Mohamssons och Carvalhos lögner undergräver det offentliga samtalet
De urgröper också förtroendet för den representativa demokratins bärande förutsättning: att de folkvalda talar med oss på ett sätt som förutsätter och förtjänar vår tillit.
Bild: TT / Lars Schröder
Det här är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På ett värderingsmässigt plan välkomnar jag såväl Liberalernas som Socialdemokraternas lappkast.
Efter år av beröringsskräck har Liberalernas Simona Mohamsson i en akt av desperation sprängt de SD-fobi-kedjor som surrat fast henne vid masten till den flytande ruin som hennes parti är.
Socialdemokraterna å sin sida har tvärvänt utan vånda i frågor som svenskt Nato-medlemskap, öppning för kärnkraft samt migrations- och kriminalpolitisk åtstramning, och det med en kadaverdisciplin värdig nordkoreanska kadetter i gåsmarsch på Kim Il Sung-torget i Pyongyang.
Det som bekymrar är hur dessa tvärvändningar har motiverats inför oss väljare. Socialdemokraternas rättspolitiska talesperson Teresa Carvalho förklarade sitt partis limning till Tidöpartierna i kriminalpolitiken så här till ETC:
”I de dagsaktuella åtgärderna hamnar vi och Tidö väldigt lika, 75 procent av alla förslag som Gunnar Strömmer och regeringen lagt fram har sin grund i socialdemokratiska initiativ.”
Konfronterad med att hon blott för fem månader sedan till varje pris inte ville se SD sitta i en regering, förklarade Mohamsson att SD nu hade blivit mer konstruktivt och att väljarna kunde lita på henne den här gången:
”Jo, men att jag tycker att det är avgörande att man driver på för sin sakpolitik. Jag tror att många är trötta på det politiska spelet och vill ha politiker som är tydliga och vill slåss för sin politik”, säger hon till SVT.
Dra den om Rödluvan också, får man lust att replikera. Ty varje någorlunda insatt person vet att dessa uttalanden inte har med verkligheten att skaffa. Det gäller även de som har gjort uttalandena. Och skulle de händelsevis själva tro på vad de säger, har de andra och mer vittgående problem.
Allvarligare än det dominerande fantasielementet i dessa uttalanden är framväxten av vad som kan beskrivas som ett försök att etablera en gemensamt upprätthållen fiktion – en offentlig lögn – som öppnar för en outtalad överenskommelse om att inte ifrågasätta eller pröva det som vi alla vet inte stämmer.
Vi som är anhängare av den representativa demokratin har rätt att kräva och få ombud värdiga sitt uppdrag
Det är helt enkelt inte sant att tre fjärdedelar av regeringen Kristerssons förslag skulle ha sin grund i socialdemokratiska initiativ. Socialdemokraterna hade makten i åtta år före Tidöpartierna, utan att ta några av dessa initiativ, med kanske något undantag. Tvärtom bestod den socialdemokratiska praktiken under denna period av ett förnekande av problemen – något som också partiets egna företrädare medgivit.
Alla vet att det är Liberalernas usla opinionssiffror som har föranlett Mohamssons omvändning under galgen, eftersom möjligheten för henne att driva sin sakpolitik funnits från första dagen hon blev partiledare. Som om hon inte varit tydlig nog om sin SD-fobi tidigare.
Det Teresa Carvalho och Simona Mohamsson är exponenter för, tyvärr i gott sällskap med många av sina politikerkollegor över hela skalan, är att de undergräver inte bara det offentliga samtalets redlighet. De urgröper också förtroendet för den representativa demokratins bärande förutsättning: att de folkvalda talar med oss medborgare på ett sätt som förutsätter och förtjänar vår tillit.
Därmed nedvärderas det offentliga samtalet som en förutsättning för en trovärdig demokrati med ärligt menade meningsutbyten. Om utgångspunkten ska vara att de förklaringar som i samhällsdebatten serveras för politiska positionsbyten är nödtorftigt hoprafsade halvsanningar och dimridåer, kommer i längden inga uttalanden eller förklaringar att kunna tas som sanningsenliga. Och folk som far med osanning blir föraktade.
Politikerförakt i en representativ demokrati är ett gift i samhällskroppen. Det urholkar idén om förtroendet mellan väljaren och dennes ombud som ska företräda väljarens intressen och agera därefter. Det vore som att skaffa sig en försvarsadvokat som man samtidigt såg ned på och misstrodde.
Då krävs också att politikerna själva inte underblåser förutsättningarna för detta politikerförakt genom förklaringar om sitt agerande som alla ser och begriper inte är med sanningen överensstämmande.
Vi som är anhängare av den representativa demokratin har rätt att kräva och få ombud värdiga sitt uppdrag, oavsett om vi röstat på dem eller inte.
***
