Min magkänsla var rätt om L:s självskadebeteende

En märklig upplevelse under min på intet sätt framgångsrika tid hos Liberalerna var när dåvarande partiledaren Nyamko Sabuni skulle förberedas inför en radiointervju. Jag tror den handlade om att partiet använt underlag från en tankesmedja eller något liknande. Oavsett vad var det, i mina ögon, ointressant eftersom fakta är fakta – det spelar ingen roll varifrån den kommer och det enda man kan göra är att förhålla sig till den. Media tyckte dock det var upprörande, partiledaren tyckte att det bara var att säga som det var, men de tre unga rådgivarna var helt emot. De ville att Sabuni skulle fluffa till svaren. 

”Varför kan hon inte bara säga som det är? Hon kommer ju bara framstå som otydlig, vilket i förlängningen skadar partiet”, frågade jag naivt.

Ingen av ynglingarna svarade och allt var bara konstigt. Det var då en gnagande misstanke om politiskt självskadebeteende började slå rot. 

Den blev ännu tydligare varje gång SD dök upp på tapeten. Eller rättare sagt: när de så kallade röda linjerna, som bakband partiledaren, diskuterades. Eftersom merparten av medlemmarna anser att Liberalerna är ett borgerligt parti, kunde de tolerera stöd från SD. 

Detta förhindrade dock inte en grupp liberaler från Mordor – förlåt Stockholm – att gå ut i media och förklara hur hemskt dåligt minsta lilla närmande var, och hur lite förtroende de hade för Nyamko Sabuni eftersom hon försökt kratta manegen. Ovanstående gjorde såklart att partiet framstod som rörigt och splittrat, vilket visade sig i låga opinionssiffror. Återigen detta självskadebeteende.

Det konstiga är att Liberalerna, denna välutbildade, kloka, kompetenta och mycket trevliga grupp, på intet sätt är ondskefulla haverister. Det gjorde knivhuggen ännu mer obegripliga. 

För om någon tycker illa om partiets beslut, varför sökte de sig inte då till något annat parti, vars ideologi ligger närmare deras uppfattning? Hur svårt kan det vara?

Jag var som sagt ny inom politiken men hade redan tröttnat på det ständiga tjafsandet. Till slut klev jag av medlemskapet och sa upp mig som säkerhetspolitisk rådgivare. Dock utan att skriva långa känsloladdade inlägg om varför jag lämnade partiet, vilket är lite unikt i sammanhanget.

För som ni märker är det inte mycket som förändrats. När partiledare Simona Mohamsson, fredagen den 13 deklamerade att L släpper fram ministrar från SD och tog Jimmie Åkesson i famn, tog det hus i helvete. Känsloladdade uttalanden om Judaskyssar och demokratins undergång trängdes med långa tårdrypande förklaringar om varför vederbörande nu lämnar Liberalerna. 

”Mitt inre gestaltar ett Winston Churchillcitat: ‘Dictators ride to and fro upon tigers which they dare not dismount. And the tigers are getting hungry’”, skrev Tina Acketoft i Helsingborgs Dagblad.

Andra vill bara vakna upp från ”denna mardröm”. Det är som om Apokalypsens fyra ryttare dykt upp för att sprida död och förödelse över världe – inte att Sveriges minsta parti tar ett litet steg som inte kommer förändra särskilt mycket, men som kanske kommer göra att de inte åker ur riksdagen, utan kan fortsätta driva sin politik. 

Och tänk om alla dessa vältaliga liberaler skrivit om sitt partis politik i stället för varför de lämnar partiet. Vem vet, då hade kanske Liberalerna inte befunnit sig så lågt i opinionssiffrorna. 

Nu handlar i stället rubrikerna – återigen – om hur splittrade Liberalerna är, att avdelningar vill bryta sig loss och bilda ett eget parti, alternativt få bort Mohamsson som partiledare (trots att hon var den enda som ville leda partiet vid förra omröstningen).

Utanför L-världen är dock den bistra sanningen att få bryr sig. Tyvärr. De höga el- och bensinpriserna, kriget mot Iran och Ukraina, Trumps skenande vansinne – i en allt osäkrare värld behövs stabilitet, inte fler politiska gungflyn i ankdammen. 

Att Mohamsson drog av SD-plåstret som infekterat Liberalerna så länge var nödvändigt, eftersom det ger väljarna ett tydligt borgerligt block.  Frågan är om det kom för sent, för det är inte säkert att Liberalerna finns kvar i riksdagen efter valet.  

Personligen funderar jag på att stödrösta på Kristdemokraterna i stället. De är i alla fall tydliga och konsekventa i sin politik och deras tjafsande syns i alla fall inte utåt. Och vad mer kan man begära i tider som dessa?

***

Läs även: ”Man kan inte gå till val på en linje som väljarna tycker är helt knäpp”

Läs även: Han pekas ut som strategen bakom L:s u-sväng