På fel sida om det stora erkännandet
Ett EM-drama utspelade sig i bakgrunden när jag förlorade mig i Greenes roman. Fotbollen, precis som boken, hade sina egna oförklarliga förluster.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På den nyöppnade grekiska kvarterskrogen hade jag beställt crepes med oliver och fetaost och redan när den leende kyparen kom ut med rätten – jag satt vid ett av trottoarborden – insåg jag att jag borde ha valt något annat, eller tagit min sena lunch hemma. Men där höll grannarna fortfarande på med sina betongmaskiner och jag hade en bok med mig, och författaren – det var Graham Greene – hade redan lurat in mig i sitt kosmos.
Den formlösa vitaktiga rätten på tallriken kunde inte ändra på det. Inte sorlet från de andra borden heller. Romanens berättare var en tjugoettårig yngling. På de första sidorna blev han kidnappad från internatskolan. En okänd man, som gick under namnet Kaptenen påstod att han vunnit pojken av hans far på ett parti backgammon. När rektorn överlämnade pojken hördes tjut över skolgården.
Jag läste följande replikskifte:
”’Vad är det som pågår därinne?’ frågade Kaptenen.
’De håller väl på att slå ihjäl amalekiterna’, sa jag.
’Är du en amalekit?’
’Ja’
’Då är det bäst att vi ger oss iväg’.
Han var en obekant, men jag kände ingen som helst rädsla för honom. Obekanta var inte farliga”.
Några få rader, ett svårt ord, resten löjligt enkla. Mer, påmindes jag, behövdes inte. Det berömda Greeneland brukar ungefär beskrivas som ett psykologiskt och existentiellt universum. Jag återvänder gärna dit.
Jag tänkte på min mamma, som för knappt femtio år sedan, när jag var mitt i tonåren, tyckte att jag borde läsa Greene, och gav mig Den mänskliga faktorn. Jag tror att jag låg på sjukhus, men minns inte för vad, bara boken, och sedan dess hade hon fortsatt att ge mig hans romaner och jag hade läst dem och vi hade alltid diskuterat dem, och det uteblivna nobelpriset.
Eftersom Greenes böcker ofta handlar om brittiska eller amerikanska agenter som med kluvna känslor är indragna i uppdrag i länder långt borta som deras regeringar skickat dem på, under en tid då den världsordning som rådde under närmare hundra år fram till våra dagar, är de fortfarande i hög grad mycket intressanta.
Vid ett bord bakom mig satt ett grabbgäng. De hade tydligen varit ute kvällen innan.
– Du verkade mitt uppe i en diskussion när jag drog, sa en.
– Ja, jag upptäckte det perfekta ämnet, varenda replik blev intressant…
– Vad var det för fråga?
– Vem är snyggast i damlandslaget?
Jag hörde honom säga att frågan fick det att ”hända saker” och kommentaren fick mig att under någon minut rikta min uppmärksamhet bort från romanen. Men inte alldeles, för med damernas fotbollslandslag, tänkte jag, förhöll det sig ju lite som med Greene.
I den yppersta världseliten. Men av olika anledningar ständigt på fel sida om det stora erkännandet. Dagarna före EM-kvartsfinalen mot England hade jag i The Guardian läst om hur ofta oturen spökat för svenskorna, och hur förtjänta de var av ett mästerskapsguld.
Jag hörde en av grabbarna på andra bordet skratta och meddela att han på telefonen hade skickat sin kompis fråga till en grupp, och började läsa upp några svar.
– En skriver att alla är lika snygga.
Jag hörde skratt.
– En annan undrar om min fru vet om att jag skickat frågan.
Jag hörde höga skratt.
– Men han skickade också ett namn.
Jag hörde gapskratt.
– En tredje sa att han svarat mig privat, och en fjärde ifrågasatte ett av de andra namnen.
Jag började äta. Det var salt och konsistensen mjuk. Kyparen log mot mig, jag log tillbaka. Jag hade kommit till slutet av romanen, det var sorgligt.
Kaptenen och pojken, som hade hunnit bli 22 år, drabbade samman i en uppgörelse i Centralamerika där lögner avslöjats:
”Jag kände att han inte litade på mig och det gjorde mig så mycket mer ursinnig som jag väl visste att jag inte var att lita på. Varför skulle jag vara det? försvarade jag mig.”
Jag reste mig, gick hemåt, satte mig i en bil och åkte ut till landet. Det var mycket varmt och vi badade och drack varsitt glas bourgogne på stranden, och på kvällen promenerade vi på stigen i skymningen, och ur ett hus hörde vi skrik och gick upp och slog oss ner.
På tv:n såg vi att Sveriges alla lika snygga damer ledde med 2–0 mot England, och det var bara en kvart kvar. Jag fick en öl. Engelskorna gjorde två snabba mål. Det blev straffar.
Sverige lyckades på något obegripligt förlora. Det kändes dystert. För till skillnad från vad som gäller för författare är segern det enda som betyder något i sport, så torftigt är det upplagt i den världen.
***
Läs även: Bila sin tid i sommar
Läs även: Vikten av att tänka sakta
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
På den nyöppnade grekiska kvarterskrogen hade jag beställt crepes med oliver och fetaost och redan när den leende kyparen kom ut med rätten – jag satt vid ett av trottoarborden – insåg jag att jag borde ha valt något annat, eller tagit min sena lunch hemma. Men där höll grannarna fortfarande på med sina betongmaskiner och jag hade en bok med mig, och författaren – det var Graham Greene – hade redan lurat in mig i sitt kosmos.
Den formlösa vitaktiga rätten på tallriken kunde inte ändra på det. Inte sorlet från de andra borden heller. Romanens berättare var en tjugoettårig yngling. På de första sidorna blev han kidnappad från internatskolan. En okänd man, som gick under namnet Kaptenen påstod att han vunnit pojken av hans far på ett parti backgammon. När rektorn överlämnade pojken hördes tjut över skolgården.
Jag läste följande replikskifte:
”’Vad är det som pågår därinne?’ frågade Kaptenen.
’De håller väl på att slå ihjäl amalekiterna’, sa jag.
’Är du en amalekit?’
’Ja’
’Då är det bäst att vi ger oss iväg’.
Han var en obekant, men jag kände ingen som helst rädsla för honom. Obekanta var inte farliga”.
Några få rader, ett svårt ord, resten löjligt enkla. Mer, påmindes jag, behövdes inte. Det berömda Greeneland brukar ungefär beskrivas som ett psykologiskt och existentiellt universum. Jag återvänder gärna dit.
Jag tänkte på min mamma, som för knappt femtio år sedan, när jag var mitt i tonåren, tyckte att jag borde läsa Greene, och gav mig Den mänskliga faktorn. Jag tror att jag låg på sjukhus, men minns inte för vad, bara boken, och sedan dess hade hon fortsatt att ge mig hans romaner och jag hade läst dem och vi hade alltid diskuterat dem, och det uteblivna nobelpriset.
Eftersom Greenes böcker ofta handlar om brittiska eller amerikanska agenter som med kluvna känslor är indragna i uppdrag i länder långt borta som deras regeringar skickat dem på, under en tid då den världsordning som rådde under närmare hundra år fram till våra dagar, är de fortfarande i hög grad mycket intressanta.
Vid ett bord bakom mig satt ett grabbgäng. De hade tydligen varit ute kvällen innan.
– Du verkade mitt uppe i en diskussion när jag drog, sa en.
– Ja, jag upptäckte det perfekta ämnet, varenda replik blev intressant…
– Vad var det för fråga?
– Vem är snyggast i damlandslaget?
Jag hörde honom säga att frågan fick det att ”hända saker” och kommentaren fick mig att under någon minut rikta min uppmärksamhet bort från romanen. Men inte alldeles, för med damernas fotbollslandslag, tänkte jag, förhöll det sig ju lite som med Greene.
I den yppersta världseliten. Men av olika anledningar ständigt på fel sida om det stora erkännandet. Dagarna före EM-kvartsfinalen mot England hade jag i The Guardian läst om hur ofta oturen spökat för svenskorna, och hur förtjänta de var av ett mästerskapsguld.
Jag hörde en av grabbarna på andra bordet skratta och meddela att han på telefonen hade skickat sin kompis fråga till en grupp, och började läsa upp några svar.
– En skriver att alla är lika snygga.
Jag hörde skratt.
– En annan undrar om min fru vet om att jag skickat frågan.
Jag hörde höga skratt.
– Men han skickade också ett namn.
Jag hörde gapskratt.
– En tredje sa att han svarat mig privat, och en fjärde ifrågasatte ett av de andra namnen.
Jag började äta. Det var salt och konsistensen mjuk. Kyparen log mot mig, jag log tillbaka. Jag hade kommit till slutet av romanen, det var sorgligt.
Kaptenen och pojken, som hade hunnit bli 22 år, drabbade samman i en uppgörelse i Centralamerika där lögner avslöjats:
”Jag kände att han inte litade på mig och det gjorde mig så mycket mer ursinnig som jag väl visste att jag inte var att lita på. Varför skulle jag vara det? försvarade jag mig.”
Jag reste mig, gick hemåt, satte mig i en bil och åkte ut till landet. Det var mycket varmt och vi badade och drack varsitt glas bourgogne på stranden, och på kvällen promenerade vi på stigen i skymningen, och ur ett hus hörde vi skrik och gick upp och slog oss ner.
På tv:n såg vi att Sveriges alla lika snygga damer ledde med 2–0 mot England, och det var bara en kvart kvar. Jag fick en öl. Engelskorna gjorde två snabba mål. Det blev straffar.
Sverige lyckades på något obegripligt förlora. Det kändes dystert. För till skillnad från vad som gäller för författare är segern det enda som betyder något i sport, så torftigt är det upplagt i den världen.
***
Läs även: Bila sin tid i sommar
Läs även: Vikten av att tänka sakta
