Liberalerna gör sig bättre som diskussionsklubb och tankesmedja
Liberalerna har lika gott om skribenter och intellektuella som partiet har ont om väljare. Kanske är det dags att ta time out från riksdagsvalen?
Bild: Pontus Lundahl / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har funnits två stora saker att ta itu med när det gäller Liberalernas inre liv, sade nya partiledaren Simona Mohamsson i Ekots lördagsintervju. Dels har partiet varit för mycket av diskussionsklubb och tankesmedja och för litet av politiskt parti, dels har det rått oenighet internt, trots att Liberalerna har stort behov av att visa upp enighet utåt.
Jag tror de flesta konventionella bedömare nickar instämmande samtidigt som de undrar om det verkligen ska visa sig möjligt att få styr på skutan.
Men tänk om stunden är kommen att dra rakt motsatta slutsats: Att Liberalerna för tillfället gör sig bättre som diskussionsklubb och tankesmedja än som parti. Att djup oenighet eller fejkad enighet om en partilinje kan vara förlamande, medan oenighet i sak och idé kan vara engagerande och produktiv.
Liberalerna har hållit sig under spärrgränsen i mätningarna sedan Johan Pehrsons triumf på valdagen för tre år sedan och i år har det snarare handlat om att ligga under tre än under fyra procent. Valet av den för väljarna okända Mohamsson har inte rubbat trenden. Ändå finns uppenbarligen en betydande inre opinion, som sätter sin beröringsångest främst och vägrar ge partiledningen manöverutrymme i regeringsfrågan.
Om Liberalernas landsmöte i november skulle ge grönt ljus för att ta in SD i regeringen efter valet 2026 blir det ”massavhopp” av medlemmar, säger partiinterna källor till SVT. Fast skulle ljuset i stället lysa fortsatt rött, lär det bli massavhopp av väljare i stället. SD svävar inte på målet om att de kräver ministerposter för att acceptera en moderatledd regering efter nästa val. Och hur många utanför de riktigt renlärigas skara röstar på Liberalerna för att Magdalena Andersson i stället för Ulf Kristersson ska bli statsminister?
Det ser minst sagt dystert ut för Liberalerna som riksdagsparti. Men för Liberalerna som diskussionsklubb och tankesmedja?
Åtminstone bättre. Partiet har en lång tradition av att samla intellektuella inom akademien, professionerna och opinionsbildande medier. I L-märkta kretsar är det lika tätt mellan flitiga skribenter som det är glest mellan representanter för väljarkåren. Visst ägnar somliga sin flit åt rätt besynnerliga saker, men det finns också en hel rad dugliga krafter. En av dem, riksdagsledamoten och doktorn i ekonomisk historia, Mauricio Rojas, har ensam lämnat fler värdefulla bidrag till det offentliga samtalet än vad stora intresseorganisationer mäktat med.
Om Liberalerna lyckas skapa en god miljö för idéutbyte och utveckling av kreativa förslag – och det inre livet kan stabiliseras på kuppen – borde det inte vara omöjligt att göra come back 2030.
En annan väg kunde vara att göra modellen mer permanent och låta andra partier stå för idéernas förverkligande. Nobelpristagen F.A.Hayek dedicerade sin bok Vägen till träldom ”till socialister i alla partier”. Han ville omvända dem. Tankesmedjan Liberalerna skulle tvärtom kunna vända sig med uppmuntran till liberaler i alla partier; de finns litet varstans.
Varför inte bli pionjärer och testa? Liberalernas landsmöte i november kan besluta att partiet ska koncentrera sig på idé- och analysarbete under de kommande åren och ta time out från allt det där med riksdagsval. Maskineriet kan man hålla i gång genom att kampanja som vanligt i valen till kommuner, regioner och EU-parlament.
Så slår man flera flugor i en smäll: avstår från det ödesmättade avgörande som är på väg att slita firman i stycken, slipper ett nesligt valnederlag och ser till att lojalisternas röster inte går förlorade.
Och jodå, jag vet att det finns regler om partistöd, betalda valsedlar, platser i mediernas paneler med mera, med mera, som gör greppet svårsmält. Men pröva i alla fall tanken.
***
Läs även: Till minne av Liberalerna
Läs även: Ny teknik hotar intelligensen
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det har funnits två stora saker att ta itu med när det gäller Liberalernas inre liv, sade nya partiledaren Simona Mohamsson i Ekots lördagsintervju. Dels har partiet varit för mycket av diskussionsklubb och tankesmedja och för litet av politiskt parti, dels har det rått oenighet internt, trots att Liberalerna har stort behov av att visa upp enighet utåt.
Jag tror de flesta konventionella bedömare nickar instämmande samtidigt som de undrar om det verkligen ska visa sig möjligt att få styr på skutan.
Men tänk om stunden är kommen att dra rakt motsatta slutsats: Att Liberalerna för tillfället gör sig bättre som diskussionsklubb och tankesmedja än som parti. Att djup oenighet eller fejkad enighet om en partilinje kan vara förlamande, medan oenighet i sak och idé kan vara engagerande och produktiv.
Liberalerna har hållit sig under spärrgränsen i mätningarna sedan Johan Pehrsons triumf på valdagen för tre år sedan och i år har det snarare handlat om att ligga under tre än under fyra procent. Valet av den för väljarna okända Mohamsson har inte rubbat trenden. Ändå finns uppenbarligen en betydande inre opinion, som sätter sin beröringsångest främst och vägrar ge partiledningen manöverutrymme i regeringsfrågan.
Om Liberalernas landsmöte i november skulle ge grönt ljus för att ta in SD i regeringen efter valet 2026 blir det ”massavhopp” av medlemmar, säger partiinterna källor till SVT. Fast skulle ljuset i stället lysa fortsatt rött, lär det bli massavhopp av väljare i stället. SD svävar inte på målet om att de kräver ministerposter för att acceptera en moderatledd regering efter nästa val. Och hur många utanför de riktigt renlärigas skara röstar på Liberalerna för att Magdalena Andersson i stället för Ulf Kristersson ska bli statsminister?
Det ser minst sagt dystert ut för Liberalerna som riksdagsparti. Men för Liberalerna som diskussionsklubb och tankesmedja?
Åtminstone bättre. Partiet har en lång tradition av att samla intellektuella inom akademien, professionerna och opinionsbildande medier. I L-märkta kretsar är det lika tätt mellan flitiga skribenter som det är glest mellan representanter för väljarkåren. Visst ägnar somliga sin flit åt rätt besynnerliga saker, men det finns också en hel rad dugliga krafter. En av dem, riksdagsledamoten och doktorn i ekonomisk historia, Mauricio Rojas, har ensam lämnat fler värdefulla bidrag till det offentliga samtalet än vad stora intresseorganisationer mäktat med.
Om Liberalerna lyckas skapa en god miljö för idéutbyte och utveckling av kreativa förslag – och det inre livet kan stabiliseras på kuppen – borde det inte vara omöjligt att göra come back 2030.
En annan väg kunde vara att göra modellen mer permanent och låta andra partier stå för idéernas förverkligande. Nobelpristagen F.A.Hayek dedicerade sin bok Vägen till träldom ”till socialister i alla partier”. Han ville omvända dem. Tankesmedjan Liberalerna skulle tvärtom kunna vända sig med uppmuntran till liberaler i alla partier; de finns litet varstans.
Varför inte bli pionjärer och testa? Liberalernas landsmöte i november kan besluta att partiet ska koncentrera sig på idé- och analysarbete under de kommande åren och ta time out från allt det där med riksdagsval. Maskineriet kan man hålla i gång genom att kampanja som vanligt i valen till kommuner, regioner och EU-parlament.
Så slår man flera flugor i en smäll: avstår från det ödesmättade avgörande som är på väg att slita firman i stycken, slipper ett nesligt valnederlag och ser till att lojalisternas röster inte går förlorade.
Och jodå, jag vet att det finns regler om partistöd, betalda valsedlar, platser i mediernas paneler med mera, med mera, som gör greppet svårsmält. Men pröva i alla fall tanken.
***
Läs även: Till minne av Liberalerna
Läs även: Ny teknik hotar intelligensen
