Man får väl räkna med att Centern inför republik
De som gillar smaken kan inte begripa hur någon kan känna annorlunda. Är Birgitta Ohlsson politikens motsvarighet till pålägget Marmite?
Bild: TT / Lars Schröder
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det är inte mycket som man kan vara säkert på i dessa yttersta dagar, men en sak är bortom allt tvivel: Birgitta Ohlsson är en ”klart lysande stjärna” (SvD), en ”drömkandidat” (SVT), ”en drömvärvning” och en ”väljarmagnet” (DN). DN:s Annie Reuterskiöld anar att Birgitta Ohlsson, alldeles på egen hand, kommer att avgöra valet.
Det är något nästan mirakulöst med det hela – och i SvD refereras det mycket riktigt till ”heliga Birgitta” – för det verkar som om Liberalerna återuppstått i ett nytt parti. De gamla Liberalerna, alltså. Inte quislingarna i spillran som är kvar. Det är kanske för tidigt att säga om Centerpartiet kommer att få egen majoritet i riksdagen i höst, men man kan inte hålla det för uteslutet.
Kanske är det lika bra att börja anpassa sig redan nu. Vissa mer än andra. Familjen Bernadotte, till exempel. Ohlsson, en gång ordförande i Republikanska föreningen, talar ju gärna själv om sin principfasthet, så man får väl räkna med att Centern inför republik. Och köttbönderna gör klokt i att skala ned, innan vegetarianen Ohlsson driver igenom ”vegonormen” för klimatets skull. Jägare bör hänga undan sina bössor. Ingen uppfödning av jaktfågel. Fårfarmare bör nog skaffa sig rejäla herdestavar och respektingivande hundar, för vargjakten kommer att ställas in. Det kommer förresten att bli större invandring igen.
En aningen märklig profil just för Centerpartiet? Jo, på den tiden partiet var till för landsbygdsfolk. Men det var ett tag sedan. Nu är det ambitiösa kvinnor i storstad – duktiga flickor, som Ohlsson gärna talar om – som är partiets ryggrad. En grupp som förresten till inte försumbar del, antingen direkt eller genom giftermål och umgänge, överlappar med gruppen politiska reportrar på de stora redaktionerna.
Vilket möjligen kan få den skeptiske att tvivla en aning på hur väl de lyriska Ohlssonutropen i medierna egentligen speglar den bredare väljarkårens känslor.
Marmite, alltså. Det finns politiker som påminner om detta bredbara brittiska pålägg som görs av jästa restprodukter från öltillverkning. Smaken är rätt speciell. De som gillar smaken, gillar den verkligen. De blir så förtjusta att de inte ens begriper hur någon inte kan gilla smaken. När politiker har samma effekt på människor kan det lätt leda till missbedömningar.
Birgitta Ohlsson var duktig på att dra personkryss från Stockholm. Men hon förlorade stort när hon för snart tio år sedan utmanade Jan Björklund om partiledarposten i Liberalerna. Det förvånade hennes anhängare. Det talades om att processen inte hade varit sjyst. Att det egentligen fanns ett mycket större stöd för Birgitta Ohlsson än vad som visat sig. Det fanns på något sätt och någonstans, lite oklart var. ”Gräsrötter” nämndes en aning svävande.
För en utomstående betraktare framstod det snarare som en Marmite-effekt: Ohlssons anhängare var inte så många, men så övertygade om hennes stjärnstatus att de helt enkelt inte kunde begripa att andra liberaler inte delade den övertygelsen. Ohlsson är ju en ”väljarmagnet” och en ”drömkandidat”. Förlorar hon ändå måste något annat vara fel.
Nu får vi ett nytt tillfälle att testa saken. Kanske har de politiska journalisterna, som nästan mangrant redan bestämt sig, rätt. Men även om Centern ett ögonblick skulle få en liten skjuts i opinionen är frågan vad som händer sedan.
Det senaste året har man då och då fått känslan av att färgen var på väg att torka. Centern kanske försiktigt skulle kunna lirka sig ut ur hörnet som Annie Lööf målade in det i. Nu har Birgitta Ohlsson strukit ett nytt lager färg på golvet då hon backat in i centerhörnet.
Just när halsstarrigheten tagit livet av ett värddjur, erbjuder sig Centern att bli nästa. För alla älskar väl Marmite?
***
