Madelaine Levy: Älska stormarknaden

Få av det moderna samhällets institutioner är så bespottade som stormarknaden. I den moderna konsten symboliserar dess klaustrofobiskt välfyllda gångar ett på ytan förföriskt, men i grunden fördärvligt, överflöd. Redan för nittiotalets antiglobaliseringsaktivister stod de stora kedjorna, där en stormarknad alltid är en spegel av alla andra, för den krympta västvärldens illasinnade likriktning. Och tvåtusentalets medvetna Fastfood Nation-generation läser böcker som Joanna Blythmans »Shopped: The Shocking Power of British Supermarkets«, där den lär sig att stormarknadernas prispress leder till dåliga arbetsförhållanden och undermålig kvalitet.

Bland medvetna konsumenter har stormarknadshatet blivit slentrian, något man ventilerar i samma andetag som man oroar sig över sina flygmiles och oförstående skakar på huvudet åt situationen i Sudan. Samtidigt passar man på att vurma för ett femtiotalsdoftande, mer modest format – en kullerstensgata där de ekologiska grönsakerna säljs i en butik, doftljusen i annan och den kallpressade olivoljan i en tredje.

Ett trevligt alternativ kan tyckas. Men man får inte glömma bort att vi redan varit där en gång. Och att vi kanske inte gör rätt i att längta tillbaka. Det som i de flesta sammanhang räknas som Amerikas första stormarknad, King Kullen i Queens, NY, öppnade 1930, precis då Amerika gick in i den stora depressionen. »The World’s Greatest Price Wrecker« sålde billig mat och räddade livet på hungriga familjer som drabbats av arbetslöshet, kursfall och skenande inflation.

Och vad är egentligen vurmen för slaktaren på hörnet och paraplymakaren längre ner på gatan? Bottnar inte föraktet för stormarknader, och idealiserande av småbutiker, i frilansande höginkomsttagares brist på förståelse för hur den stora massan faktiskt lever? Stormarknaden håller öppet efter kontorstid och erbjuder många alternativ under ett och samma tak. Den tillhandahåller praktiska lösningar för medföljande barn och hembärande av tunga varor. Framför allt är stormarknaden billig. Fråga den ensamstående mamman som handlar med klängande barn på axeln, eller den lågavlönade pappan som jobbar sena skift, om de föredrar dyrt, stängt och tidskrävande eller snabbt, öppet och billigt. Svaret torde vara givet.

Att hata stormarknaden är inte bara snobbigt. Det är dessutom reaktionärt. Precis som det nyglamourösa matlagningsintresset är idealiseringen av de små specialbutikerna en romantisering av en i dag ovanlig arbetsfördelning där hushållsarbetet sköttes av en person på heltid – hemmafrun, eller hembiträdet. Ett åttiotal år efter King Kullens invigning har stormarknaden bidragit avsevärt till att befria kvinnan från hushållsarbete.

För i verkligheten ser ju inte livet riktigt ut som i Amelie från Montmartre. Ju mer tid handlandet (eller städningen eller matlagningen) tar i anspråk, desto mindre tid blir kvar till utbildning, karriär, kreativitet, hobbies, vänner och annat mer utvecklande, och mer långsiktigt, än att plocka ihop den perfekt komponerade middagen.

Man kan säga mycket ont om stormarknader. Och stormarknader kan göra mycket ont. Men de gör i alla fall det de ska, och de gör det billigt och snabbt. Vilket inte är helt illa. För mycket hushållsarbete har ju aldrig gjort någon människa särskilt lycklig.

Text: Madelaine Levy