Med Satans barn i magen
Frestelser, friheter och fladder är ett sätt att beskriva det. Men om man blivit våldtagen och gravid är det andra ord som ligger närmre.
Bild: Albert Bonniers förlag / Montage
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag läser K, Katarina Frostensons bok om förtal och förföljelse, inte bara av hennes man Jean-Claude Arnault utan också av henne. Drabbande, makalös, kommande klassiker lyder baksidestexten.
Jag bryr mig inte om det hon argumenterar om, att hennes man är oskyldig och utsätts för ett karaktärsmord. Och det är tur. I hennes nästa bok, F, berättar hon att mannen har frihetsberövats på grund av en dom för två övergrepp. Sexuella övergrepp. I baksidestexten talas om marigt, besvärligt, giftigt. KF skriver om att JCA föll för "frestelsen", tog sig "friheter" och "fladdrade iväg".
Det skulle vara lätt att följa Frostenson i spåren och skärskåda kulturjournalistiken där, med hennes ord, "groteska överdrifter, lögner och förtal" bereds plats. Kvinnor som är källor till DN kallar hon "megäror: de avundsamma". Det är ett sätt att förflytta fokus, men tittar man lite vid sidan av KF och JCA, finns annat att berätta.
Låt oss säga att JCA i mitten av sjuttiotalet hade en vän JR, för det hade han. Låt oss säga att jag träffade denne JR när jag var 19 år, för det gjorde jag. Låt oss säga att han våldtog mig, för det gjorde han. Låt oss säga att jag anmälde honom för våldtäkt, för det gjorde jag. Låt oss också säga att JCA inte hade en aning om detta. För hur skulle han veta det?
Låt oss också säga att jag blev gravid efter våldtäkten, för det blev jag. Låt oss också säga att jag gjorde abort, sex veckor efter våldtäkten, för det gjorde jag. Men vad hände däremellan? Alla som rörde sig ute i Stockholm på den tiden visste att JCA gärna uppehöll sig på Konstnärsbaren, KB. Det gjorde jag med och när jag en kväll går förbi bordet där JCA satt tilltalade han mig med orden: "Jag hör att du är gravid med Rosemarys baby."
Den som gör anspråk på att vara bara det minsta kulturellt bevandrad vet vad han anspelade på, nämligen Polanskis film om en kvinna som blir gravid med Satans barn. Underfundig humor? Livlig fantasi? Konstnärlig frihet? Nej den vanliga ondskan, är mitt förslag. Du är tio år äldre än jag och du och din kompis var rätt säkra på att komma undan med vad ni hade lust att göra, för ni brukade komma undan.
Senare kom boken Klubben av Matilda Voss Gustavsson (2019), Renegater av Klas Östergren (2020) och Utsidans klass av A-K Selberg (2024). Den första författaren med KF:s ord kanske en megära? Med två titlar till blev tanken på en lögnaktig kulturjournalistik alltmer svårsmält. Lars Heikensten kommer nu med boken Till mänsklighetens största nytta: Tio år med Nobelpriset. När den här texten skrivs har boken inte släppts ännu, så den har jag inte läst. Men läst andra som har skrivit om den. Heikensten tycker uppenbarligen att KF borde ha hanterat sin och JCA:s situation annorlunda, sett ur Svenska Akademiens synvinkel.
Det ska bli synnerligen intressant att läsa hans bok, också med tanke på den roll Horace Engdahl spelat, och spelar. Engdahl har på senare tid kvalat in som kulturkrönikör och skrev tidigare i år en text om tv-serien "Gift vid första ögonkastet". Oväntat rörs han till tårar, inte för att Engdahl upptäckte att tv-serien handlade om kärlek, utan om rädsla och skräcken över att inte känna. Han citerar den danske poeten Thomsen: "att få ett kärleksbrev / från en kvinna man aldrig kan älska". Det är skriver han, det riktigt ruggiga i livet. "Skräcken för att ratas av någon man älskar överträffas av skräcken för att Amor i det avgörande ögonblicket ska vända en ryggen…".
I en annan text delger HE ett citat från Valerie Solanas, kvinnan som försökte mörda Andy Warhol, vars innebörd är att män kan simma uppströms i snor för att få knulla. Han håller med och framhåller det utsiktslösa i att med hjälp av polis och domstolar förmedla upplysta tänkesätt. Kanhända reflekterar han här över konsekvenserna, eller bristen på konsekvens, av att hans vän JCA har avtjänat ett fängelsestraff för våldtäkt?
Vad kunde jag själv ha gjort annorlunda? Jag ångrar verkligen att jag drog tillbaka min våldtäktsanmälan efter nio dagar.
***
Läs även: Det goda livet kostar en euro
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Jag läser K, Katarina Frostensons bok om förtal och förföljelse, inte bara av hennes man Jean-Claude Arnault utan också av henne. Drabbande, makalös, kommande klassiker lyder baksidestexten.
Jag bryr mig inte om det hon argumenterar om, att hennes man är oskyldig och utsätts för ett karaktärsmord. Och det är tur. I hennes nästa bok, F, berättar hon att mannen har frihetsberövats på grund av en dom för två övergrepp. Sexuella övergrepp. I baksidestexten talas om marigt, besvärligt, giftigt. KF skriver om att JCA föll för ”frestelsen”, tog sig ”friheter” och ”fladdrade iväg”.
Det skulle vara lätt att följa Frostenson i spåren och skärskåda kulturjournalistiken där, med hennes ord, ”groteska överdrifter, lögner och förtal” bereds plats. Kvinnor som är källor till DN kallar hon ”megäror: de avundsamma”. Det är ett sätt att förflytta fokus, men tittar man lite vid sidan av KF och JCA, finns annat att berätta.
Låt oss säga att JCA i mitten av sjuttiotalet hade en vän JR, för det hade han. Låt oss säga att jag träffade denne JR när jag var 19 år, för det gjorde jag. Låt oss säga att han våldtog mig, för det gjorde han. Låt oss säga att jag anmälde honom för våldtäkt, för det gjorde jag. Låt oss också säga att JCA inte hade en aning om detta. För hur skulle han veta det?
Låt oss också säga att jag blev gravid efter våldtäkten, för det blev jag. Låt oss också säga att jag gjorde abort, sex veckor efter våldtäkten, för det gjorde jag. Men vad hände däremellan? Alla som rörde sig ute i Stockholm på den tiden visste att JCA gärna uppehöll sig på Konstnärsbaren, KB. Det gjorde jag med och när jag en kväll går förbi bordet där JCA satt tilltalade han mig med orden: ”Jag hör att du är gravid med Rosemarys baby.”
Den som gör anspråk på att vara bara det minsta kulturellt bevandrad vet vad han anspelade på, nämligen Polanskis film om en kvinna som blir gravid med Satans barn. Underfundig humor? Livlig fantasi? Konstnärlig frihet? Nej den vanliga ondskan, är mitt förslag. Du är tio år äldre än jag och du och din kompis var rätt säkra på att komma undan med vad ni hade lust att göra, för ni brukade komma undan.
Senare kom boken Klubben av Matilda Voss Gustavsson (2019), Renegater av Klas Östergren (2020) och Utsidans klass av A-K Selberg (2024). Den första författaren med KF:s ord kanske en megära? Med två titlar till blev tanken på en lögnaktig kulturjournalistik alltmer svårsmält. Lars Heikensten kommer nu med boken Till mänsklighetens största nytta: Tio år med Nobelpriset. När den här texten skrivs har boken inte släppts ännu, så den har jag inte läst. Men läst andra som har skrivit om den. Heikensten tycker uppenbarligen att KF borde ha hanterat sin och JCA:s situation annorlunda, sett ur Svenska Akademiens synvinkel.
Det ska bli synnerligen intressant att läsa hans bok, också med tanke på den roll Horace Engdahl spelat, och spelar. Engdahl har på senare tid kvalat in som kulturkrönikör och skrev tidigare i år en text om tv-serien ”Gift vid första ögonkastet”. Oväntat rörs han till tårar, inte för att Engdahl upptäckte att tv-serien handlade om kärlek, utan om rädsla och skräcken över att inte känna. Han citerar den danske poeten Thomsen: ”att få ett kärleksbrev / från en kvinna man aldrig kan älska”. Det är skriver han, det riktigt ruggiga i livet. ”Skräcken för att ratas av någon man älskar överträffas av skräcken för att Amor i det avgörande ögonblicket ska vända en ryggen…”.
I en annan text delger HE ett citat från Valerie Solanas, kvinnan som försökte mörda Andy Warhol, vars innebörd är att män kan simma uppströms i snor för att få knulla. Han håller med och framhåller det utsiktslösa i att med hjälp av polis och domstolar förmedla upplysta tänkesätt. Kanhända reflekterar han här över konsekvenserna, eller bristen på konsekvens, av att hans vän JCA har avtjänat ett fängelsestraff för våldtäkt?
Vad kunde jag själv ha gjort annorlunda? Jag ångrar verkligen att jag drog tillbaka min våldtäktsanmälan efter nio dagar.
***
Läs även: Det goda livet kostar en euro
