Priset för den svenska undfallenheten

När jag började högstadiet 1977 blev det dags att bestämma sig för om jag skulle konfirmera mig eller ej. Jag funderade en del och rådfrågade även min pappa, som sa att det ju aldrig skadade med kunskap. Därefter la han till att ”och förresten vet man ju inte allt”. Det sista är en kortfattad sammanfattning av min pappas förhållningssätt till Gud. Det blev konfirmation och jag har med åren alltmer börjat uppskatta pappas lågmälda syn på både kunskap och religion.

Pappa var också den som lärde mig att köra lastbil, något som långt senare i livet skulle visa sig vara ytterst värdefullt. Men där och då kunde det vara stressigt att lära sig manövrera ett tungt fordon i trånga utrymmen. En gång råkade vi på en person som ganska mångordigt la ut texten om min lastbilskörning. Pappa lyssnade som vanligt eftertänksamt men efteråt sa han till mig att ”det där är en som anser sig vara världsmästare, lyssna inte för noga på honom”.

Det betydde att man skulle vara artig men att man måste äga eget självförtroende. Genom att veta sitt värde kunde man var öppen för ny kunskap utan att förminska sig själv eller sin erfarenhet.

Pappa är borta sen några år men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Det handlar ofta om sånt som händer i mitt jobb som lastbilschaufför men inte sällan om den kunskapssyn han förmedlade och hur jag saknar den attityden i dagens samhällsdebatt.

För vårt förhållningssätt till kunskap präglas i dag ofta av ängslighet. Genom att sakna magstöd för en egen uppfattning, oavsett om den handlar om religion eller demokrati, växer uppfattningar i tomrummet som inte vill oss väl. Vi verkar inte längre förmå att dra en skarp gräns mot extrema röster. En sådan är det Muslimska brödraskapet som grundades i Egypten 1928 och som rörelse sedan vuxit och idag bildar ett globalt nätverk med många förgreningar. 

I boken Broderism, utgiven på Fri Tanke och översatt av Mats Forsgren, beskriver författaren Florence Bergeaud-Backler hur rörelsen utövar, och ofta maskerar, sitt inflytande över såväl vardagsliv, akademiska tankeströmningar och offentliga institutioner i Europa. Det är en uppgörelse med en utbredd naivitet inför krafter som utnyttjar religionsfriheten för att utöva förtryck, inte minst mot andra muslimer. Boken är verkligen läsvärd om än högst oroande. 

Jag är väl bekant med den försåtliga argumentation som gärna kallar kritik mot islamistisk extremism för islamofobi. Men det är inte mig det är synd om. Priset för den svenska undfallenheten drabbar i stor utsträckning de kvinnor som lever under regler om hur man ska klä sig, uppträda eller i största allmänhet förminska sig själva och sina livsval. Det är långt ifrån den jämställdhet mellan kvinnor och män vi gärna slår oss för bröstet om att äga. 

En annan konsekvens av samma undfallenhet är den antisemitism som vissa högljutt skriker ut under palestinademonstrationerna. Kritik mot Netanyahu är inte förbjudet men när det urartar i förtryck mot svenska judar måste vi säga stopp. Jag känner igen den attityd som tar sig rätten att begränsa människors livsutrymme. Den kallas mobbning och det är anstötligt hur vi låter detta fortgå från politiskt, akademiskt och journalistiskt håll. Faktiskt skamligt.

Jag saknar min pappa och jag saknar hans mod. Om vi kände vårt värde som västerländsk demokrati skulle vi klara att dra en skarp gräns mot såväl det Muslimska brödraskapet och den politiska islam som man obehagligt framgångsrikt spridit i Europa. Vi ska inte skämmas. Tvärtom känna stolthet över såväl vår yttrandefrihet som vår religionsfrihet. Här behöver folkbildningen ta ett kliv framåt.

Jag är trött på alla världsmästare vi har i den debatten. Man vet inte allt och det är ingen dålig hållning.

***

Läs även: Fiendepolitiker bör ta varann i hand

Läs även: Modern renlärighet gör oss till politiska idioter