Låt underrättelsetjänsten slippa en flyttcirkus
En "UD-firma" utan rötter i svensk byråkratisk sed riskerar att med tiden tappa i integritet och politiseras på ett sätt som till och med skulle överträffa Elmérs IB.
Bild: Stefan Jerrevång / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Detta skrivs från de hemliga tjänsternas hemland Storbritannien, närmare bestämt Londons "Clubland". Här gör sig den brittiska underrättelsehistorien ständigt påmind. I Reform Club på Pall Mall finns "the traitors’ table", det undanskymda bord där Kim Philby lär ha berättat för sin spionkollega Guy Burgess att denne var avslöjad och genast behövde fly landet. I Beefsteak Club vid Leicester Square hänger förrädaren Anthony Blunts medlemsansökan på en toalettvägg. Händelsevis träffar jag där någon som har arbetat för Eliza Manningham-Buller, tidigare chef för säkerhetstjänsten MI5 och under 1980-talet en av den handfull personer som visste att den höge KGB-officeren Oleg Gordievskij var agent för britterna; "den enda gång hon varit rädd”, enligt min uppgiftslämnare.
Detta är icke en olämplig miljö att reflektera över Carl Bildt i.
För att parafrasera John F. Kennedy efter den misslyckade Grisbuktsoperationen 1961, är Bildts avsikt i den underrättelseutredning som presenterades i förra veckan, att krossa Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) i tusen bitar och skingra den för vinden. Den hemligaste delen, Kontoret för särskild inhämtning (Ksi), föreslås lyftas ut och placeras i en ny civil underrättelseorganisation som sorterar under Utrikesdepartementet och, enligt Bildt, "blir en nationell resurs direkt under regeringen".
I medierna har förslaget beskrivits som "ett svenskt CIA", men den rätta jämförelsen är med britternas motsvarighet MI6 som just ligger under Foreign Office. Bara häromdagen, den 15 juni, utnämnde utrikesminister David Lammy tjänstens artonde chef sedan år 1909: Blaise Metreweli, som närmast har fungerat som Q (en beteckning känd från James Bond-filmerna).
Detta är den brittiska traditionen, inte den svenska. Åtminstone under efterkrigstiden har utrikesunderrättelsetjänsten, den som i dag heter Ksi eller mer informellt "firman", alltid varit civil men dold i Försvarsmakten. Under knappt tjugo år, från 1946 till 1964, var dess chef en bibliotekarie och disputerad religionshistoriker som hette Thede Palm. Han efterträddes av Birger Elmér, en avhoppad psykoanalytiker i svart polotröja. I en senare tid fyllde ämbetsmannen Bertil Lundin samma roll.
Den civila firmans uppdragsgivare är enbart regeringen och landets – av regeringen utsedda – ÖB. Den utgör, med andra ord, en nationell resurs direkt under regeringen. Men för Bildt är det tydligen viktigt att denna resurs formellt flyttas från Försvarsdepartementet till hans eget gamla UD. Varför? Den nuvarande regeringens senaste radikala reform av utrikes- och säkerhetsförvaltningen i Sverige, det vill säga införandet av en nationell säkerhetsrådgivare, har inte direkt givit några glänsande resultat.
En "UD-firma" utan rötter i svensk byråkratisk sed riskerar, tror jag, att med tiden tappa i integritet och politiseras på ett sätt som till och med skulle överträffa Elmérs IB. Helt säkert är åtminstone, att Sveriges underrättelsetjänst bildligt talat blir upptagen med att märka upp flyttkartonger just som dess ögon och öron behövs som allra bäst.
Det skäl som Bildt har anfört offentligt för att föreslå denna förändring är att underrättelsetjänsten inte förutsåg den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022. Den är, i så fall, i gott sällskap med den regering som Bildt själv ingick i under åren 2006 till 2014, och som förklenande kallade Försvarsmakten "ett särintresse" och konsekvent underskattade både behovet av svensk upprustning och vad Ryssland kunde tänkas ta sig för i vårt närområde. Bildt själv spelade en viktig roll för att vitala ryska intressen kunde expandera till ett område längs Gotlands kust, i svensk ekonomisk zon, genom gasledningen Nord Stream.
Det är inte, ens för Carl Bildt, lätt att spå i framtiden. Men det centrala i dagens oroliga läge måste rimligen vara, att underrättelsetjänsten får arbetsro att utföra sitt uppdrag för Sverige.
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och driver podden Lilla världen.
***
Läs även: Allt är inte en fråga om rikets säkerhet
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Detta skrivs från de hemliga tjänsternas hemland Storbritannien, närmare bestämt Londons ”Clubland”. Här gör sig den brittiska underrättelsehistorien ständigt påmind. I Reform Club på Pall Mall finns ”the traitors’ table”, det undanskymda bord där Kim Philby lär ha berättat för sin spionkollega Guy Burgess att denne var avslöjad och genast behövde fly landet. I Beefsteak Club vid Leicester Square hänger förrädaren Anthony Blunts medlemsansökan på en toalettvägg. Händelsevis träffar jag där någon som har arbetat för Eliza Manningham-Buller, tidigare chef för säkerhetstjänsten MI5 och under 1980-talet en av den handfull personer som visste att den höge KGB-officeren Oleg Gordievskij var agent för britterna; ”den enda gång hon varit rädd”, enligt min uppgiftslämnare.
Detta är icke en olämplig miljö att reflektera över Carl Bildt i.
För att parafrasera John F. Kennedy efter den misslyckade Grisbuktsoperationen 1961, är Bildts avsikt i den underrättelseutredning som presenterades i förra veckan, att krossa Militära underrättelse- och säkerhetstjänsten (Must) i tusen bitar och skingra den för vinden. Den hemligaste delen, Kontoret för särskild inhämtning (Ksi), föreslås lyftas ut och placeras i en ny civil underrättelseorganisation som sorterar under Utrikesdepartementet och, enligt Bildt, ”blir en nationell resurs direkt under regeringen”.
I medierna har förslaget beskrivits som ”ett svenskt CIA”, men den rätta jämförelsen är med britternas motsvarighet MI6 som just ligger under Foreign Office. Bara häromdagen, den 15 juni, utnämnde utrikesminister David Lammy tjänstens artonde chef sedan år 1909: Blaise Metreweli, som närmast har fungerat som Q (en beteckning känd från James Bond-filmerna).
Detta är den brittiska traditionen, inte den svenska. Åtminstone under efterkrigstiden har utrikesunderrättelsetjänsten, den som i dag heter Ksi eller mer informellt ”firman”, alltid varit civil men dold i Försvarsmakten. Under knappt tjugo år, från 1946 till 1964, var dess chef en bibliotekarie och disputerad religionshistoriker som hette Thede Palm. Han efterträddes av Birger Elmér, en avhoppad psykoanalytiker i svart polotröja. I en senare tid fyllde ämbetsmannen Bertil Lundin samma roll.
Den civila firmans uppdragsgivare är enbart regeringen och landets – av regeringen utsedda – ÖB. Den utgör, med andra ord, en nationell resurs direkt under regeringen. Men för Bildt är det tydligen viktigt att denna resurs formellt flyttas från Försvarsdepartementet till hans eget gamla UD. Varför? Den nuvarande regeringens senaste radikala reform av utrikes- och säkerhetsförvaltningen i Sverige, det vill säga införandet av en nationell säkerhetsrådgivare, har inte direkt givit några glänsande resultat.
En ”UD-firma” utan rötter i svensk byråkratisk sed riskerar, tror jag, att med tiden tappa i integritet och politiseras på ett sätt som till och med skulle överträffa Elmérs IB. Helt säkert är åtminstone, att Sveriges underrättelsetjänst bildligt talat blir upptagen med att märka upp flyttkartonger just som dess ögon och öron behövs som allra bäst.
Det skäl som Bildt har anfört offentligt för att föreslå denna förändring är att underrättelsetjänsten inte förutsåg den ryska invasionen av Ukraina i februari 2022. Den är, i så fall, i gott sällskap med den regering som Bildt själv ingick i under åren 2006 till 2014, och som förklenande kallade Försvarsmakten ”ett särintresse” och konsekvent underskattade både behovet av svensk upprustning och vad Ryssland kunde tänkas ta sig för i vårt närområde. Bildt själv spelade en viktig roll för att vitala ryska intressen kunde expandera till ett område längs Gotlands kust, i svensk ekonomisk zon, genom gasledningen Nord Stream.
Det är inte, ens för Carl Bildt, lätt att spå i framtiden. Men det centrala i dagens oroliga läge måste rimligen vara, att underrättelsetjänsten får arbetsro att utföra sitt uppdrag för Sverige.
Johan Wennström, fil. dr i statsvetenskap, är gästforskare vid Försvarshögskolan och driver podden Lilla världen.
***
Läs även: Allt är inte en fråga om rikets säkerhet
