Kvinnorna tände revolutionens gnista – i Iran och Gilead
Demonstrationerna i Iran visar att den islamiska regimen inte är någon naturlag. Iranska kvinnor riskerar livet för att ta tillbaka sin självständighet – och påminner om motståndet i Margaret Atwoods roman.
Bild: TT / AP / Emrah Gurel
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Nu pågår en folklig resning i Iran, uppbyggd av åratal av förtryck. Priset kan vi än så länge bara ana. Förhoppningsvis är tiden kommen för att avsätta tyranniet och låta iranierna återfå sin frihet. På min arbetsplats jobbar många iranier. En del kom för länge sen, andra mer nyss. Ingen av dem jag pratat med den senaste tiden lyckas få kontakt med sina anhöriga i Iran. Det är en stor frustration och jag lider med dem.
Trots åratal av fundamentalistiskt förtryck i Iran finns det inget som säger att det är en naturlag att islamisterna ska fortsätta regera. Före 1979 fanns inte den islamiska republiken Iran. Det finns en fullt möjlig framtid där det iranska folket störtar sina förtryckare och bygger en demokrati på sina egna villkor. Just därför förtjänar de som nu kämpar på gator och torg vårt stöd – inte minst kvinnorna. Här finns en litterär parallell som biter tag.
Romanen ”Tjänarinnans berättelse” handlar om den kristet fundamentalistiska republiken Gilead – det som en gång var USA, där fertila kvinnors enda funktion är att föda barn. De rekryteras som “tjänarinnor” och utnyttjas hänsynslöst i kampen mot landets sjunkande födelsetal när de befruktas mot sin vilja. Huvudpersonen Offred är tjänarinna och lever under strikt bevakning och riskerar döden om hon vägrar spela sin roll.
Ändå minns hon tiden före Gilead, då hon levde ett vanligt liv med en man och en dotter. Nu väntar hon på den dag då hon ska ta sig bortom Muren och bli fri igen. Margaret Atwoods klassiska dystopi gavs ut första gången 1985, men känns mer aktuell än någonsin. Det finns en händelse som särskilt griper tag, där alla kvinnors kreditkort helt plötsligt slutar fungera. När fundamentalisterna griper makten är kvinnornas självständighet det första offret.
1979 inleddes den islamiska revolutionen i Iran. Ayatollah Khomeini tog snabbt kommandot över revolutionen, som hade innefattat en mängd grupper, från konservativt religiösa till liberaler och kommunister. På kort tid krossade Khomeini och hans ortodoxa anhängare alla andra grupper med tusentals döda, fängslade och i exil som följd. Snabbt skapades den islamska republiken Iran där Khomeini själv blev både politiskt och religiöst överhuvud.
Det är en fruktansvärd verklighet för alla de iranier som tvingats inrätta sina liv under islamisternas hårdföra diktatur – och för kvinnorna en fullständig katastrof. För precis som i fiktionens Gilead är fundamentalisterna särskilt angelägna om att kvinnors självständighet beskärs och att de degraderas till andra klassens medborgare. Ständigt med en man med fullständig bestämmanderätt över dem, såväl mänskligt som ekonomiskt.
Många av dem som nu riskerar sina liv i demonstrationerna mot diktaturens järnhandske är just kvinnor, som kastar sina sjalar och visar sitt hår i protest mot en omänsklig regim som förvägrar kvinnor rätten till ett självständigt liv. Mahsa Amini var en 22-årig iransk kvinna som fängslades 2022 för att slöjan inte bedömdes sitta korrekt av moralpoliserna. Hon misshandlades så svårt att hon avled. Kort därpå startade protesten ”Kvinna, liv, frihet”.
Faktum är att många förändringar påbörjats av vanliga kvinnor som konfronterat orättvisor – med namn som Offred, Mahsa Amini eller Rosa Parks. De tröttnade på trakasserierna och den förnedring de utsatts för och vägrade att låta sig diskrimineras längre. De tände en gnista som växte till en revolt mot förtryckarna. För detta ska de hedras – deras pris har varit högt.
Vi som lever i den fria världen bör hålla i minnet att såväl den fiktiva revolutionen i Atwoods roman som den högst verkliga i Iran 1979 gick snabbt. Det är alltid rätt att dra en skarp gräns mot extrema röster – innan den rätten, snabbare än vi tror, förvägras oss.
***