Priset för att sopa bort frågan om Gaza och Israel från dagordningen
Regeringen Kristersson vill plötsligt att EU fryser handelsavtalet med Israel – något man nyss kallade orealistiskt. Rör det sig om ett inrikespolitiskt taktikdrag?
Bild: Jessica Gow/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Regeringen Kristerssons utspel om att EU måste frysa handelsdelen i associeringsavtalet mellan unionen och Israel motiveras med att öka trycket på den israeliska regeringen, så att den tillåter obehindrad humanitär hjälp i Gaza. Detta eftersom Israel uppges att inte leva upp till sina mest basala skyldigheter och ingångna överenskommelser om nödhjälp.
Man kan börja med att konstatera att den motiveringen inte kan tas seriöst.
Dels därför att anklagelser om avtalsbrott från Israels sida angående humanitär hjälp har förts fram ända sedan förberedelserna för en israelisk markinvasion av Gaza inleddes från mitten av oktober 2023, vilket knappast kan ha undgått den svenska regeringen.
Dels därför att regeringen Kristersson hittills varit avvisande för en sådan åtgärd. Så sent som den 15 juli sa Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard till TT:
”Jag bedömer inte att det över huvud taget är realistiskt att tro att det skulle kunna finnas enhällighet bakom ett sådant beslut, och jag tror också att det är viktigt att bibehålla former för dialog med Israel.”
Vilka är då de egentliga motiven bakom regeringens orealistiska utspel för att tala med dess egen utrikesminister?
Utesluter man oskäliga förklaringsgrunder som hjärnsläpp, tankeknäpp eller dogmavakuum går det att resonera kring ett par rimliga bevekelsegrunder för positionsbytet. Spekulationer visserligen, men med försök att finna rationalitet i agerandet.
Tidigare moderata arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, i dag med affärsförbindelser i arabvärlden och god insyn i saudiskt tänkande, lanserade följande tes: Om Saudi-Arabien, med sina underhandskontakter med Israel, kan få Arabförbundet att ena sig kring en plan som även innefattar att man kräver att Hamas måste avväpnas, och med ett efterföljande erkännande av Israel, kan också EU medverka till att öka trycket på Israels regeringschef Netanyahu för att få honom att förmå sina radikala koalitionspartners att ändra ståndpunkt om Gaza och en palestinsk stat.
I så fall skulle vår regering ”ha tagit en kula” för processen. Dock, som Littorin själv skriver: ”Det kommer vi aldrig att få veta och det låter kanske för smart för att vara troligt, men det skulle ju förklara en hel del.”
En annan intrikat tes är att Sverige, inom ramen för den omgestaltning som sker inom Nato, vill ha en säkerhetspolitisk närmare relation med främst de europeiska kärnvapenmakterna Frankrike och Storbritannien.
I början av mars i år berättade statsminister Kristersson att han i samtal med den franska presidenten Macron tagit upp presidentens förslag om en gemensam europeisk kärnvapenstrategi, då det var självklart för Sverige att delta i dessa samtal.
I maj förklarade Frankrike att man stödde Nederländernas krav på att granska EU:s avtal med Israel med liknande utgångspunkter som de svenska, och härförleden meddelade Macron att hans land skulle erkänna staten Palestina. Ett eftersträvat säkerhetspolitiskt närmande till Frankrike (och Storbritannien) för svenskt vidkommande skulle i så fall stärkas av också ett utrikespolitiskt närmande.
Slutligen, och betydligt mer banalt, är förklaringen till det svenska positionsbytet att det rör sig om ett inrikespolitiskt taktikdrag.
På samma sätt som Socialdemokraterna blev för ett svenskt medlemskap i Nato 2022, för att inte ha den frågan över sig under valkampanjen, vill i så fall regeringen Kristersson inför valet om drygt ett år få bort frågan om Israel och Gaza från dagordningen. Man triangulerar sig till den position som det största oppositionspartiet intog redan i januari 2024, då kravet att bryta EU:s avtal med Israel framfördes i en interpellationsdebatt.
Men problemet med detta lappkast, oavsett bevekelsegrunderna, är att M (och även KD och L) inte är S. Ty S har en betydligt mer disciplinerad kår av valarbetare och propagandister, som ställer upp och arbetar för partiet oavsett om det är för eller mot Nato, eller om det inte vill eller vill att Europa ska bygga murar.
Regeringspartiernas ambassadörer, anhängare och funktionärer är självständigare än så. Dessa är dessutom mer pro-israeliska än pro-palestinska. Vilket också har synts i de interna protesterna inom M och KD angående åsiktsbytet.
Priset för att sopa bort frågan om Gaza och Israel från valkampanjens agenda, kan för regeringspartiernas del bli att man därmed åderlåter sina kampanjorganisationer på medarbetare i stället.
I så fall förlorar man på gungorna det man tjänat in på karusellen, för att travestera Karl Gerhard.
***
Läs även: Gaza utnyttjas som svensk valfråga
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Regeringen Kristerssons utspel om att EU måste frysa handelsdelen i associeringsavtalet mellan unionen och Israel motiveras med att öka trycket på den israeliska regeringen, så att den tillåter obehindrad humanitär hjälp i Gaza. Detta eftersom Israel uppges att inte leva upp till sina mest basala skyldigheter och ingångna överenskommelser om nödhjälp.
Man kan börja med att konstatera att den motiveringen inte kan tas seriöst.
Dels därför att anklagelser om avtalsbrott från Israels sida angående humanitär hjälp har förts fram ända sedan förberedelserna för en israelisk markinvasion av Gaza inleddes från mitten av oktober 2023, vilket knappast kan ha undgått den svenska regeringen.
Dels därför att regeringen Kristersson hittills varit avvisande för en sådan åtgärd. Så sent som den 15 juli sa Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard till TT:
”Jag bedömer inte att det över huvud taget är realistiskt att tro att det skulle kunna finnas enhällighet bakom ett sådant beslut, och jag tror också att det är viktigt att bibehålla former för dialog med Israel.”
Vilka är då de egentliga motiven bakom regeringens orealistiska utspel för att tala med dess egen utrikesminister?
Utesluter man oskäliga förklaringsgrunder som hjärnsläpp, tankeknäpp eller dogmavakuum går det att resonera kring ett par rimliga bevekelsegrunder för positionsbytet. Spekulationer visserligen, men med försök att finna rationalitet i agerandet.
Tidigare moderata arbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin, i dag med affärsförbindelser i arabvärlden och god insyn i saudiskt tänkande, lanserade följande tes: Om Saudi-Arabien, med sina underhandskontakter med Israel, kan få Arabförbundet att ena sig kring en plan som även innefattar att man kräver att Hamas måste avväpnas, och med ett efterföljande erkännande av Israel, kan också EU medverka till att öka trycket på Israels regeringschef Netanyahu för att få honom att förmå sina radikala koalitionspartners att ändra ståndpunkt om Gaza och en palestinsk stat.
I så fall skulle vår regering ”ha tagit en kula” för processen. Dock, som Littorin själv skriver: ”Det kommer vi aldrig att få veta och det låter kanske för smart för att vara troligt, men det skulle ju förklara en hel del.”
En annan intrikat tes är att Sverige, inom ramen för den omgestaltning som sker inom Nato, vill ha en säkerhetspolitisk närmare relation med främst de europeiska kärnvapenmakterna Frankrike och Storbritannien.
I början av mars i år berättade statsminister Kristersson att han i samtal med den franska presidenten Macron tagit upp presidentens förslag om en gemensam europeisk kärnvapenstrategi, då det var självklart för Sverige att delta i dessa samtal.
I maj förklarade Frankrike att man stödde Nederländernas krav på att granska EU:s avtal med Israel med liknande utgångspunkter som de svenska, och härförleden meddelade Macron att hans land skulle erkänna staten Palestina. Ett eftersträvat säkerhetspolitiskt närmande till Frankrike (och Storbritannien) för svenskt vidkommande skulle i så fall stärkas av också ett utrikespolitiskt närmande.
Slutligen, och betydligt mer banalt, är förklaringen till det svenska positionsbytet att det rör sig om ett inrikespolitiskt taktikdrag.
På samma sätt som Socialdemokraterna blev för ett svenskt medlemskap i Nato 2022, för att inte ha den frågan över sig under valkampanjen, vill i så fall regeringen Kristersson inför valet om drygt ett år få bort frågan om Israel och Gaza från dagordningen. Man triangulerar sig till den position som det största oppositionspartiet intog redan i januari 2024, då kravet att bryta EU:s avtal med Israel framfördes i en interpellationsdebatt.
Men problemet med detta lappkast, oavsett bevekelsegrunderna, är att M (och även KD och L) inte är S. Ty S har en betydligt mer disciplinerad kår av valarbetare och propagandister, som ställer upp och arbetar för partiet oavsett om det är för eller mot Nato, eller om det inte vill eller vill att Europa ska bygga murar.
Regeringspartiernas ambassadörer, anhängare och funktionärer är självständigare än så. Dessa är dessutom mer pro-israeliska än pro-palestinska. Vilket också har synts i de interna protesterna inom M och KD angående åsiktsbytet.
Priset för att sopa bort frågan om Gaza och Israel från valkampanjens agenda, kan för regeringspartiernas del bli att man därmed åderlåter sina kampanjorganisationer på medarbetare i stället.
I så fall förlorar man på gungorna det man tjänat in på karusellen, för att travestera Karl Gerhard.
***
Läs även: Gaza utnyttjas som svensk valfråga
