Lena Andersson: Jyllands-Posten och Karlsson på taket

När Karlsson på taket visar sina egenhändigt målade tavlor för Lillebror kallar han en av dem »Porträtt av mina kaniner«. Men det är ju en räv! utbrister Lillebror. Karlsson blir förnärmad som alltid: Kaninerna är inuti räven fattaru väl. Alltså uppätna.

I debatten om Muhammedteckningarna har ytterst lite sagts om det språk som tecknade bilder utgör. Det är ett eget språk med andra markörer, i flera avseenden mindre precisa än sina verbala motsvarigheter. Om man uttalar orden »profeten Muhammed« kan det inte råda något tvivel om att det är profeten Muhammed och ingen annan man talar om. Inte ens den mest paranoide kan påstå att det egentligen betyder »alla muslimer« eller »alla araber«. Det betyder bara profeten Muhammed. Bildens språk är tvetydigare. En tecknad räv återger dåligt att räven har ätit upp kaninerna om man inte gör den i genomskärning och då är det genast en död räv.

En tecknad bild kan inte berätta följande utsaga: det här är inte alla muslimer utan bara profeten. Överhuvudtaget har teckningar svårt att skildra negationer. Det visar inte minst de misslyckade försöken att grafiskt protestera mot hakkorset som kom för några år sedan medan nynazismen och inte politisk islam var huvudfienden. På en bild slängde en figur hakkorset i papperskorgen. En annan bild utgjordes av ett överstruket hakkors. Särskilt den senare gick vänsteraktivister omkring med på ryggsäcken och t-shirten. Det enda ögat uppfattade var det grafiskt dominanta hakkorset. Alla ringsignaler om dess vederstyggligheter slogs på innan de finare sensorerna uppfattade att hakkorset var överstruket respektive höll på att kasseras (en dålig konstnärlig idé för övrigt, som om det vore vilket harmlöst skräp som helst, och från en papperskorg kan det dessutom lätt plockas upp och återanvändas). Vad det såg ut som var alltså att dessa antinazister bar omkring på nazismens främsta symbol. Bildens protest mot symbolen förtogs av symbolens närvaro i bilden. Visuella konst­utövare bör helt enkelt lämna negeringarna till dem som kommunicerar med ord, det enda språk som kan hantera otvetydiga, negativa satser.

När man ritar en skäggig man med en bomb i turbanen och säger i en vidhängande text att det föreställer Allahs profet Muhammed borde det, om vi tolkade bilden som vi normalt tolkar bilder av ­politiskt-religiösa ledare, inte automatiskt och framför allt inte självklart utläsas som att tecknaren påstår att: 1) Alla muslimer spränger bomber, 2) Alla araber är blodtörstiga eller 3) Alla arabiska män har turban och ser ut så här.

Men det visuella språkets oförmåga till konditionalis, konjunktiv och negerande former ger oss här fritt utlopp för egna projiceringar: Det vet man ju hur danskar är. Hetsar mot muslimer. Muslimer är offer för västvärldens arrogans, alltså är deras andlige ledare också offer. Ritar en dansk Muhammed måste han mena alla muslimer, nej förresten alla araber och så har han samtidigt oförskämdheten att påminna de stackarna om att de inte är blonda och blåögda.

Man kan inte utgå från att den som gör en nidteckning av George W. Bush med en ­missil i basebollkepsen ­kritiserar alla Texasbor, alla amerikaner, alla kristna eller demokratins grund­valar. Det kan vara så att man faktiskt bara kritiserar George W. Bushs maktutövning, hans krig kanske. Tecknade bilder är inte exaktare än så. Vi får lära oss att leva med det. Att ett stort antal bomber har sprängts i islams namn vet alla och det är vad turban­bilden skulle berätta för de flesta av oss om det gällde någon annan ideologi.