Nordiskt flygvapen i världsklass – Nato har många fördelar
Det nordiska samarbetet inom Nato har kraftigt höjt tröskeln för en angripare.
Toppbild: TT
Sedan Sveriges och Finlands inträde i Nato är avsikten att de fyra nordiska ländernas flygvapen, alltså inklusive Danmark och Norge, ska kunna strida som en enhet.
Det finns således, oaktat oron för Natos framtid i den försämrade relationen mellan Europa och USA under Trump-regimen, mycket att glädjas åt avseende de svenska och finländska medlemskapen i Nato. Ty den operativa förmåga som inryms i den inledande meningen är inte att förakta.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sammantaget har de fyra nordiska länderna en stridsflygplansflotta på cirka 250 moderna jaktflygplan – främst svenska JAS 39 Gripen C/D, amerikanska F-16, F-18 och F-35A. Med de flygplan som därtill ska tillföras under de kommande åren, så som Gripen E samt ytterligare fler F-35A, kommer de gemensamma nordiska flygstyrkorna att uppgå till närmare 370 stridsflygplan.
Denna flygstyrka ska inte förenas under ett gemensamt kommando, men ska kunna agera samfällt under en integrerad befälsföring för planering och genomförande av flygoperationer, gemensamt stödsystem i ett nätverk av nordiska flygbaser, gemensam lägesuppfattning och gemensam utbildnings- och övningsverksamhet.
I kvantitet kommer detta nordiska flygvapen att vara bland världens tio största – där givetvis USA (2 600 stridsflygplan), Ryssland (1 500), Kina (1 200) och Indien (700) uppvisar en överlägsen numerär. I antal plan räknat kommer den nordiska stridsflygplansflottan att vara i paritet med Sydkoreas (460), Pakistans (450), Japans (370), Egyptens (340) och Frankrikes (330). Talen är ungefärliga.
Vad gäller den tekniska kvaliteten blir avståndet till länder med stora numerärer men med en äldre flotta av stridsflyg, så som Pakistan, Egypten eller Turkiet, än större. Tillkommer därutöver modernare och mer integrerad beväpning med mer kvalificerade sensorer, större förmåga till elektronisk krigföring, motmedel och smygteknik (stealth) samt träning och bättre interoperabilitet mellan de olika flygplanstyperna.
Till förmågan liknar det nordiska flygvapnet därmed mer Sydkoreas, Frankrikes, Tysklands eller Storbritanniens motsvarigheter, med viss överlägsenhet visavi de två första ländernas flygvapen och med därtill större numerär än de två senare ländernas.
Det nordiska försvarssamarbetet, NORDEFCO (Nordic Defence Cooperation) etablerades formellt redan i november 2009 genom ett avtal mellan de tidigare nämnda fyra nordiska länderna samt Island, som inte har egna stående militära styrkor, men som bidrar till gemensamma säkerhetsinsatser, främst i Nordatlanten och Arktis.
Den 24 mars 2023, alltså närmare ett år innan Sverige blev medlem i Nato, undertecknade flygvapencheferna från de fyra nordiska länderna en gemensam avsiktsförklaring, signifikant nog, vid Natos flygkommando i Ramstein, att utveckla ett integrerat befälsförings- och kontrollsystem av sina länders flygvapen inom Nato.
Ytterligare steg för fördjupat samarbete mellan de nordiska Nato-länderna för att öka förmågan att agera gemensamt i alla typer av säkerhetslägen, i fred, kris och krig, har tagits inom ramen för NORDEFCO Vision 2030.
Man kan i kontrast mot detta erinra sig uttalandet från Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson den 8 mars 2022, veckorna efter Rysslands angrepp på alliansfria Ukraina, att ett svenskt medlemskap i Nato skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”. Det är alltid glädjande att folk som har fel i sak också får fel i praktiken – men i det här fallet finns det bortom den njutbara politiska skadeglädjen, också anledning till nyttoglädje:
Den nordiska samordningen inom Nato, samt samarbetet med de baltiska Nato-staterna Estland, Lettland och Litauen och därjämte med Nato-landet Polen förbättrar således vårt lands, Sveriges, säkerhet rejält. Härutöver har detta samarbete också kraftigt höjt tröskeln för en angripare för alla länder i Norden och kring Östersjön, stärkt den regionala stabiliteten och lämnar kontinuerligt ett bidrag till den kollektiva säkerheten i norra Europa för samtliga våra allierade inom Nato.
Vi behöver dessutom inte längre hymla med offentliga lögner om svensk alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och samtidigt i hemlighet samarbeta med Nato, men utan möjlighet att påverka eller, när så vi kan, gå i täten.
***
Läs även: Västeuropa har sig själva att skylla
Sedan Sveriges och Finlands inträde i Nato är avsikten att de fyra nordiska ländernas flygvapen, alltså inklusive Danmark och Norge, ska kunna strida som en enhet.
Det finns således, oaktat oron för Natos framtid i den försämrade relationen mellan Europa och USA under Trump-regimen, mycket att glädjas åt avseende de svenska och finländska medlemskapen i Nato. Ty den operativa förmåga som inryms i den inledande meningen är inte att förakta.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Sammantaget har de fyra nordiska länderna en stridsflygplansflotta på cirka 250 moderna jaktflygplan – främst svenska JAS 39 Gripen C/D, amerikanska F-16, F-18 och F-35A. Med de flygplan som därtill ska tillföras under de kommande åren, så som Gripen E samt ytterligare fler F-35A, kommer de gemensamma nordiska flygstyrkorna att uppgå till närmare 370 stridsflygplan.
Denna flygstyrka ska inte förenas under ett gemensamt kommando, men ska kunna agera samfällt under en integrerad befälsföring för planering och genomförande av flygoperationer, gemensamt stödsystem i ett nätverk av nordiska flygbaser, gemensam lägesuppfattning och gemensam utbildnings- och övningsverksamhet.
I kvantitet kommer detta nordiska flygvapen att vara bland världens tio största – där givetvis USA (2 600 stridsflygplan), Ryssland (1 500), Kina (1 200) och Indien (700) uppvisar en överlägsen numerär. I antal plan räknat kommer den nordiska stridsflygplansflottan att vara i paritet med Sydkoreas (460), Pakistans (450), Japans (370), Egyptens (340) och Frankrikes (330). Talen är ungefärliga.
Vad gäller den tekniska kvaliteten blir avståndet till länder med stora numerärer men med en äldre flotta av stridsflyg, så som Pakistan, Egypten eller Turkiet, än större. Tillkommer därutöver modernare och mer integrerad beväpning med mer kvalificerade sensorer, större förmåga till elektronisk krigföring, motmedel och smygteknik (stealth) samt träning och bättre interoperabilitet mellan de olika flygplanstyperna.
Till förmågan liknar det nordiska flygvapnet därmed mer Sydkoreas, Frankrikes, Tysklands eller Storbritanniens motsvarigheter, med viss överlägsenhet visavi de två första ländernas flygvapen och med därtill större numerär än de två senare ländernas.
Det nordiska försvarssamarbetet, NORDEFCO (Nordic Defence Cooperation) etablerades formellt redan i november 2009 genom ett avtal mellan de tidigare nämnda fyra nordiska länderna samt Island, som inte har egna stående militära styrkor, men som bidrar till gemensamma säkerhetsinsatser, främst i Nordatlanten och Arktis.
Den 24 mars 2023, alltså närmare ett år innan Sverige blev medlem i Nato, undertecknade flygvapencheferna från de fyra nordiska länderna en gemensam avsiktsförklaring, signifikant nog, vid Natos flygkommando i Ramstein, att utveckla ett integrerat befälsförings- och kontrollsystem av sina länders flygvapen inom Nato.
Ytterligare steg för fördjupat samarbete mellan de nordiska Nato-länderna för att öka förmågan att agera gemensamt i alla typer av säkerhetslägen, i fred, kris och krig, har tagits inom ramen för NORDEFCO Vision 2030.
Man kan i kontrast mot detta erinra sig uttalandet från Socialdemokraternas ledare Magdalena Andersson den 8 mars 2022, veckorna efter Rysslands angrepp på alliansfria Ukraina, att ett svenskt medlemskap i Nato skulle ”ytterligare destabilisera läget i Europa”. Det är alltid glädjande att folk som har fel i sak också får fel i praktiken – men i det här fallet finns det bortom den njutbara politiska skadeglädjen, också anledning till nyttoglädje:
Den nordiska samordningen inom Nato, samt samarbetet med de baltiska Nato-staterna Estland, Lettland och Litauen och därjämte med Nato-landet Polen förbättrar således vårt lands, Sveriges, säkerhet rejält. Härutöver har detta samarbete också kraftigt höjt tröskeln för en angripare för alla länder i Norden och kring Östersjön, stärkt den regionala stabiliteten och lämnar kontinuerligt ett bidrag till den kollektiva säkerheten i norra Europa för samtliga våra allierade inom Nato.
Vi behöver dessutom inte längre hymla med offentliga lögner om svensk alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig och samtidigt i hemlighet samarbeta med Nato, men utan möjlighet att påverka eller, när så vi kan, gå i täten.
***
Läs även: Västeuropa har sig själva att skylla
