Taylor Swift vill ta tillbaka poptronen – men håller hon vad hon lovar?

149 spelningar, fem kontinenter och den mest inkomstbringande turnén som någonsin genomförts. Så sammanfattas The Eras Tour, Taylor Swifts glittriga och överdådiga konsertmaraton, som tillsammans med alla hennes andra rekord gör henne till världens i dag största artist.

Det är en position som aldrig hade varit möjlig utan Max Martin och Shellback. För det var med hjälp av de svenska låtskrivarna och producenterna som Taylor Swift tog det svåra klivet från valpig countrypopartist till popstjärna av global kaliber.

De tre albumen som Swift skapade tillsammans med Shellback och Max Martin under tiotalet innehåller hennes allra mest skimrande och glänsande pophits. Kronjuvelen är förstås 1989 – ett album med mästerverk som Style, Bad Blood och Wildest Dreams. Filmiska låtar som kombinerar stora känslor och texter författade med pincett och förstoringsglas.

Sedan dess har hon lämnat den glossigaste radiopopen bakom sig. Skivbolagens hårda, tydliga manus för hur en framgångsrik skiva ska skapas har kastats i papperskorgen. I stället har Taylor Swift gjort 80-talsinspirerad syntpop och indiefolk. Senaste albumet följdes efter bara två timmar upp av ytterligare en skiva – ett slags gigantiskt khatarsis-projekt bestående av väldigt många låtar med ännu ordrikare texter om komplicerad kärlek och vad det innebär att vara en megakändis. Själv har hon kallat albumet för en “data-dump” av låtar om “allt jag tänkt, känt och upplevt de senaste två-tre åren”.

Det har varit en underbar upplevelse att få följa en ung, kvinnlig artist medan hon går sin helt egna väg till synes utan att bry sig det minsta om ifall hennes verk tilltalar någon annan än henne själv. Samtidigt har hennes utflykter lämnat det breda pop-fältet mer öppet för andra:

Dagens stora mainstreampop-artister heter Charli XCX, Chappell Roan och Sabrina Carpenter.

När Taylor Swift nu återvänder till Max Martin och Shellback för första gången sedan 2017 är det därför många som misstänker att det handlar om att hon vill ta tillbaka tronen som den heta topplistepopens drottning. Och Max Martin är utan tvekan en av tidernas viktigaste och mest framgångsrika låtskrivare och producenter. Men besitter han samma förmåga i dag?

Nya Swift-albumet “The life of a show girl” är utan tvekan ett slags upp till bevis för Max Martin.Men efter en första lyssning är det uppenbart att albumet inte håller vad det lovar. Här finns inga givna upptempohits, eller bangers, som Swift själv hintat om. Inte heller några politiska protestlåtar som många av oss trodde. I stället sjunger Swift om hur lyckligt förälskad hon är i sin fästman, allt till ett lite mjukrockigt, svävande syntskimmer.

Flera av låtarna är riktigt bra, och tack vare sina trogna fans kommer skivan förstås att klättra på listorna. Men The life of a show girl innehåller ingenting som kan konkurrera med Charlis rejviga hyperpop, Roans queera pop-opera eller Carpenters retrodisco – musik som sätter trender genom att ha fingret i luften, våga ta risker och satsa allt på ett kort. Så i stället för en ny Taylor Swift-era så blir The life of a showgirl kanske snarare, både för Swift och för Martin, vad man brukar kalla för the end of an era.

***

Läs även: En hoppfull oas för Englands uppgivna unga

Läs även: En av de sista stora stjärnorna har slocknat