På nätet är judehatet normalt
I traditionella medier slår Palestinaaktivister ifrån sig antisemitismen som något avvikande. Men i diskussionsgrupperna på nätet låter det annorlunda.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I Thessaloniki, som en gång beboddes av en judisk majoritet, besökte jag nyligen stadens judiska museum. Utanför museet stod ett tiotal tungt beväpnade poliser. I hela kvarteret var polisnärvaron påtaglig.
Under några månader 1943 deporterades nästan hela stadens judiska befolkning till Auschwitz. Museet berättar om deras öde och om hur den judiska kyrkogården revs och användes som byggmaterial. Gravstenar med hebreiska inskriptioner har murats in i stadens väggar och monument. Att museet bevakades av tungt beväpnad polis gjorde det konkret hur till och med minnet av de döda judarna lever under ett ständigt hot.
Den som följer vågen av antisemitism från Palestinaaktivister och självutnämnda solidaritetsröster känner igen mönstret. Det fullkomligt flödar av antisemitism i svenskspråkiga diskussionsgrupper på sociala medier och än mer påtagligt blir det i de arabiskspråkiga.
Och det handlar inte bara om mer eller mindre anonyma konton. Även personer med plattformar, titlar och inflytande sprider öppet judehat.
En tidigare kandidat för det nu imploderade Partiet Nyans, partiet som påstod sig stå på minoriteternas sida, sprider grov antisemitism i sina sociala medier. I ett inlägg går han så långt att han efterlyser en ny Hitler. Han använder också koranverser för att legitimera judehatet.
En småstadsimam som tidigare engagerat sig mot koranbränningar och den intolerans han då såg sig uppleva, skriver översatt från arabiska: ”Må Gud förstöra Israel och förlama händerna på de kriminella mördarna, mänsklighetens fiender. Rasismens och högmodets ursprung kommer från deras led.” I flertalet inlägg låter det likadant. Hans ilska riktas mot judar kollektivt och hans tidigare uttalanden om missaktning och hot verkar glömda. Nu är det han själv som eldar på hatet mot levande människor och inte någon provokatör som bränner en bok. En annan arabiskspråkig man med en liknande ställning som imamen skriver på sin Facebooksida att det vore orätt mot boskap att beskriva judar som djur.
En kvinna som arbetar på Islamakademin och är gift med imamen och ”brobyggaren” Salahuddin Barakat, var tidigare anställd för att arbeta mot antisemitism i projektet Amanah. Nu förringar hon i stället antisemitismens existens och har till och med hyllat Huthirebellerna, vars flagga förkunnar ”Död åt Israel” och ”Förbannelse över judarna”.
Filmklipp som påstås visa hur israeliska turister slängs ut från en restaurang enbart på grund av sitt ursprung sprids med glada emojis av personer som byggt sina karriärer på att tala om diskriminering och islamofobi. Gamla bilder på svenska politiker i kippa rotas också fram och hånas. Stefan Löfven beskrivs i en arabiskspråkig tråd som en hycklare som bara fjäskat för judarna och tjatat om Förintelsen. Vill man manifestera mot antisemitism måste man motarbeta judarna, hävdar en annan man bestämt, och förnekar samtidigt att det ens existerar etniska judar.
Jag skulle tyvärr kunna fortsätta länge. Vad som också är tydligt är att själva begreppet antisemitism eller existensens av judehatet inte accepteras i propalestinska diskussionsgrupper. Där upprepas ständigt mantrat, vi har inte något emot ”riktiga judar”, bara sionister. Det leder också till att Svenska kommittén mot antisemitism och framför allt Judiska centralrådet, gång på gång blir måltavlor för kampanjer.
Antisemitismen förminskas, relativiseras, ibland till och med applåderas. Och det sker inte i marginalen, utan i miljöer där man annars är snabb att analysera och fördöma hat mot andra minoriteter. För det är påtalande ofta samma personer som aldrig missar en chans att tala om islamofobi, diskriminering och strukturell rasism, som blir tysta, eller till och med medlöpare, när judehatet väller fram. Hatet mot judar reduceras till en parentes och något som kan bortförklaras med Mellanösterns konflikter.
Och därför är automatvapen utanför ett judiskt museum i Thessaloniki ingen avvikelse. Judehatet finns inte bara i montrar och arkiv. Det är Europas nya normalitet att synagogor, skolor, föreningslokaler och äldreboenden måste bevakas av polis. Det är Europa 2025.
***
Läs även: Ett fegt upprop som tiger om Hamas
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
I Thessaloniki, som en gång beboddes av en judisk majoritet, besökte jag nyligen stadens judiska museum. Utanför museet stod ett tiotal tungt beväpnade poliser. I hela kvarteret var polisnärvaron påtaglig.
Under några månader 1943 deporterades nästan hela stadens judiska befolkning till Auschwitz. Museet berättar om deras öde och om hur den judiska kyrkogården revs och användes som byggmaterial. Gravstenar med hebreiska inskriptioner har murats in i stadens väggar och monument. Att museet bevakades av tungt beväpnad polis gjorde det konkret hur till och med minnet av de döda judarna lever under ett ständigt hot.
Den som följer vågen av antisemitism från Palestinaaktivister och självutnämnda solidaritetsröster känner igen mönstret. Det fullkomligt flödar av antisemitism i svenskspråkiga diskussionsgrupper på sociala medier och än mer påtagligt blir det i de arabiskspråkiga.
Och det handlar inte bara om mer eller mindre anonyma konton. Även personer med plattformar, titlar och inflytande sprider öppet judehat.
En tidigare kandidat för det nu imploderade Partiet Nyans, partiet som påstod sig stå på minoriteternas sida, sprider grov antisemitism i sina sociala medier. I ett inlägg går han så långt att han efterlyser en ny Hitler. Han använder också koranverser för att legitimera judehatet.
En småstadsimam som tidigare engagerat sig mot koranbränningar och den intolerans han då såg sig uppleva, skriver översatt från arabiska: ”Må Gud förstöra Israel och förlama händerna på de kriminella mördarna, mänsklighetens fiender. Rasismens och högmodets ursprung kommer från deras led.” I flertalet inlägg låter det likadant. Hans ilska riktas mot judar kollektivt och hans tidigare uttalanden om missaktning och hot verkar glömda. Nu är det han själv som eldar på hatet mot levande människor och inte någon provokatör som bränner en bok. En annan arabiskspråkig man med en liknande ställning som imamen skriver på sin Facebooksida att det vore orätt mot boskap att beskriva judar som djur.
En kvinna som arbetar på Islamakademin och är gift med imamen och ”brobyggaren” Salahuddin Barakat, var tidigare anställd för att arbeta mot antisemitism i projektet Amanah. Nu förringar hon i stället antisemitismens existens och har till och med hyllat Huthirebellerna, vars flagga förkunnar ”Död åt Israel” och ”Förbannelse över judarna”.
Filmklipp som påstås visa hur israeliska turister slängs ut från en restaurang enbart på grund av sitt ursprung sprids med glada emojis av personer som byggt sina karriärer på att tala om diskriminering och islamofobi. Gamla bilder på svenska politiker i kippa rotas också fram och hånas. Stefan Löfven beskrivs i en arabiskspråkig tråd som en hycklare som bara fjäskat för judarna och tjatat om Förintelsen. Vill man manifestera mot antisemitism måste man motarbeta judarna, hävdar en annan man bestämt, och förnekar samtidigt att det ens existerar etniska judar.
Jag skulle tyvärr kunna fortsätta länge. Vad som också är tydligt är att själva begreppet antisemitism eller existensens av judehatet inte accepteras i propalestinska diskussionsgrupper. Där upprepas ständigt mantrat, vi har inte något emot ”riktiga judar”, bara sionister. Det leder också till att Svenska kommittén mot antisemitism och framför allt Judiska centralrådet, gång på gång blir måltavlor för kampanjer.
Antisemitismen förminskas, relativiseras, ibland till och med applåderas. Och det sker inte i marginalen, utan i miljöer där man annars är snabb att analysera och fördöma hat mot andra minoriteter. För det är påtalande ofta samma personer som aldrig missar en chans att tala om islamofobi, diskriminering och strukturell rasism, som blir tysta, eller till och med medlöpare, när judehatet väller fram. Hatet mot judar reduceras till en parentes och något som kan bortförklaras med Mellanösterns konflikter.
Och därför är automatvapen utanför ett judiskt museum i Thessaloniki ingen avvikelse. Judehatet finns inte bara i montrar och arkiv. Det är Europas nya normalitet att synagogor, skolor, föreningslokaler och äldreboenden måste bevakas av polis. Det är Europa 2025.
***
Läs även: Ett fegt upprop som tiger om Hamas
