När Åshöjdens BK vinner Allsvenskan jublar alla
Sport skulle helt enkelt tappa charmen om högoddsaren aldrig vann. Försök tänka på det nästa gång ditt favoritlag förlorar.
Bild: Johan Nilsson / TT
I mitten av sjuttiotalet tillbringade jag några veckor varje sommar på ett idrottsläger i Hällevik i Blekinge. Inramningen var rätt militärisk; vi bodde i gamla baracker och dagarna inleddes med korum vid flaggstången där fanan hissades till ackompanjemang av lägerorkestern. Än i dag kan jag vissla arméns trumpetsignaler för revelj, måltid, uppställning och tapto. Vistelserna avslutades med en uppvisning i truppgymnastik som hade gjort både Pehr Henrik Ling och Kim Jong Un tårögda; svikthopp, handvolter och unisona hejaramsor. Sannolikt var det där på Listerlandet som jag fick min vurm för rutiner. Den sitter i.
Fast det jag egentligen ville komma till är att den där årliga slutshowen ägde rum på Strandvallen, en ganska oansenlig idrottsarena som gränsade till lägerområdet. Vallen var och är fotbollsklubben Mjällby AIF:s hemmaplan, ett lag som dåförtiden höll till i seriesystemets undre regioner. Men nyligen – när Allsvenskan gjorde sommaruppehåll - återfanns Mjällby sensationellt i toppen av tabellen. Hur kan en liten farmarklubb med ett publiksnitt under 3500 mäta sig med storklubbar som AIK som dragit tio gångar så många åskådare till sina hemmamatcher den här säsongen?
En del av svaret finns i Erik Hörstadius artikel om Mjällby här. En annan del är mer svårfångad men gömmer sig i den kombination av träning, förberedelser, ansamlad talang, tillfälligheter och någon gång tur som gör att David ibland slår Goliat (i Mjällbys fall rentav nio gånger av 13 den här säsongen, med bara en förlust). Det är också den där X-faktorn som förklarar idrottens oerhörda lockelse. För utan den skulle inte Danmark plötsligt kunna slå Kanada i hockey-VM eller Carlos Alcaraz rädda tre matchbollar och vinna Franska öppna i tennis eller Åshöjdens BK - förlåt jag menar Mjällby – ha en chans att bli svenska mästare i fotboll.
Sport skulle helt enkelt tappa charmen om högoddsaren aldrig vann. Försök tänka på det nästa gång ditt favoritlag förlorar.
***
Läs även: Ultras – så mycket mer än läktarvåld
I mitten av sjuttiotalet tillbringade jag några veckor varje sommar på ett idrottsläger i Hällevik i Blekinge. Inramningen var rätt militärisk; vi bodde i gamla baracker och dagarna inleddes med korum vid flaggstången där fanan hissades till ackompanjemang av lägerorkestern. Än i dag kan jag vissla arméns trumpetsignaler för revelj, måltid, uppställning och tapto. Vistelserna avslutades med en uppvisning i truppgymnastik som hade gjort både Pehr Henrik Ling och Kim Jong Un tårögda; svikthopp, handvolter och unisona hejaramsor. Sannolikt var det där på Listerlandet som jag fick min vurm för rutiner. Den sitter i.
Fast det jag egentligen ville komma till är att den där årliga slutshowen ägde rum på Strandvallen, en ganska oansenlig idrottsarena som gränsade till lägerområdet. Vallen var och är fotbollsklubben Mjällby AIF:s hemmaplan, ett lag som dåförtiden höll till i seriesystemets undre regioner. Men nyligen – när Allsvenskan gjorde sommaruppehåll – återfanns Mjällby sensationellt i toppen av tabellen. Hur kan en liten farmarklubb med ett publiksnitt under 3500 mäta sig med storklubbar som AIK som dragit tio gångar så många åskådare till sina hemmamatcher den här säsongen?
En del av svaret finns i Erik Hörstadius artikel om Mjällby här. En annan del är mer svårfångad men gömmer sig i den kombination av träning, förberedelser, ansamlad talang, tillfälligheter och någon gång tur som gör att David ibland slår Goliat (i Mjällbys fall rentav nio gånger av 13 den här säsongen, med bara en förlust). Det är också den där X-faktorn som förklarar idrottens oerhörda lockelse. För utan den skulle inte Danmark plötsligt kunna slå Kanada i hockey-VM eller Carlos Alcaraz rädda tre matchbollar och vinna Franska öppna i tennis eller Åshöjdens BK – förlåt jag menar Mjällby – ha en chans att bli svenska mästare i fotboll.
Sport skulle helt enkelt tappa charmen om högoddsaren aldrig vann. Försök tänka på det nästa gång ditt favoritlag förlorar.
***
Läs även: Ultras – så mycket mer än läktarvåld
