Nu är vi alla lika goda nationalister
Påståendet att det inte finns någon svensk kultur har aldrig varit mer falskt. Kanondebatten visar att den är både rik och levande.
Bild: Wikimedia Commons
Det är en glad överraskning att se att min egenmäktigt sammanställda litteraturkanon för Västmanland presenteras i sin helhet i kanonutredningens slutbetänkande. Jag valde ut 17 litterära verk kopplade till landskapets över tusenåriga historia, från runristaren Rödballes Odendisastenen utanför Sala till vår samtida migrationsskildrare Balsam Karam från Skinnskatteberg.
Förra året blev jag intervjuad om den i Vestmanlands Läns Tidning (där jag tidigare arbetat som kulturredaktör) och fick presentera den på Växhuset i Västerås. Min tanke var att med nyfikenhet undersöka hur en kanon kan fånga regionens kulturella kod och stimulera till en debatt om historia och identitet.
Det gör min kanon fortfarande, västmanlänningar både saknar och ifrågasätter utvalda författarskap. Var inte Hjalmar Bergman närking? Och varför är inte deckardrottningen Maria Lang eller Yvonne Grönings historiska biografier med? Hur är det med Bröderna Stors Sven Nordqvist-tolkningar och Kjell Höglunds egensinniga rocklyrik? Själv upptäckte jag att jag hade missat Sture Källbergs reportagebok Rapport från medelsvensk stad: Västerås, en internationell klassiker om Sveriges modernisering.
När vår nationella kanon nu presenterats sker något liknande. Mycket av urvalet är förstås bra, men varför inga medeltida folkvisor eller arbetarförfattare? Varför så få kvinnor? Är böcker om romer och samer verkligen viktiga i en svensk kanon? Har kanonutredningen enkom kanoniserat folkhemmet? Vad sjutton gör den danska Malmöpsalmboken i en svensk kanon?
Den kanon som nu föreligger har tagits fram i nationalistisk anda. Den är svensk, inte amerikansk eller iransk. Det fanns en tid då alla från den gamle kulturministern Bengt Göransson (S) och partiledaren Mona Sahlin (S) till statsministern Fredrik Reinfeldt (M) och historikern och chefer för Forum för levande historia Ingrid Lomfors förfäktade uppfattningen att det inte finns någon svensk kultur. Det känns nu väldigt avlägset för alla dessa reaktioner på och debatter om kanon pekar på att svensk kultur är högst existerande och angelägen för envar. Plötsligt har vi alla blivit lika goda nationalister.
Äntligen tycks alla förstå att svensk kultur är det viktigaste vi har, själva själen i vår
samhällskropp. Men kulturen skapas av oss, vi alla har ett ansvar att skapa den infrastruktur av språkvård, bildning och kulturkritik, bibliotek, förlag och bokhandlare, scener, filmstudior, konserthus, konsthallar, museer och kyrkorum där själen ska kunna vattnas, frodas och gro.
Tre favoriter ur kulturkanon
Dikter
Vän! I förödelsens stund. Erik Johan Stagnelius var den främste och mest excentriske bland svenska romantiker. Med en egensinnig mystisk diktvärld, formad av prästgårdens bibliotek i barndomshemmet i Gärdslösa på Öland, vävde han samman orientalisk magi med urnordisk trolldom. I slutraden finner vi de berömda orden “Natten är dagens mor” och “Kaos är granne med Gud", som pekar vidare mot Lars Noréns lika svartsynta dramer.
Målning
Nordisk sommarkväll. Det nordiska aftonljuset kastar ett bekant magiskt skimmer över en kvinna och en man som blickar ut över vattnet. Richard Berg personifierade den svenska nationalromantiken med inspiration från de italienska renässansmålarna, de tyska romantikerna och de franska symbolisterna. Den svenska relationen till naturen, mellan könen och till livet och döden är här förevigad.
Musik
Symfoni nr 7. Allan Pettersson, son till en fattig smed och sömmerska, skrev musik om “den lilla människan”. Det traditionella blandades med det moderna. Musiken ur hans sjunde symfoni har flitigt används av andra, vi hör den Birgit Cullbergs balett Rapport (1977), Kay Pollaks film Älska mej (1986) och Roy Anderssons kortfilm Härlig är jorden (1991).
Det är en glad överraskning att se att min egenmäktigt sammanställda litteraturkanon för Västmanland presenteras i sin helhet i kanonutredningens slutbetänkande. Jag valde ut 17 litterära verk kopplade till landskapets över tusenåriga historia, från runristaren Rödballes Odendisastenen utanför Sala till vår samtida migrationsskildrare Balsam Karam från Skinnskatteberg.
Förra året blev jag intervjuad om den i Vestmanlands Läns Tidning (där jag tidigare arbetat som kulturredaktör) och fick presentera den på Växhuset i Västerås. Min tanke var att med nyfikenhet undersöka hur en kanon kan fånga regionens kulturella kod och stimulera till en debatt om historia och identitet.
Det gör min kanon fortfarande, västmanlänningar både saknar och ifrågasätter utvalda författarskap. Var inte Hjalmar Bergman närking? Och varför är inte deckardrottningen Maria Lang eller Yvonne Grönings historiska biografier med? Hur är det med Bröderna Stors Sven Nordqvist-tolkningar och Kjell Höglunds egensinniga rocklyrik? Själv upptäckte jag att jag hade missat Sture Källbergs reportagebok Rapport från medelsvensk stad: Västerås, en internationell klassiker om Sveriges modernisering.
När vår nationella kanon nu presenterats sker något liknande. Mycket av urvalet är förstås bra, men varför inga medeltida folkvisor eller arbetarförfattare? Varför så få kvinnor? Är böcker om romer och samer verkligen viktiga i en svensk kanon? Har kanonutredningen enkom kanoniserat folkhemmet? Vad sjutton gör den danska Malmöpsalmboken i en svensk kanon?
Den kanon som nu föreligger har tagits fram i nationalistisk anda. Den är svensk, inte amerikansk eller iransk. Det fanns en tid då alla från den gamle kulturministern Bengt Göransson (S) och partiledaren Mona Sahlin (S) till statsministern Fredrik Reinfeldt (M) och historikern och chefer för Forum för levande historia Ingrid Lomfors förfäktade uppfattningen att det inte finns någon svensk kultur. Det känns nu väldigt avlägset för alla dessa reaktioner på och debatter om kanon pekar på att svensk kultur är högst existerande och angelägen för envar. Plötsligt har vi alla blivit lika goda nationalister.
Äntligen tycks alla förstå att svensk kultur är det viktigaste vi har, själva själen i vår
samhällskropp. Men kulturen skapas av oss, vi alla har ett ansvar att skapa den infrastruktur av språkvård, bildning och kulturkritik, bibliotek, förlag och bokhandlare, scener, filmstudior, konserthus, konsthallar, museer och kyrkorum där själen ska kunna vattnas, frodas och gro.
Tre favoriter ur kulturkanon
Dikter
Vän! I förödelsens stund. Erik Johan Stagnelius var den främste och mest excentriske bland svenska romantiker. Med en egensinnig mystisk diktvärld, formad av prästgårdens bibliotek i barndomshemmet i Gärdslösa på Öland, vävde han samman orientalisk magi med urnordisk trolldom. I slutraden finner vi de berömda orden “Natten är dagens mor” och “Kaos är granne med Gud”, som pekar vidare mot Lars Noréns lika svartsynta dramer.
Målning
Nordisk sommarkväll. Det nordiska aftonljuset kastar ett bekant magiskt skimmer över en kvinna och en man som blickar ut över vattnet. Richard Berg personifierade den svenska nationalromantiken med inspiration från de italienska renässansmålarna, de tyska romantikerna och de franska symbolisterna. Den svenska relationen till naturen, mellan könen och till livet och döden är här förevigad.
Musik
Symfoni nr 7. Allan Pettersson, son till en fattig smed och sömmerska, skrev musik om “den lilla människan”. Det traditionella blandades med det moderna. Musiken ur hans sjunde symfoni har flitigt används av andra, vi hör den Birgit Cullbergs balett Rapport (1977), Kay Pollaks film Älska mej (1986) och Roy Anderssons kortfilm Härlig är jorden (1991).
