Måste svensk politik vara så efter?
Listan över länder som legaliserar cannabis blir allt längre. Men i Sverige är signaler och normer alltid prio ett.
Bild: TT / AP / Sebastian Willnow
Kan ni inte bara ta och riva av cannabis-frågan? För en tid sedan försökte jag ge en liberal partiledare ett gott råd, men det gick som ni förstår inget vidare. Liberalernas Simona Mohamsson förespråkade visserligen legalisering som ungdomspolitiker. Numera sträcker hon sig till att önska, – spänn fast er – en utredning av narkotikapolitiken.
Måste svensk politik vara så efter? Frågan förföljer mig när jag läser SVT-journalisten Johan Wickléns nya bok Du gröna nya värld om hur omvärlden hanterar cannabis.
Drogen är laglig i 24 amerikanska delstater, legaliserad i Kanada och när det nu rör på sig i Europa väljer svenska politiker att göra som svenska politiker alltid gjort. De senaste åren har vi fått straffskärpningar: försäljning av så lite som ett gram cannabis ger i dag minst sex månaders fängelse. Vi har till och med kriminaliserat försök till innehav för eget bruk.
När några forskare, i en rapport beställd av Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ifrågasatte den svenska narkotikapolitiken avfärdade justitieminister Gunnar Strömmer det – eftersom ”kriminaliseringen är viktig som norm”. Det brukar heta så, vare sig vi har moderata eller socialdemokratiska ministrar. Signaler och normer är prio ett, oavsett effekt eller verklighetsförankring.
Bakom strutsmentaliteten finns decennier av svensk förbuds- och nolltoleranspolitik. Ibland blir det komiskt, som när Wicklén beskriver hur Sverige på 1980-talet skulle läxa upp Nederländerna för att i praktiken tolerera bruk av cannabis. Landets ambassadör kallades upp till UD och i ett granskande SVT-program avslutade reportern inslaget med att provköpa en bit hasch som han visade upp framför kameran. ”Vi har handlat en påse för tio gulden. Vi ska inte använda den själva, utan vi ska placera den där vi tycker den hör hemma”, sade reportern, för att sedan böja sig ner, öppna påsen och tömma innehållet i en vägbrunn.
Tidigare, när omvärlden tog steg mot skadereducering för att hjälpa missbrukare, gick det segt på hemmaplan. Men då som nu kommer Sverige att påverkas av omvärlden. Trots massiva polisiära insatser, förbud och kampanjer som ”knark är bajs” är cannabis mer populärt än någonsin. Och det är inte långt till Tyskland, där folk numera via mobilen kan få laglig cannabis levererad. Trots att de tyska Kristdemokraterna vann det senaste valet blev det inget ”nein danke” till drogen, legaliseringen står fast. Folk (läs: väljare) verkar vilja ha kvar liberaliseringar när de väl har införts.
Visst kommer det gnällas och skällas. En och annan partiprofil kommer bjuda på dramatisk exit
Förutom till Tyskland reser Johan Wicklén i sin bok runt i Kalifornien, Kanada och Nederländerna för att beskriva olika sätt att hantera cannabis. Det finns alternativ mellan en låt gå-modell och en strikt förbudslinje. Nederländerna och Schweiz testar vetenskapliga pilotprojekt: i flera europeiska länder finns numera icke-vinstdrivna cannabisklubbar. En intervjuad i Kanada berättar för Wicklén om fokus på folkhälsa – som i provinsen Quebec där staten tar ansvar för cannabismarknaden, och där en cannabismyndighet har monopol på all försäljning i butik och online. Legaliseringen i Kanada ser inte ut att ha lett till ökad konsumtion bland unga. Listan över länder som legaliserar eller avkriminaliserar blir allt längre.
Trots att cannabis enligt polisen utgör de svenska gängens basinkomst, och svenska politiker säger sig vilja vända på stenar, upprepas samma inövade formuleringar i debatten. Varför inte lära av dem som lyckas krympa illegala marknader? Man måste inte heller legalisera rakt av. En avkriminalisering av bruk och mindre innehav skulle varken bryta mot FN:s narkotikakonventioner eller EU-rätt, och det är den modell som har starkast stöd bland forskare.
Wicklén noterar att personlig frihet inte har smällt så högt i Sverige som i andra länder: ”Här var det i stället det liberala partiet som låg bakom kriminaliseringen av det egna bruket”. Så var det. 1993 när maxstraffet för eget bruk höjdes till sex månader var folkpartiledaren Bengt Westerberg socialminister i den borgerliga Bildt-regeringen. Simona Mohamsson har inget att förlora på att göra tvärtom.
Stå för något frihetligt, rationellt och omvärldsintresserat. Visst kommer det gnällas och skällas. En och annan partiprofil kommer bjuda på dramatisk exit, Tidö-kompisar bli arga. Men säg vem som aldrig skaffat sig en fiende, som vunnit vänner.
***
