulle åka till Kenya och göra sin praktik som socionom. När hon sedan lämnade mamma och syster stod pappan utanför i trappuppgången och sköt sin dotter i huvudet. Shahida litade på sin mammas ord att ingenting skulle hända henne om hon kom hem. Till skillnad från Fadime insåg hon inte vidden av sitt ”brott”.
Det finns knappast någon som förnekar att hedersförtryck existerar i Sverige och det finns både kunskap och beredskap inom polis, socialtjänst och skola. Shahida fick allt upptänkligt stöd. Lärarna reagerade och larmade tidigt. När hon väl hade bestämt sig för att lämna familjen fick hon hjälp med att byta namn, fick skyddade uppgifter och flyttade till Norrland. Samhället hade gjort vad som stod i dess makt. Det är verkligen skillnad från det bemötande Fadime fick 1998, när hon för första gången skulle anmäla hoten från sin familj. En polis tittade på henne och sade ”nej men lilla gumman, gå hem till dina föräldrar och tala om att så gör man inte i Sverige”.
Myndigheterna verkar göra allt rätt men det räcker inte. Det finns flera exempel där den utsatte ändå går tillbaka sin familj, vilket senare har slutat med mord. De gömda kvinnorna kan inte slita av banden mellan mor och dotter. De förtränger allvaret i hoten och kan inte förstå vilket oerhört ”brott” de begår när de utmanar familjen. Här måste vi bli bättre på att få kvinnorna att förstå den livsfara det innebär. De unga kvinnor som lever i ett sammanhang som präglas av hedersförtryck som till exempel i Pakistan, Afghanistan och Kurdistan är medvetna om vilket pris de måste betala när de går emot familjen. I den miljön skulle en kvinna i Shahidas situation aldrig ta risken att återvända hem.
I svenska familjer ger föräldrarna hela tiden uttryck för att de är glada att barnen står på egna ben och när de blir vuxna skapar sig ett eget liv. De lägger ingen skuld på barnen om de inte är tillgängliga hela tiden. De har nog med sitt om man frågar om deras barn har hälsat på. I de länder där hedersförtrycket är utbrett är familjebanden starka och man har inga problem att ge barnen dåligt samvete för olika försummelser. Det kan vara irriterande, begränsande och kvävande att hela tiden stå till pass. Men det som är riktigt allvarligt är att mammorna knyter döttrarna hårt till sig. Också genom att ge dem skuldkänslor. De hotar med att det är den försumliga dotterns fel om mamman skulle få en hjärtattack. Och vem kan leva med att ha orsakat mammas död? Då är det bättre att gifta sig med den man som familjen valt ut.
Kampen mot hedersförtryck har kommit långt i Sverige genom att vi har insett att problemet finns och myndigheter ändrat sitt sätt att arbeta. Men ett viktigt steg återstår. Nu måste lärare, poliser och socialtjänst vara tydligare och tuffare mot tjejer som vill lämna sin familj och skapa sitt eget liv. Tjejerna kan inte tillåtas återvända om de har anmält sin familj. Det handlar om liv eller död.
***
Läs även: Dödad för tron på värdigt liv
