Längdåkningens brutala förvandling har lett till pajaskonster

Söndagen den 8 februari 2026 hade den norske längdskidåkaren Johannes Kläbo haft sällskap av en klunga i nästan två mil när han i sista backen lämnade de övriga bakom sig. Någon minut senare bärgade han sitt första olympiska distansguld. 50 meter före mål tog Kläbo av sig stavarna och gled sakta över linjen. För denna osympatiska gest finns en enda uttolkning: ”Se så överlägsen jag är!” Tilltaget erinrar om hur landsmannen Björn Dählie – världsbäst på 1990-talet, den epok då längdskidåkningen reformerades i grunden – blev den förste som ägnade sig åt fåniga upptåg i samband med målgången. Det hände att han stannade strax före linjen, vände 180 grader och åkte baklänges över den. Till sist lär Dählies pappa (jag tror mig ha läst detta någonstans) ha förmanat sonen att sluta med sådana dumheter, och inskärpt: ”Du får aldrig förolämpa dina medtävlare!”

Det intressanta är att den omdanade sporten möjliggör förolämpningen. När villkoren gjordes om totalt var ödmjukhet och respekt för motståndaren inte längre dygder inbyggda i grenens betingelser. Utpumpade åkare som gett allt längs banans alla meter har ingen längtan efter spex och styrkedemonstrationer. Dessa blir en ersättning för den tomhet som uppstått. Hade Johannes Kläbo varit född 1956 i stället för 1996 hade han inte tagit av sig några stavar på upploppet, och knappast heller varit en megastjärna, utan en av många dugliga åkare i världstoppen. Hans tekniska briljans skulle ha tjänat honom väl, men hans magnifika spurtegenskaper varit till hjälp enbart på sista sträckan i stafetter. Förmågan till tempoväxling var inte vad skidåkning handlade om.

Förvandlingen av denna ärevördiga idrottsgren är det brutalaste som har skådats, så genomgripande att motsvarigheten hade varit att fotboll börjat spelas med två bollar, att bordtennis spelats utan bord, att ansatslöpningen tagits bort i längdhopp. Och skiftet var alltså det som öppnade för Dählies pajaskonster, Petter Northugs gapighet och Kläbos arrogans. Deras beteende var inte en olycklig bieffekt, utan väl i linje med avsikten. Man sökte en större publik, och showmannen passar bra ihop med den mediala kommersens trams och personfixering. Grannlåt ger uppmärksamhet.

Tidigare kördes herrarnas mästerskap enligt följande schema: tremilen, 15 kilometer, stafetten 4 x 10 kilometer, femmilen. Man åkte ensam och startade med 30 sekunders mellanrum. Några enstaka lopp per år kördes med gemensam start. De var av lägre dignitet, ofta i slutet av säsongen, ett slags avkoppling närmast. Värt att notera är att det nya sättet att tävla i längdåkning ingalunda är ett framsteg eller en optimering av något ofärdigt, utan en återgång till ett tidigare stadium. Det outvecklade sättet att tävla på skidor var att starta samtidigt och se vem som kom först till slutpunkten. Att köra enskilt och ta tid innebar en högre grad av sofistikation.

Vill man förstå längdåkningens väsen måste man beakta klockans betydelse. När fenomenet avancerar från sitt primitiva stadium till att genom individuell start komma närmare idéns fullbordan, utkristalliseras vad grenen handlar om. Dess innersta mening är tidtagning, inte att spurta eller att ha en högsta toppfart, inte att vara taktiker eller att kunna växla mellan klassiskt och fritt under ett och samma lopp. Allt detta saknar den djupare mening som kommer till uttryck när man når fram till det som saken naturligt gäller. En taktiker och spurtare kan få erkänsla för sina särskilda egenskaper, men dessa har ofrånkomligen något tillfälligt och efemärt över sig. De saknar den relevans som just för denna ädla idrottsgren ligger i att utan hjälp klara av att hålla hög fart under lång tid, att ha syreupptagningen som krävs och psyket som uthärdar det.

Att ett fenomen ligger nära sin egen idé ger den dess betydenhet. Av utförandet får man då reda på något väsentligt, nämligen vem som orkar åka fortast över en bestämd och beständig sträcka med villkor lika för alla. Vem som däremot kommer först i mål efter två mils klungkörning är en otydlig fråga med ett svar utan mening. I den gamla skidåkningen funderade ingen över hur det kunde ha gått ifall åkarna hade startat tillsammans och avslutat med en spurt. Det fanns ingen anledning att undra över något sådant, för svaret man fått var tillfredsställande. I den nya skidåkningen gnager däremot ständigt frågan: skulle spurtraketen ha vunnit loppet även om det hade körts med individuell start (och över en längre sträcka)? Häri ligger den nya tävlingsformens ofullgångenhet. Den har lämnat sin egen fulländning. Den mäter fel sak på fel sätt.

Idrottsgrenar kan vara mer eller mindre rena och ordnade, och utföras mer eller mindre i linje med sin egen natur. Ju mer slumpartade, spretiga och kaotiska de är, desto mindre värde får de. Det var just som skedde med längdåkning på skidor när den regredierade från absolut klarhet till masstarter med plockepinn, spurter och oklara distanser. I jämställdhetens namn har den dessutom suddats till ytterligare, så att herrarna numera kör kortare sträckor för att inte damerna ska diskrimineras. 15 kilometer har blivit tio, 30 har blivit 20, stafetten körs som 4 x 7,5. Och femmilen, det stora provet, har skrumpnat till en övning helt utan karaktär.

Ett skäl till att en gång i tiden införa individuell start var insikten om de fysikaliska krafterna. Det var lättare att ligga bakom och låta andra dra, vilket medförde att hårt arbete inte belönades efter förtjänst. När man senare återgick till detta primitiva sätt att åka bortsåg man från vetskapen därom, i den fåraktiga förhoppningen om att höja underhållningsvärdet. I stället sjönk det drastiskt. Ty längdåkningens drama ligger inte i att se någon studsa fortast uppför sista backen och defilera i mål utan stavar. Den ligger i att jämföra tider, och i tillfredsställelsen över att tiderna berättar något av vikt.  

Somliga tittar kanske för att det blinkar och rasslar, andra för smulorna som ännu finns kvar av en gedigen, vacker idrott. Men alla ser att tyngden som en gång fanns är borta.