Lena Andersson: Vore jag förälskad…

För jag skulle inte våga tro att han ville det jag ville, eftersom jag vore förälskad, då ser man inte det som är uppenbart. Vid extrema tillstånd som födelsen, förälskelsen och döden blir människor mycket lika varandra. Man vet detta och tror ändå att föremålet för ens kärlek inte fungerar som man själv. Hoppet och längtan perforeras oavbrutet av tvivel, man inbillar sig de mest osannolika saker.

När vi gick av färjan skulle vi promenera en stund, febrigt, blöta löv och igenbommad nöjespark. Vi skulle bli hungriga och gå till Blå Porten, äta och gradvis berusa oss, och jag skulle fundera på hur jag skulle få hem honom till mig.

Om jag då vore förälskad skulle jag ta hans hand över bordet, dra upp hans skjortärm och stryka honom över armen där den är som manligast, där hårstråna ligger tätt och fint. Mannens underarmar kan vara outsägligt underbara.

Vore jag förälskad skulle oron alltid gnaga att han plötsligt ska säga något som får mig att dödsstörta mot det eviga mörkret. Att han ska ringa och säga du det här går inte, eller låta bli att ringa och hoppas att tystnaden ska förstås som ointresse.

Men tystnad är trubbig kommunikation, den kan betyda vad som helst. Man kan vara tyst därför att man vill så mycket, för att känslorna är så starka, och man kan vara tyst för att man inte vill något alls, för att känslorna är så svaga. Dessa två tystnader låter likadant. Tigandet ska inte idealiseras. Tumörer talar ej gärna högt om hur de växer i vävnaderna, som en poet skrev en gång. Två människor kan tiga tillsammans om tillit finns, men inte länge. Då och då måste man säga något för att återförsäkra varandra om att den gemensamma tystnaden inte beror på missnöje eller likgiltighet. Så sprickfri är ingen tillit att den tål långa tystnader. I förälskelsens sköraste, mest osäkra skede är till och med pladdret att föredra framför den outgrundliga tystnaden.

Om jag vore förälskad skulle jag förpesta mina vänner med telefonsamtal och be dem att sätta plåster på min ångest. Tolka hans beteende åt mig men ta inte hoppet ifrån mig för då dör jag. Befria mig! Ge mig lättnad! Men försura inte min förälskelse med klarsyn.

Och jag skulle läsa kärlekssociologen Francesco Alberoni och nöjt notera att jag uppfyller samtliga de tjugo kriterier på sann förälskelse som enligt honom måste uppfyllas. Kriterium nummer tretton: »Kärleken som nåd … Det finns inga förklaringar till kärleken. Det är en akt som är helt fri. Därför vill vi att den andre skall älska oss fritt. Även när vi skulle vilja hålla honom fången, binda honom, bara han stannar hos oss, vill vi sedan att han spontant skall säga: ’Jag älskar dig’«.

Sen skulle jag läsa Roland Barthes »Kärlekens samtal« om väntans tre faser, där den andra fasen utgörs av ilska och förebråelser för att den älskade aldrig ringer, och jag skulle än en gång minnas det där jag skrev alldeles nyss om människornas likhet i livets ytterlighetstillstånd. »Botten i mig är botten i dig«, hävdade Ekelöf, en insikt som fallit ur modet i vår postkoloniala, postmoderna tid.

Min kropp skulle vara utmattad av all oförlöst åtrå, om jag vore förälskad. Så trött och söndertrasad av längtan och fantasier att jag knappt förmådde tala med honom när han väl satt där mittemot, bara röra vid honom.

Snart avgår färjan, höstvinden ska kyla kinden, vattnet skumma vitt kring stäven, värmen från ryggen gå genom jackan och in i handen. Allt detta om jag vore förälskad.