Onödigt farligt födande

Har du fött barn? Då har du förmodligen också vid minst ett tillfälle hört någon av följande meningar: »Kvinnor har fött barn i alla tider, på åkrar och i hyddor«, eller »Ja, det gör ont att föda barn, något annat kan du inte vänta dig«.

För det första kan vi konstatera att på den tiden då svenska kvinnor fortfarande födde barn »mitt i« arbetet på åkern, var också dödligheten för mor och barn ungefär lika hög som den fortfarande är i dag i många delar av världen där kvinnor föder på just åkrar och i hyddor.

Att föda barn på en åker är inte »naturligt«, det är livsfarligt.

Och för det andra, om du har fött barn så vet du som sagt att det gör ont utav bara helvete, för att uttrycka det milt.

Men för den sakens skull så betyder det inte att du som barnaföderska ska behöva acceptera att du fortsätter att dras med problem med ditt underliv i månader, kanske många, många år efter din förlossning.

Det är inte »naturligt«, det är vårdskador.

Tänk dig att hälften av alla personer med benbrott tio år efter skadan fortfarande haltade omkring med sneda och dåligt läkta ben, bara för att sjukvården slarvat med så basala saker som röntgen, operation, gipsning och rehabilitering.

En undersökning från Sahlgrenska akademien visar att varannan kvinna som fött vaginalt hade svåra komplikationer så lång tid som tjugo år efter förlossningen, bland annat på grund av bristande eftervård.

Trots att förlossningsskador har funnits sedan mänsklighetens begynnelse, så är det först nu i det tjugoförsta århundradet som vi på allvar har börjat diskutera om det måste vara så här. Måste en kvinna som föder barn acceptera att få ett defekt underliv, att i decennier efter förlossningen dras med problem som urinläckage, framfall och problem att hålla avföringen?

Nyligen hörde jag en radiodramatisering som anspelade på hur kvinnor i en del patriarkala kulturer låter sy tillbaka en mödomshinna som aldrig har existerat, men att det minsann inte är någonting jämfört med »hur västerländska kvinnor skönhetsopererar sina könsorgan«.

Förlåt, men varifrån kommer den myten? Om man inte kan hålla tätt, om man är rädd för att gå på bussen för att man kan bli bajsnödig, om man har fått sitt sexliv förstört – är det då att »skönhetsoperera« sig om man vill ha kirurgisk hjälp att få sitt underliv återställt?

När jag för nio år sedan födde min första son gick jag sönder så mycket i underlivet att ingen jag känner klarar av att höra hur omfattande skadorna var. Trots det sydde en käck barnmorska ihop mig med sex stygn inne på rummet. Först ett år senare fick jag veta att jag borde ha sövts och opererats av en specialist.

Jag har skämts. Jag har hållit tyst om något som inte är mitt fel, som inte är en »naturlig« del av en förlossning – utan resultatet av en syn på kvinnors underliv som något som man också då vi föder barn kan handskas lite hur som helst med.

Att kvinnors slidor förstörs av förlossning och dålig eftervård ska vi inte tala om, eftersom andra kvinnor »kan bli rädda«.

Att kvinnor lider i tysthet med skador som inte syns, men känns och påverkar livet, ska vi inte tala om eftersom allt som rör det kvinnliga underlivet ses som lite äckligt, smutsigt och tabubelagt.

Det som gör mig mest upprörd kring den senaste tidens uppmärksamhet kring förlossningsskador är just detta – att vi landar i skammen igen. Att kvinnor ska känna skuld (trots att en man de allra flesta gångerna har varit i allra högsta grad delaktig i att en unge ska komma ut) och att vi ska hålla tyst.

Nog nu. Ingen ska behöva kissa på sig för att man har fött barn. Så enkelt är det.