Presidenten i finkan och ostronen på tallriken

Vi har varit i Frankrike igen. Om jag räknar rätt är det fjärde gången på ett halvår. Nog för att kommissarie Clousseauarna som ska klara ut stölden på Louvren har anledning slänga ett granskande öga åt vårt håll.

Varför plötsligt detta franska klippkort? Vad har ni i väskan, monsieur?

Men nu landade vi faktiskt i Paris någon timme efter inbrottet, kvitterade ut hyrbilen, suckade över trängseln på ringleden och skruvade förnöjt ned oss i sätena när trafiken glesnade och Bretagne verkade inom räckhåll. Vi var på ostronresa.

Stället att besöka, om man har detta ärende, är Cancale, en ”pittoresk fiskeort” med mer än sju kvadratkilometer ostronodlingar där det skördas 25 000 ton om året. Till och med Ludvig XIV lät hämta sina ostron här.

Så långt Wikipediakunskapen. Det man bara kan uppleva på plats är den genomträngande, men inte oangenäma, doften av lera så snart det är lågvatten. Det sägs skilja 17 meter mellan ebb och flod, mycket till och med för Engelska kanalen. Man behöver också vara på plats för att se de många traktorerna som drar genom staden med släp fyllda med ostronburar och stadiga Bretagniskor – heter det så? – i sjöstövlar. De – traktorerna, inte kvinnorna – ser ut att ha specialgjorda, jättelika stänkskärmar. Leran igen, antar jag.

Det är, med andra ord, ett av dessa ställen med en alldeles egen karaktär, något som det är lätt att känna blir alltmer sällsynt. Det är klart att mycket förändrats i Cancale sedan kungen skickade efter ostron till Versailles, men det är rätt lätt att inbilla sig att sjuttonhundratalets ostronfarmare skulle känna igen sig i mycket, när de väl hade vant sig vid traktorerna.

Och fransmännen förblir fransmän. Måltiderna är fortfarande heliga. Ingen talar om ”kost”, som om maten bara vore ett bränsle att optimera för människomaskinen. Kulturen ligger i öppen dager.

Efter stöten mot Louvren dyker den ena efter den andra upp i tidningar och tv för att tala om det stora kulturhistoriska värde som antagligen gått förlorat. Det är högtidligt, men inte konstlat, för fransoserna behöver ingen kulturell kanon för att veta att de har en.

När den tidigare presidenten Sarkozy skickas till finkan – den andra stora mediehändelsen under vår vistelse – bär han under armen ett ex av Dumas Greven av Monte Cristo: romanen om den för förräderi oskyldigt dömde Edmond Dantés. Ett elegant sätt att hävda sin oskuld och möjligen ett subtilt löfte om kommande hämnd. På den landsbygd vi befinner oss är lokalbefolkningen inte nödvändigtvis döv för Sarkozys vädjan om medkänsla, eller rent av indignation. Han tog väl kanske emot pengar av Gaddafi, säger någon, men domarna är vänstervridna. 

Och regeringen är, som vanligt, i kris. Statsfinanserna på väg mot katastrof, alla föreslagna reformer övergivna eller omöjliga, utom den alltid lika levande idén att ”de rika” borde kunna betala kalaset.

Det är lätt att se de internationella trenderna, även i Frankrike. Det gamla partisystemet har kollapsat, som det gjort på olika sätt till olika grad i Italien, Storbritannien, Tyskland, USA och – lite mer ordnat, för vi är trots allt svenskar – här hemma också. Misstron mot politisering av rättsväsende, medier och offentlig administration gror. Känslan av att friheten sitter löst – både från höger och vänster – griper omkring sig.

Men det fransmännen ändå påminner mig om, i kraft av sin okuvade franskhet, är att trenderna må vara internationella, men vardagen är alltid lokal. Fransmännen skapar många av sina egna problem, men finns det några lösningar går de bara att finna i franskheten. När allt verkar flyktigt och instabilt är det bästa att sänka blicken en aning, ta ett par djupa andetag och låta sjöstövlarna sjunka ned i den egna leran.

Det gäller, förresten, även britter, tyskar och svenskar. Till och med amerikaner.

Och, jo tack, ostronen var goda.

***

Läs även: Dags att fimpa ”centerhatet”

Läs även: Är det meningen att järnvägen ska transportera människor?