Modern renlärighet gör oss till politiska idioter
Vi måste kunna lyssna på meningsmotståndare, våga tänka själva och inte vika ner oss för dem som skriker högst. Tystnaden är livsfarlig för demokratin.
Bild: AP
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När jag var ung SSU:are kunde man ta avstånd från Baader-Meinhof och samtidigt hata kapitalismen. Det går inte längre. Nu måste man välja. Efter mordet på den högerkonservative profilen Charlie Kirk öppnar sig avgrunden. Om du kritiserar attentatet är det inte ovanligt med förklaringar som att han hade sig själv att skylla. Att ta avstånd från terrorhandlingar placerar dig i den högerextremistiska ringhörnan. Där kan du inte vara vänster och kritisera marknadsekonomins avarter. Det är antingen eller.
Även litteraturen blir farlig. Jag har alltid läst allt möjligt. För tröst, lust och glädje. Tills min svenskalärare på gymnasiet spände blicken i mig och sa att jag visst fick läsa allt jag kände för, men till hennes lektioner förväntades jag ha plöjt några grekiska dramer, Selma Lagerlöf och George Orwell. Henne är jag evigt tacksam. Hon lärde mig att klassisk litteratur talar till dig över tid och rum.
Senare skulle jag på en kvällsskola i arbetarrörelsens regi lära mig att läsa meningsmotståndare med öppet sinne. Både för att förstå och för att rannsaka den egna uppfattningen. Det går inte heller längre. Jag läste med stor behållning boken Det här är en svensk tiger om Sveriges hållning under andra världskriget av komikern Aron Flam som jag rekommenderade andra att läsa på sociala medier. Det skulle jag inte ha gjort.
Jag fick mig till livs att jag var grundlurad, att författaren blivit kritiserad av forskare inom akademin (surprise) och att jag nu slutgiltigt hade gått över gränsen till Hades/Högern/Mossad, välj själva. Ännu värre blev det när jag rekommenderade journalisten Douglas Murrays bok Om demokratier och dödskulter – om Israel, Hamas och västvärldens framtid. Jag blev upplyst om att författaren var högerextremist, ond och helt enkelt hade fel.
Faktum är att bägge rekommendationerna blev bortplockade från en bokklubb på sociala medier där jag brukar lägga ut tips. Censuren skäms inte för sig i dagens kulturdebatt. Min poäng är att åsikter inte är farliga. De smittar inte på samma vis som Covid. Om du läser en person som inte delar din ideologi är det inget som säger att du vaknar nästa dag och känner ett inre tryck att rösta på Ulf Kristersson. Vi människor fungerar helt enkelt inte så.
Den här moderna sortens renlärighet gör oss till politiska idioter. Vi avkrävs svar på fullständiga självklarheter. Är du emot folkmord, svar ja. Tycker du det är fruktansvärt med krig, svar ja. Vill du att barnen i Gaza ska svälta, svar nej. Tycker du att Netanyahu är Guds gåva till mänskligheten, svar nej. Har du blivit Sverigedemokrat, svar nej. Polariseringen griper omkring sig och gör gamla vänner till fiender. Detta är fruktansvärt sorgligt.
Och att vi inte kan tala med våra meningsmotståndare i ögonhöjd utan att ta heder och ära av varandra är ett underbetyg. Det våldskapital som tydligt manifesteras mot exempelvis våra folkvalda i regering och riksdag är en skam. Jag är uppriktigt rädd för ett terrorattentat till följd av den ängslighet som omgärdar allt ställningstagande mot antisemitism. För om det är något fundamentalister gillar är det när vi som samhälle inte vågar säga ifrån mot extrema röster.
Den arbetarrörelse som fostrade mig tog tydligt spjärn i en reformistisk hållning som så småningom skulle lära mig uppskatta blandekonomi till arbetarklassens fromma, samtidigt som den höll rent mot extrema rörelser längre vänster ut. Det var en annan tid. Men om det är något vi skulle behöva i dagens samhällsdebatt är det mer pragmatism och mindre renlärighet.
Det är inte att förråda sina ideal att lyssna på meningsmotståndare. Det handlar om att våga tänka själv och att inte vika ner sig för den som skriker högst. Den tystnaden är livsfarlig.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
När jag var ung SSU:are kunde man ta avstånd från Baader-Meinhof och samtidigt hata kapitalismen. Det går inte längre. Nu måste man välja. Efter mordet på den högerkonservative profilen Charlie Kirk öppnar sig avgrunden. Om du kritiserar attentatet är det inte ovanligt med förklaringar som att han hade sig själv att skylla. Att ta avstånd från terrorhandlingar placerar dig i den högerextremistiska ringhörnan. Där kan du inte vara vänster och kritisera marknadsekonomins avarter. Det är antingen eller.
Även litteraturen blir farlig. Jag har alltid läst allt möjligt. För tröst, lust och glädje. Tills min svenskalärare på gymnasiet spände blicken i mig och sa att jag visst fick läsa allt jag kände för, men till hennes lektioner förväntades jag ha plöjt några grekiska dramer, Selma Lagerlöf och George Orwell. Henne är jag evigt tacksam. Hon lärde mig att klassisk litteratur talar till dig över tid och rum.
Senare skulle jag på en kvällsskola i arbetarrörelsens regi lära mig att läsa meningsmotståndare med öppet sinne. Både för att förstå och för att rannsaka den egna uppfattningen. Det går inte heller längre. Jag läste med stor behållning boken Det här är en svensk tiger om Sveriges hållning under andra världskriget av komikern Aron Flam som jag rekommenderade andra att läsa på sociala medier. Det skulle jag inte ha gjort.
Jag fick mig till livs att jag var grundlurad, att författaren blivit kritiserad av forskare inom akademin (surprise) och att jag nu slutgiltigt hade gått över gränsen till Hades/Högern/Mossad, välj själva. Ännu värre blev det när jag rekommenderade journalisten Douglas Murrays bok Om demokratier och dödskulter – om Israel, Hamas och västvärldens framtid. Jag blev upplyst om att författaren var högerextremist, ond och helt enkelt hade fel.
Faktum är att bägge rekommendationerna blev bortplockade från en bokklubb på sociala medier där jag brukar lägga ut tips. Censuren skäms inte för sig i dagens kulturdebatt. Min poäng är att åsikter inte är farliga. De smittar inte på samma vis som Covid. Om du läser en person som inte delar din ideologi är det inget som säger att du vaknar nästa dag och känner ett inre tryck att rösta på Ulf Kristersson. Vi människor fungerar helt enkelt inte så.
Den här moderna sortens renlärighet gör oss till politiska idioter. Vi avkrävs svar på fullständiga självklarheter. Är du emot folkmord, svar ja. Tycker du det är fruktansvärt med krig, svar ja. Vill du att barnen i Gaza ska svälta, svar nej. Tycker du att Netanyahu är Guds gåva till mänskligheten, svar nej. Har du blivit Sverigedemokrat, svar nej. Polariseringen griper omkring sig och gör gamla vänner till fiender. Detta är fruktansvärt sorgligt.
Och att vi inte kan tala med våra meningsmotståndare i ögonhöjd utan att ta heder och ära av varandra är ett underbetyg. Det våldskapital som tydligt manifesteras mot exempelvis våra folkvalda i regering och riksdag är en skam. Jag är uppriktigt rädd för ett terrorattentat till följd av den ängslighet som omgärdar allt ställningstagande mot antisemitism. För om det är något fundamentalister gillar är det när vi som samhälle inte vågar säga ifrån mot extrema röster.
Den arbetarrörelse som fostrade mig tog tydligt spjärn i en reformistisk hållning som så småningom skulle lära mig uppskatta blandekonomi till arbetarklassens fromma, samtidigt som den höll rent mot extrema rörelser längre vänster ut. Det var en annan tid. Men om det är något vi skulle behöva i dagens samhällsdebatt är det mer pragmatism och mindre renlärighet.
Det är inte att förråda sina ideal att lyssna på meningsmotståndare. Det handlar om att våga tänka själv och att inte vika ner sig för den som skriker högst. Den tystnaden är livsfarlig.
