Mohamsson borde ha dompterat sitt parti

Med sitt parti nere på dryga två procent av väljarsympatierna skulle Liberalernas ledare Simona Mohamsson ha kunnat agera enligt det svenska ordspråket: friskt vågat, hälften vunnet!

I stället hukar hon, med partiinternas hänsyn som ledstjärna, för den falang som lider av SD-fobi och trasslar in sig i pladder om att hennes parti visst kan sitta i regering med stöd av och i samarbete med SD, men absolut inte regera tillsammans med SD. En tvist om påvens skägg, obegriplig för vanliga väljare. 

Förklaringen är avsaknad av, med ett nyord, randmannaskap som politiker. (Randmannaskap är företagaren och skribenten Patric Källmans utmärkta förslag till en svensk motsvarighet till engelskans brinkmanship, det vill säga ett medvetet risktagande vid randen av en katastrof för att uppnå strategiska fördelar.)

Det kunde ha varit annorlunda.

Som nybliven partisekreterare, i april 2025, blev Mohamsson direkt därpå ordförande, i juni 2025, i det perpetuellt krisande lilla partiet Liberalerna, därför att ingen annan ledande partikamrat ville axla den uppgiften. Omedelbart, fyra dagar gammal på posten, rumsterade hon om i Liberalernas ministergrupp i minoritetsregeringen Kristersson, och tillsatte sig själv som utbildnings- och integrationsminister. Ja, formellt utsågs hon av regeringschefen Ulf Kristersson, men i svenska koalitionsregeringar är det kutym att ledaren för det parti som ingår i koalitionen bestämmer vilka partikamrater som innehar de tilldelade ministerposterna.

Mohamsson hade därmed full handlingsfrihet att svara allt annat än det kategoriska nejet på frågan om Liberalerna kunde tänka sig sitta i regering tillsammans med SD, men hon snodde ändå in sig i just detta nej. Eftersom hon tog ett jobb som ingen annan framträdande partigängare ville ha, kunde hon ha dompterat den falang inom Liberalerna som lider av SD-noja, och bett den dra dit pepparn växer. Mitt ledarskap, mina regler. Vi sitter dessutom i regeringen tack vare SD:s aktiva stöd. Och vi har sagt att vi är nöjda med Tidösamarbetet.

Sannolikt handlar blidkandet av anti-SD-falangen i partiet om oron att det kan bli svårt att mobilisera partiet i valkampanjen 2026, inte minst i Stockholm. Och är det dålig uppslutning med valarbetare blir också valresultatet dåligt. Så ser resonemanget ut. 

Men det är fel. Små riksdagspartier som Liberalerna tar sig inte över riksdagsspärren därför att en allt mindre skara entusiastiska partimedlemmar affischerar på stan, knackar dörr eller delar ut flygblad. Småpartier når sina väljare därför att de inför ett val är oproportionerligt mycket exponerade relativt sin storlek. Alla partiledare intervjuas lika länge, oavsett om de företräder en tredjedel eller en trettiondel av valmanskåren. De får lika lång tid i partiledardebatterna.

Då gäller det att nyttja den exponeringen på bästa möjliga sätt med utgångspunkt i de egna förutsättningarna. Om partiledaren för Liberalerna säger tydligt att hon är öppen för alla slags regeringsbildningar som innebär en eller annan form av fortsatt färdriktning i enlighet med Tidöavtalet, så länge som partiet också klarar riksdagsspärren, kunde hon räkna med stödröster från inte bara moderata väljare utan sannolikt också SD-väljare.

Men för detta krävs randmannaskap. Och för att våga ta en risk, må det bära eller brista, krävs politiskt entreprenörskap. Men den varan är sällsynt inom svensk politik. Inte minst därför att nästan samtliga partier utom ett har varit antingen på tillbakagång eller i kräftgång.

I modern tid har vi haft två politiskt entreprenöriella partier i Sverige: MP respektive SD. Det senare har varit oerhört mer framgångsrikt i valmanskåren än det förra, även om det förra haft proportionellt större inflytande i svensk politik i förhållande till sin storlek. Det senare börjar nu sin politiska skördetid, inte minst därför att de två andra stora partierna, S och M, tvingats att anpassa sin politik till den trend som burit fram SD. 

Vad gäller övriga har sannolikt de entreprenöriellt lagda redan lämnat sina respektive partier. Entreprenörer plägar göra så. De drar till nya projekt, till andra engagemang när de inte blir hörsammade. Det är de djärvaste, de oförnöjda, de oförvägna och de tilltagsna som bryter upp först.

Kvar blir förvaltarna, de oföretagsamma och de riskaverta. De som fruktar sin inre opposition mer än sina flyende väljare.

Men rädsla urholkar själen. Sålunda mumlar Mohamsson outgrundligt, om att hon vill regera med stöd av Jimmie Åkesson, men inte tillsammans med honom. Därför kommer hon sannolikt inte att regera alls.

***

Läs även: Vad är Liberalernas strategi?

Läs även: Verkligheten ingenting för Mohamsson