Pandemihistorien upprepar sig

WHO har förklarat coronapandemin avslutad. Den känns redan märkvärdigt avlägsen. Enstaka munskydd syns här och där. Men konsekvenserna av pandemin ska vi väl bära med oss rätt länge. En av de mest plågsamma insikter den förde med sig är att väldigt många européer gillar att ta order av regeringsmakten.   

Och vad hände väl sen med dagstidningen International New York Times?   

Jag prenumererade ivrigt och dyrt i många år, men plötsligt drogs prenumerationen in, utan förvarning. Jag hänvisades till den digitala utgåvan. Det är i dag också helt omöjligt att köpa lösnummer av tidningen i Helsingfors, med undantag då för den lite slappa veckoslutsupplagan. I Berlin kommer tidningen varje morgon.   

Jag sökte givetvis orsaker då, under pandemins mest intensiva skede. Det var inte enkelt att få ett begripligt svar. Det talades lite diffust om något norrfånget tryckeri som tvingats upphöra på grund av pandemin. Orsak och verkan föreföll rätt ologisk. Sanningen är väl att vi som prenumererade och köper i Finland var för få – och kanske för tystlåtna. Vilket väl på sitt eget sätt bevisas av denna min betraktelse.

Fast, visst, visst, tidningar är bara tidningar och pandemins verkliga problem och offer räknades i människoliv. Detta blev särskilt tydligt i Grekland. Inte för att grekerna hade någon särskilt stor så kallad överdödlighet, utan på grund av deras (ortodoxa) gravsättningstraditioner.  

De döda och de begravda bör i Grekland exhumeras senast tre år efter begravningen. Det betyder, helt enkelt, att den döde i sin grav måste ge plats åt en annan död. Så grävs då efter tre år de dödas ben och tänder upp (inget annat återstår normalt) och packas i ett slags vita dukar och läggs i en box och placeras i en så kallad osteofilakio, en bevaringsplats för benen och boxarna. I något skede under exhumeringen kan eller ska (den imperativa dimensionen är mig oklar) delar av de dödas benrester också dränkas i rött vin, för hållbarhetens skull.  

Det där med tre år och exhumering blev en akut fråga under pandemin. Begravningsplatserna överfylldes i rask takt. Men vissa tog också (allt enligt min sagesman) pandemin och dess hygieniska säkerhetspåbud som en förevändning att förlänga exhumeringstiden till sex år. Åtminstone sex år. Kanske blir det mycket längre.  

Exhumeringsproblematiken existerade inte under 1300-talet och Digerdöden. Alla jämförelser mellan coronapandemin och Digerdöden kan ganska snabbt läggas till ro, förutom då kanske frågan varför flera pandemier i Europa har haft de norra delarna av Italien som ett slags startpunkt eller epicentrum för spridningen.   

Det som möjligen är värt att begrunda är att också på 1300-talet utbröt pandemin i nära anslutning till en finanskris och ett Krimkrig. Först kom finanskrisen och sen kom kriget och pandemin. De italienska finanshusen Bardis och Peruzzis vidlyftiga och dyra kreditverksamhet förde i början av 1340-talet med sig en våg av konkurser och individuella tragedier. Republiken Florens tvingades drastiskt höja skatterna, vilket i sin tur ledde till ytterligare armod och elände.   

På Krim gick under några repriser på 1340-talet en mongolarmé och tatarer under Jani Beg till angrepp på den genuesiska handelsstaden Caffa (Feodosia). Enligt den traderade legenden började mongolhären så småningom skjuta in sina egna pestdöda över stadens murar. Pesten hade mongolerna sannolikt haft med sig från Sidenvägen. När de flyende genuesiska handelsmännen slutligen kom med sina färjor till Messina tog pesten fart på allvar i Europa. Det finns också andra versioner av pestens ursprung. I dagens Ukraina noteras en explosion av antibiotikaresistenta bakterier som ingen vill se spridas västerut över Europa.  

Vilken är lärdomen? Jag vet inte, men önskar jag visste.