Lena Andersson: Klarhet sökes

Snart är det val. Jag delar taxi med en författare känd för sitt krav på äkthet och exakthet. Vi känner inte varandra och hoppar mellan ämnena. Utanför är det skyfall i augusti. Det är skönt efter en obarmhärtig sommar.

Plötsligt säger han: Jag vet inte vad jag ska rösta på. Jag är fysiskt oförmögen att rösta borgerligt. Göran Persson är inte bra. Han ljuger! Han tror att folk inte har något minne. Men jag minns allt.

Friskt blod i systemet behöver vi. Men att rösta borgerligt är ett otäckt steg om man inte är borgare, och detta fastän socialdemokraterna så uppenbart behöver vila i avbytarbåset, formera om sina styrkor, ha en innerlig idédebatt och sedan komma tillbaka utvilade med något mer att säga än att bostadstillägget för pensionärer ska höjas med hundra kronor. Jag inser att all ideologi slutar i konkretioner och bör göra det. Siffror, överföringar, spadtag. Men ändå, idéer som går bortanför att Nisse och Stina ska få behålla jobbet och tryggheten måste finnas och uttryckas i ett samhälle styrt av politiker.

Jag är medveten om att det är slentrian att säga att SAP tappat sin ideologiska kompass. Det har man sagt om dem sen 30-talet. Deras kompass är väl helt enkelt, varken mer eller mindre, denna folkliga pragmatism, i riktning mot en stark stat som gör individen fri från andra band än de till staten. Den har tjänat dem väl.

Vad jag skulle komma fram till är att Fredrik Reinfeldt faktiskt verkar både äkta och eftertänksam. Han tar tillbaka saker hela tiden men det gör eftertänksamma människor. En politiker måste förstås också kunna bestämma sig mellan hötapparna, men en viktig poäng är att Reinfeldt verkligen vill ha den där statsministerposten. Viljan är oöverträffad som drivmedel. Resten kan man lära sig, men inte viljan och entusiasmen. Fredrik Reinfeldt vill verkligen.

Kruxet är att den som röstar så att Reinfeldt blir statsminister måste finna sig i att också rösta på kristdemokraterna. Detta parti som på höga poster rymmer folk som vill återinföra blasfemilagstiftning. För att inte tala om den ofria synen på familjebildning, stamcellerna, aborterna, hela det religiösa eländet. Outhärdligt.

Det svenska valsystemet borde reformeras. Om jag hellre vill att socialdemokraterna ska regera med låt säga folkpartiet, ska jag då inte alls kunna uttrycka detta med min röst? Vore det inte på sin plats i ett valsystem där ingen någonsin får absolut majoritet?

Svensk demokrati är utformad för föreningsmänniskor. Föreningsmänniskorna är en särskild sort, de fröjdas åt procedurer och mötesteknik. Jag förstår dem ej. Möten mellan människor dödas ju av teknik och procedurer. Är mötet behörigt utlyst? är en skrämmande mening. Jag minns den från min barndom på årsmötet i cykelklubben och skidklubben. Hur kom det sig att alla i rummet verkade förstå den meningen? Jag var trettio år innan polletten ramlade ner. Behörigt utlyst. Det är ju att man skickat ut inbjudan till mötet!

Jag har föreningsskräck och mötesteknikskräck. Jag urskiljer inte enkelt vad som är en övrig fråga och vad som är en icke-övrig fråga. Vår demokrati bygger på föreningar och behörigt utlysta möten. Jag är för ensam för det, jag menar existentiellt ensam. Tillika justeringsman, är det formalia eller är det på riktigt?

Jag klarar bara av sånt som är på riktigt. Vi borde få en ny grundlag tryckt i en pocketbok som man kan köpa på Hedengrens. Ett nytt valsystem där väljarna kan yttra sig om regeringssamverkan. Offentliga utfråg­ningar av statsråd innan de tillträder och inte bara när de gjort något klandervärt. Jag vet inte heller vad jag ska rösta på. Fi kanske?