Parasolldrinken måste vänta

Den svenska folkpensionen fyller hundra år i år. Ett globalt kalas är den värd, eftersom den också är världens första universella socialförsäkring.

Man kunde tro att folkpensionen var en socialdemokratisk baby, men den förlöstes av Karl Staaf, som ledde en liberal regering 1913. Och den klubbades i konsensus av en nästan enig riksdag.

Motståndarna till allmänna folkpensionen fanns framför allt bland fattigvårdsfolket, de professionella socialvårdarna och de frivilliga filantroperna, som för hundra år sedan gjorde omistliga samhällsinsatser. När vi tittar i backspegeln ser vi framför oss Strindbergs larviga överklasstanter på hembesök hos den revolutionäre snickaren i Vita bergen. Men verklighetens välgörenhetstanter var ofta kunniga, kritiska och radikalare än sina klassbröder och systrar. Det var de som slog larm om missförhållandena i fattigstugorna och drev på så att socknarna slutade auktionera ut föräldralösa barn till lägstbjudande. Det var de som ritade upp linjerna för framtidens välfärdspolitik.

Fattigvårdsfolket gillade dock inte att pensionen var lika för alla, för skötsamma som slarvor. De moraliska argumenten hängde med länge. Alva Myrdal förespråkade på sin tid socialhjälp »in natura«; hellre kvalitetsfiltar än pengar i handen, som ju kunde gå till sprit, spel och dobbel.

Pensionsåldern bestämdes 1913 till 67 år, vilket ur statens perspektiv innebar en låg risk. Den förväntade medellivslängden var 57 år, alltså tio år lägre. Annat är det i dag, då den förväntade medellivslängden är 18 år högre än pensionsåldern.

Dagens pensionärer tänker inte heller vänta till sotsängen innan de sätter sprätt på pengarna. De vill ha allt nu, gärna vid 55. Allt fler av oss plockar nämligen ut pensionspengarna så tidigt vi kan (läs Maggie Strömbergs artikel i detta nummer av Fokus). Vi vill ha pensionen medan vi orkar ha kul, och lägger pengarna på parasolldrinkar, spel och dobbel.

Så var det ju inte riktigt tänkt. Men allt färre hyllar idealet med en »sparad slant« på ålderdomen. Ett makabert tecken på detta märker begravningsentreprenörerna och kommunerna. När det är dags för sista vilan har man inte råd med begravning. Liket är pankt, och skuldsatt upp över öronen.

Så här till folkpensionens hundraårsjubileum är det inte utan att man saknar några moraliserande grepp i debatten igen.

Uppenbart är att vi betraktar (tjänste)pensionen som senarelagd lön, och en rättighet, vilket vi har lagligt stöd för. Men om pengarna är slut när vi blir riktigt gamla och skröpliga, skjuter vi oss själva i foten.

Det paradoxala är nämligen att allt fler svenskar hyser tilltro till välfärdssystemen, sjukvården och äldreomsorgen, och det spelar ingen roll om de bedrivs i offentlig eller privat regi. Men tilltron har ett undantag: pensionerna. Allt färre svenskar tror att de klarar sin ekonomi på ålderdomen. Denna känsla verkar allt fler parera med fatalism: det får gå som det går. Efter oss syndafloden, eller snarare statens hjälpande hand.

Vi har redan börjat fyrtiotalisternas långa marsch mot åldringspuckelns Himalaya. Vi når den med rollatorer och  kryckor någon gång runt 2030. Visserligen säger en majoritet av svenskarna att vi är beredda att betala mer i skatt för bättre åldringsvård, men om vi inte ändrar något annat så betyder det att vi måste höja kommunalskatten med 13 (tretton) kronor. Det hade ingen tänkt sig.

Vad kan man göra i stället? Vi kan börja jobba tidigare, och neka ungdomen rätten att dra benen efter sig på universitetet eller resa jorden runt. Vi kan arbeta längre än i dag, till både 65, 67 och 69, innan vi som pensionärer reser jorden runt. Och vi kan betala högre avgifter i vård och omsorg. Inget av de här förslagen är populärt, men lite av allt kommer att bli nödvändigt.

En faktor som varken socialminister Kristersson eller den socialdemokratiska oppositionen talar högt om är genusfaktorn. Då tänker jag inte främst på kvinnornas lägre förväntade pension, utan på att de blivande åldringarna, utan en slant på banken, förväntar sig att släktens kvinnor ska hjälpa dem när nöden stirrar dem i vitögat. Det gör släktens kvinnor också – om inte staten ger dem kraft att stå emot. Till exempel genom att sätta ekonomiska tumskruvar på de nöjeslystna pensionärerna, strax innan de har sträckt ut handen efter den där parasolldrinken.

För övrigt… är det inte bara folkpensionen som fyller hundra år. 1913 väckte Victor Sjöströms film »Ingeborg Holm« debatt om fattigvården och Gideon Sundbäck fick patent på blixtlåset. Och kvinnorna fick rösträtt! I Norge.

Text: