Livet går vidare utan Liberalerna
Folkpartiet/Liberalerna har inte fallit offer för fientliga torpeder i skrovet, utan för sin egen oresonliga och grälsjuka partikultur.
Toppbild: TT
I radhusområdet i Nacka där jag växte upp fanns två sorters människor: socialdemokrater och folkpartister. Moderater fanns det visserligen på andra sidan Värmdövägen i Saltsjö-Duvnäs, men dit vågade vi oss sällan. På somrarna på Gotland kunde man förstås träffa på en och annan centerpartist. Kommunister såg vi dock aldrig och tur var väl det, dem var vi rädda för. De var lurviga och skymtade förbi ibland i teve i någon demonstration där det stod ”USA ut ur Vietnam” på plakaten. Det var det hela. Fler partier än så behövde vi inte hålla reda på och ingen tyckte att det saknades något djur i det politiska landskapet.
Under det halvsekel som gått har Sverige förstås förändrats till oigenkännlighet. Men alla fem partierna från den tiden sitter fortfarande i riksdagen. Plus att fyra till kommit in, varav tre är kvar. Behövs det verkligen åtta partier i parlamentet för att Sverige ska vara en fullödig demokrati? Nej, naturligtvis inte. Och nu verkar faktiskt en av de två gamla pansarkryssarna från barndomen, efter åratal av myterier bland besättningen och återkommande självskadebeteende, gå till botten. Den senaste tiden har stora delar av befälet hoppat över bord. I måndags var det så dags för kaptenen själv att lämna skeppet, efter bara tre år på kommandobryggan. Därmed tycks allt hopp vara ute.
Fast det var förstås aldrig tvunget att det skulle sluta så här. Folkpartiet/Liberalerna har inte fallit offer för fientliga torpeder i skrovet eller ens tidens tand, utan för sin egen oresonliga och grälsjuka partikultur. ”Partiet befann sig plötsligt i en värld där rationella människor kunde komma till helt olika slutsatser. Inte ens inom det egna partiet fungerade längre den liberala metoden. Den kritiska rationalismen splittrade, snarare än skapade en naturlig samling kring allmänintresset”, skriver Johan Hakelius i sin läsvärda dödsruna över Liberalerna här.
Härom veckan besökte jag för första gången på länge åter marken och stenarna i Nacka där barn jag lekt. Några uttalade Liberaler syntes inte till. Annars var det mesta sig likt.
***
Läs även: Till minne av Liberalerna
Läs även: Liberalernas olidliga velande
I radhusområdet i Nacka där jag växte upp fanns två sorters människor: socialdemokrater och folkpartister. Moderater fanns det visserligen på andra sidan Värmdövägen i Saltsjö-Duvnäs, men dit vågade vi oss sällan. På somrarna på Gotland kunde man förstås träffa på en och annan centerpartist. Kommunister såg vi dock aldrig och tur var väl det, dem var vi rädda för. De var lurviga och skymtade förbi ibland i teve i någon demonstration där det stod ”USA ut ur Vietnam” på plakaten. Det var det hela. Fler partier än så behövde vi inte hålla reda på och ingen tyckte att det saknades något djur i det politiska landskapet.
Under det halvsekel som gått har Sverige förstås förändrats till oigenkännlighet. Men alla fem partierna från den tiden sitter fortfarande i riksdagen. Plus att fyra till kommit in, varav tre är kvar. Behövs det verkligen åtta partier i parlamentet för att Sverige ska vara en fullödig demokrati? Nej, naturligtvis inte. Och nu verkar faktiskt en av de två gamla pansarkryssarna från barndomen, efter åratal av myterier bland besättningen och återkommande självskadebeteende, gå till botten. Den senaste tiden har stora delar av befälet hoppat över bord. I måndags var det så dags för kaptenen själv att lämna skeppet, efter bara tre år på kommandobryggan. Därmed tycks allt hopp vara ute.
Fast det var förstås aldrig tvunget att det skulle sluta så här. Folkpartiet/Liberalerna har inte fallit offer för fientliga torpeder i skrovet eller ens tidens tand, utan för sin egen oresonliga och grälsjuka partikultur. ”Partiet befann sig plötsligt i en värld där rationella människor kunde komma till helt olika slutsatser. Inte ens inom det egna partiet fungerade längre den liberala metoden. Den kritiska rationalismen splittrade, snarare än skapade en naturlig samling kring allmänintresset”, skriver Johan Hakelius i sin läsvärda dödsruna över Liberalerna här.
Härom veckan besökte jag för första gången på länge åter marken och stenarna i Nacka där barn jag lekt. Några uttalade Liberaler syntes inte till. Annars var det mesta sig likt.
***
Läs även: Till minne av Liberalerna
Läs även: Liberalernas olidliga velande
