Peter Esaiasson: Det svåra i att förstå motståndarna när världen står i brand

»Det finns inget så användbart som en bra teori.« Uttrycket brukar tillskrivas tyskamerikanen Kurt Lewin, en av socialpsykologins stora.

En bra teori gör världen begriplig, omvandlar kunskap till insikt, skiljer det viktiga från det viktiga, och, inte minst angeläget, bidrar till självreflektion.

Allt detta goda förutsätter att man väljer rätt teori, det vill säga en som kan falsifieras och har ett brett användningsområde. Det gäller verkligen inte varje teori – de ideologidrivna går till exempel bort – men det gäller de mest användbara.

En personlig favorit är »social identity theory«, utvecklad av Kurt Lewins disciplinkompisar. Den handlar om ingrupper och utgrupper: vi och dom alltså. Kärnan i teorin är att vi som individer har ett behov av att höra hemma i ett sammanhang och för att göra det behöver vi skilja mellan de som är med oss (ingruppen) och de som är mot oss (utgruppen). Allt som min grupp gör tolkas positivt, allt som utgrupen gör tolkas negativt. Om min grupp gör något bra finns orsaken i vår goda natur, om utgruppen gör något bra beror det på gynnsamma omständigheter. Tvärtom kan det dåliga vi gör ursäktas, medan det dåliga som utgruppen gör beror på moraliska defekter.  Teorin är tillämpbar på stora och små grupper — på arbetsplatsen, i kvarteret, i politiken — genom mänsklighetens historia och i alla kända kulturer. Den är alltså värd att pröva överallt och i alla sammanhang.

In- och utgruppsreaktionerna gör tillvaron enkel. Därför är de svåra att motstå. En skeptiker invänder kanske att vissa utgrupper faktiskt är allmänt bedrövliga och förtjänar allt ont som öses över dem. Sverigedemokrater till exempel, eller miljöpartister. Det stämmer förstås ibland. Men forskarna har visat att den positiva och negativa gruppdiskrimineringen finns med som en drivande faktor även när motsättningarna är grundande i verkliga förhållanden. Det har man lyckats med genom att tillämpa det som kallas »minimal group pardigm«.

Det visar sig att vi människor kan skapa in- och utgrupper om nästan vad som helst, till och med om sådant som att föredra blått framför grönt och fyrkanter framför trekanter (vi pratar geometriska figurer, inget annat). Det innebär att konflikter drivs av upplevda förhållanden, inte bara av faktiska förhållanden.

Idén om minimala grupparadigm är ny, men fenomenet är gammalt. Redan Jonathan Swift gjorde poängen i Gullivers resor. Konflikten mellan lilliputtar och blefuscuaner handlar om huruvida kokta ägg bör ätas från den spetsiga eller ovala sidan. Swifts roman illustrerar in- och utgruppstänkandets destruktiva konsekvenser två och ett halvt sekel innan teorin formaliserades på 1970-talet.

In- och utgruppsreaktionerna kommer automatiskt utan att vi är medvetna om vad som pågår. De förgiftar relationer och fördjupar konflikter. Om motståndarna, de andra, ses med misstänksamhet blir varje eftergift ett svek och varje förslag något som måste förkastas. Och själva beviljar vi oss förmåner utan att vara medvetna om skevheten.

Det är här Kurt Lewins insikt blir relevant. Om vi använder den sociala identitetsteorins upptäckter kan motsättningar få rimligare proportioner och förutsättningarna för konstruktiva relationer förbättras. Medvetenhet om in- och utgruppstänkandets skadliga dynamik är ett stöd för sansade krafter att hantera konflikter.

Tricket är att tvinga sig att tänka disciplinerat. Närhelst en grupp i ens lilla eller stora sammanhang säger eller gör något förgripligt, så snart man är på väg att kliva på den känslomässiga hissen, gäller det att stanna upp.

Tolkar jag verkligen det här på rätt sätt? Finns det något annat sätt att läsa situationen? Vad hade jag själv och de mina gjort i motsvarande läge? En bra inledande övning är att identifiera vilka in- och utgrupper man har i sitt liv för tillfället.

Att visa förståelse för utgruppen kan förefalla lamt. Jag menar, när världen, eller kontoret, står i brand behövs handling, ja aktivism. Ilska är en drivkraft för att aktivera sig och uppfattningen att motståndarna är snett på det, driver just ilska. Teorier som leder till självreflektion kan mildra vreden och därmed viljan att aktivera sig. Man riskerar att bli en liberal i Charles de Gaulles mening – en som tror att motståndarna har rätt.

Att använda den sociala identitetsteorin gör en individ till en motvilligare aktivist men en bättre medborgare. Och, påstår jag nu, det är vad vår samtid behöver. Det, och ansvarstagande ledare som är beredda att visa återhållsamhet i kritiska situationer och som kan motivera sina följare att göra samma sak.

LÄS OCKSÅ: Peter Esaiasson ny krönikör i Fokus: »Vill få fler att se styrkorna i förorterna«