Lena Andersson: Jesus älskar inte alla barnen

Text: Lena Andersson

Så har vi då genomlevt den långa påskhelgen och ätit smågodis för att helga minnet av Jesu död och uppståndelse. Och nu går han omkring sårig och eländig innan han får flyga upp till himlen för att i evighet sitta vid sin faders högra sida.

Då får vi ännu en lång kristen helg när mejlen tystnar och människorna sluter sig i sin näst minsta enhet, familjen, och påminns om att de knappt står ut med varandra. Vardagen lyser som ett andningshål där vi sitter och kvävs av all ledighet, allt mysande och tristessätande.

Jesus dör på våren, återuppstår, flyger. Våren är ledigheternas, högtidernas, ­ätandets och bantandets tid. I Sverige har vi fler kristna helgdagar än i södra Europa. Det beror på att de har så många krig att högtidlighålla minnet av, och en modern ekonomi tål inte hur mycket ledighet som helst. Inte moderna äktenskap heller. Folk går varann på nerverna och måste hållas i arbete i den mindre påfrestande samhällsgemenskapen. »Gå mina sånger /…/ till ynglingen, som förkvävs i familjeskötet – å hur avskyvärt att se tre släktled av samma blod sammanfösta!«, skrev Ezra Pound.

De kristna helgerna är svåra för den ensamme. Den hedniska midsommaren är mer riktad mot samfälligheten. I gemenskap super man och dansar runt stången i akt och mening att den ensamme ska träffa en annan lika ensam och bli två. Som sedan blir en familj och kan sluta sig i ­familjeskötet på de kristna högtiderna.

Men att familjen skulle bemäktiga sig kristendomen är inte självklart om man ser till urkunderna. (Sett till dem är ­förvisso inget självklart så mycket som står där pekande i alla upptänkliga riktningar och till stöd för alla moraliska åskådningar som går att komma på.) Jesus uppmanar snarast till motsatsen: »Om någon kommer till mig utan att hata sin far och sin mor och sin hustru och sina barn och sina syskon och därtill sitt eget liv, kan han inte vara min lärjunge« (Luk 14:26) och framförallt lever han motsatsen.

Någon fru är inte i sikte. Kristdemokraterna är nog mer borgerliga än kristna när de vurmar för familjen.

I den nya bibelöversättningen finns i början av boken något som heter Hittlista.

Av vilka opportunistiska skäl Bibelkommissionen benämnt den så kan man bara gissa, men låt oss inte göra det utan i stället söka under temat Flykting & främling.

Där finns tolv poster som alla talar till kristendomens fördel, det vill säga innehållet är tolerant och mångkulturellt. Några rubriker i Hitt­listan: Gud älskar främlingen, Femte Mosebok. Ingen skillnad på människor, Apostlagärningarna.

Alla har samma ­Herre, Romarbrevet. Och så vidare. ­Utifrån det kan man slå upp visdomsord och se hur föredömlig judisk-kristen ­moral är.

Man kan också slå upp en annan del av Femte Mosebok, kapitel 14. Det här står inte i Hittlistan: »Ni skall inte äta ett självdött djur. Ge det att äta till invandraren i dina städer eller sälj det till en utlänning.«

Eller man kan läsa om när den förmente anti-rasisten Jesus (Matt 15:21–27) säger till en förtvivlad kvinna av annan stam som behöver hjälp mot dotterns besvärliga demon: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.«

Då knäfaller kvinnan men J låter sig icke bevekas utan understryker att hon är av fel sort: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.«

Kvinnan går med på att hon är hund, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord«. Då först blir J nöjd och gör dottern frisk. Det här står inte heller i Hittlistan under temat Flyktingar & främlingar.

Text: Lena Andersson