Kvinna håll din näbb för annars kan allt bli ditt fel (och vill du leva med det?)

Det var någon gång i slutet av 90-talet som jag läste en skivrecension som bestod av endast fem ord: ”Play, fast forward, stop, eject”. Jag minns att jag tänkte: ”så vågat! Får man ens skriva på det sättet?”. Alltså rent faktureringsmässigt. Är det inte lite väl slappt enligt arbetslinjens hårda lag? Plita ner fem ord och sedan ta tidig lunch och bli hyllad för sin kreativitet? Det behövs ett riktigt gott självförtroende för att ducka den mallade teckenlängden på det sättet. Nu är det möjligt att det är en frilansrelaterad skada att inte kunna se ett stilistiskt grepp som just ett sådant utan snarare som ett sätt att spara in några arbetstimmar och kanske gå till gymmet istället (varför nu en musikjournalist på 90-talet ens skulle ägna sig åt något så löjligt som träning – detta var ju som bekant innan burpees blev var mans aktivitet).

För några år sedan gjorde skribenten Patrik Lundberg en liknande grej i en text för Helsingborgs Dagblad. Under rubriken ”Världens kortaste krönika” stod texten: ”Alla människor är lika mycket värda”.

Inget mer. Punkten var satt. Själva påstående gick ju inte att argumentera emot men än en gång var det inte det stilistiska greppet som väckte min wow-känsla, utan tanken ”fakturerade han verkligen ett helt krönikearvode för den texten? Så genialiskt”.

Anledningen till att jag sitter och tänker på detta här på skärtorsdagen är hur tonen låtit under de knappa två veckor som gått sedan Benny Fredrikssons tragiska bortgång. Hur många – antingen medvetet eller av bara farten – velat göra Fredrikssons självmord till ett resultat av #metoo-rörelsen. Ett slags ”titta nu vad ni ställde till med”. Helst av allt skulle jag vilja låta detta blogginlägg bestå av endast orden ”#metoo är inte samma sak som drev” – men jag ska utveckla saken en aning. Den världsomfattande rörelsen #metoo som fick kvinnor att sluta bära på tystnad och övergrepp och de drev som följde efter är två separata saker som ska hållas isär. Det ena är resultatet av det andra men kom inte och svinga med att #metoo-revolutionen skördat sitt (första svenska) offer. Vad vill man säga med det – förutom de som vill slippa undan sitt eget ansvar genom att sparka över skulden på det ansiktslösa #metoo-upproret? Lite allmänt sådär. Det var ju de som drog igång alltihop. Vad är egentligen poängen med att vilja göra det omvälvande och historiska kvinnliga upproret till något annat än det? Är det för att kvinnor ska hålla truten igen (nu gällde ju drevet kring Fredriksson dessutom arbetsmiljö och ledarmetoder och inte sexuella trakasserier i första hand) för att inte riskera att det ska bli så här åt helvete. Vad är det som vi ska ta med oss av det här? Kvinna stäng din näbb för annars är det ditt fel om detta är det som händer när drevet dragit förbi?