Kvinnan som inte fick finnas

Hon har allt, förutom existens. Vilket, för de flesta av oss, trots allt är en viktig sak. Men man vet aldrig i dessa dagar.

Påvinnan Johanna är en bra story. Ett par tre år på 800-talet ska hon ha suttit på den heliga stolen. Om hon var engelska eller tyska är en aning oklart. Klart är att hon har oturen att föda under en procession till Lateranen varpå hon – i det fall man tilltalas mer av skam – dör av förlägenhet, eller – i det fall man föredrar skuld – stenas till döds av folkmassan. 

En bra story, som sagt, förutom att den är ett påhitt. Något en uttråkad munk på 1200-talet fantiserade ihop för att liva upp Vatikanens rätt enformiga regentlängd.

Det må vara honom förlåtet. 1200-talet hade sina poänger, men också sina longörer.

Det var myten om påvinnan Johanna som i sin tur gav upphov till myten om ”dyngstolen”, den stol med hål som en nyvald påve påstods behöva sätta sig på. En kardinal stack sedan in handen från sidan och kände efter om påven hade testiklar. ”Testiculos habet!”, ska det ha ropats innan det kunde ropas ”Habemus Papam!”.

Den fantasin avlivades redan på sextonhundratalet. Så här i efterhand kanske en aning oförsiktigt om man sett ”The Conclave”, filmen med Ralph Fiennes baserad på Robert Harris roman. Där skulle de ha haft nytta av en dyngstol, om inte annat för att veta vad de gjorde. Tro och vetande kan aldrig kan vara oförenliga, som alla jesuiter vet.

Nåväl. Nu till den mer sekulära politiken, som egentligen är ämnet för den här texten.

Snacket om presidenthustrun Brigitte Macrons eventuella manlighet är i sin nesliga förslagenhet en av de mer underhållande konspirationsteorierna. Vad det är som fått ryktet att florera, förutom kreativ illvilja, är inte alldeles klart. Brigitte Macron är inte direkt manhaftig. Kanske är det håret, som allt som oftast ser ut att ha placerats där som en blond björnskinnsmössa, även om det kanske inte är en peruk. Men mest är det nog helt enkelt att det är en så retsam anklagelse. Hur ska man försvara sig mot den?

En dyngstol vore förstås en lösning, men även om fransmännen är notoriskt lösa i sin moral är de lika notoriskt stolta. Det är svårt att se att de skulle acceptera att en statstjänsteman fick uppdraget att tafsa presidentfrun i elyséekrysset. Eftersom konspirationsteoretikerna dessutom misstror staten skulle de ändå inte tro på resultatet och man kan knappast låta alla som tvivlar komma förbi och känna på egen hand. 

Paret Macron, trött på detta evinnerliga tjat, har nu gått fram på en annan bog: de har stämt de som drivit tesen och lovat att lägga fram bevis för presidentfruns könstillhörighet. Bevisen ska, sägs det, både vara ”vetenskapliga och fotografiska”.

Det betyder antagligen DNA-prov och bilder på Brigitte Macron när hon är gravid, om det var någon som hoppades på annat. Men det är här det blir verkligt bökigt.

Två franska konspirationsteoretiker fälldes för förtal i första instans, men friades i högre instans. Och transaktivister, som franske Louis-George Tin, applåderar frikännandet. Att fälla de som påstår att Brigitte Macron i själva verket är man vore att ”stödja idén att transpersonlighet är en förolämpning”. ”Madame Macron”, skriver Tin i Libération, ”genom att vilja rentvå ert namn underblåser ni stigmatiseringen av transpersoner”.

Så, för att sammanfatta det hela: om en man som känner sig som en kvinna ändå kallas man är det ett ”hatbrott”. Men om en kvinna vill kallas kvinna stigmatiserar hon de kvinnor som egentligen är män. Den del av den svenska offentligheten som är mån om att ligga rätt i tiden verkar på det stora hela hålla med.

Brigitte Macron har vi visserligen alla sett, men det korrekta är ändå att behandla henne som påvinnan Johanna: hon finns inte. Åtminstone inte som kvinna.

Och så säger de att misogynin aldrig utvecklas.

***

Läs även: Kommunikatören som till sist öppnade munnen

Läs även: Danskarna har alltid varit inbilska