Produktivitetskommissionen borde tala klarspråk

Redan på det fjärran 1990-talet, långt innan människor börjat ägna sina korta jordeliv åt skrollande och poddande, varnade den statliga produktivitetsdelegationen som den värste Benjamin Franklin för vad som händer ifall man inte tar tiden till vara. Det skulle stå samhället dyrt. Eller som Johan Hakelius beskrev det i dessa spalter häromåret: Delegationen ”upplyste svenska folket om att de inte kunde lalla runt dagarna i ända, utan att det kostade något.”

Fast något sådan skulle ingen våga säga i dag, spådde han. Och fick rätt.

För en vecka sedan lade nämligen den produktivitetskommission som regeringen Kristersson tillsatte 2023 fram sitt slutbetänkande, och där lyser det bistra klarspråket med sin frånvaro. Kommissionen betonar tvärtom att mycket står bra till i det svenska folkhushållet. ”Arbetsmarknaden fungerar relativt väl”, hävdar till exempel ledamöterna i en debattartikel där arbetet sammanfattas (DN 1/10–25). Med tanke på att Sverige i augusti hade EU:s tredje högsta arbetslöshet ter sig påståendet en smula märkligt, och man kan inte annat än undra vad skribenterna ställer för krav för att betrakta ett läge som dåligt. Jag har svårt att tro att de ägnar sig åt medveten skönmålning och då återstår väl egentligen bara uppgivenhet som förklaring. Det känns inte riktigt produktivt.

Apropå produktivitet inbjöd kommissionen till en slående jämförelse när den lade fram ett delbetänkande i fjol. Då valde man att presentera sitt budskap i form av 113 punkter. Det var knappast någon tillfällighet, för just precis så många var förslagen från den legendariska Lindbeckkommissionen som tillsattes efter kronans fall i november 1992. Fast produktivitetskommissionen hade tagit ett år på sig för att få fram sina punkter, medan Lindbeck & Co gjorde jobbet på tre månader. Tala om fall i produktivitet! Och 188 punkter på 17 månader, som i det färska slutbetänkandet, är inte mycket bättre.

Tag nu denna glada kalkyl på lagom stort allvar. Problemet med produktivitetskommissionens 113 plus 188 punkter är förstås inte antalet arbetsdagar per punkt utan hagelsvärmens bristande genomslagskraft. I framgångsrikt politiskt arbete för bättre produktivitet handlar det naturligtvis om ett ännu långt större antal beslut, men här är det inte fråga om vardaglig praxis utan om att få upp ett perspektiv och ett synsätt på dagordningen. Då fungerar det inte att lista allt mellan himmel och jord. Även Lindbecks 113 punkter var på sitt sätt alldeles för många, men de togs fram i ett läge när den ekonomiska Krisen var tidens fråga med jättelikt K och utredarna kunde ta publikens intresse för givet.

Så är det inte i dag. Kommissionärernas tankar om att det mesta ändå är ganska skapligt i Sverige delas av väldigt många, i alla fall när det handlar om ekonomin, och risken är stor att ett värdefullt arbete snart landar i samma arkiv som Globaliseringsrådets, Framtidskommissionens och motsvarande gruppers rapporter.

Produktiviteten är av helt central betydelse för välståndet i samhället och det är ett stort problem att utvecklingen mattats av såväl i Sverige som i många jämförbara länder. Detta inte minst i ljuset av de demografiska problem som tornar upp sig.

Vi har en ekonomisk-politisk debatt som ägnar orimligt med uppmärksamhet åt Riksbankens hattande med räntepunkter hit och dit samt åt Finansdepartementet och dess trollerier med reformutrymmena. Det vore en lisa om vi kunde lägga mycket mer intellektuellt krut på diskussioner om de grundläggande förutsättningarna för gynnsam ekonomisk utveckling. Vilka förändringar är allra mest angelägna? Vad skulle det betyda att få dem till stånd? Vad krävs för att göra det möjligt? Produktivitetskommissionens arbete kunde ha inspirerat till ett sådant samtal. Nu undrar jag om det blir av.

***

Läs även: Liberalerna gör sig bättre som diskussionsklubb och tankesmedja

Läs även: Ny teknik hotar intelligensen