”Prydliga jeans” i riksdagen – ett hån mot demokratin

Klädkoden ändras i riksdagens kammare. Framöver kommer ledamöterna att kunna bära jeans i den lagstiftande församlingen. Det kan tyckas vara en småsak, men i förlängningen undergräver det förtroendet för riksdagen som institution och för demokratin.

När den svenska demokratin var ung var det frack som gällde i kammaren. Detta val av arbetskläder handlade inte om snobbism utan om motsatsen: genom denna civila motsvarighet till uniform underströks demokratins jämlikhetsideal: alla ledamöter var jämlika och därför skulle de inte heller skilja ut sig genom sitt val av kläder.

Under efterkrigstiden kom fracken att allt mer förknippas med festligheter och högtider och ersattes som arbetskläder av den enklare kostymen. Fracken levde dock kvar vid riksdagens högtidliga öppnande, en ceremoni som dock avskaffades under det radikala 1970-talet.

Under senare decennier har även kostymen marginaliserats i samhället i takt med att bekvämligheten har upphöjts till överordnat ideal. Från att ha varit det självklara valet för tjänstemän har kostymen som arbetsplagg alltmer förvisats till konservativa branscher som banksektorn. I politiken har kostymen dock levt vidare eftersom den signalerat ansvarstagande och allvar, respekt för ämbetet och demokratin. Det har betraktats som ett ställningstagande när politiker som velat framstå som radikala har valt bort kostymen. I riksdagen har dock klädkoden varit striktare än i kommuner och regioner.

Nu har riksdagsförvaltningen dock meddelat att man kommer att acceptera jeans i kammaren. Visserligen med tillägget att jeansen ska var “prydliga”, vad nu det innebär. Att de inte är smutsiga och har hål i sig? Man kan tycka att det är en trivialitet, men klädseln och uppträdandet i våra politiska församlingar befinner sig sedan lång tid tillbaka på ett sluttande plan. I takt med att värdigheten avskaffas undergrävs också respekten för ledamöterna, för riksdagen som institution och för demokratin som styrelseskick.

Riksdagsledamöterna är högt arvoderade representanter för de partier som väljarna röstat in i den lagstiftande församlingen. Eftersom vi inte har personval i enmansvalkretsar är de inte folkvalda, utan utsedda av sina partier. Till skillnad från tidigare då politiska förtroendeuppdrag var något som gjordes vid sidan om ett riktigt yrkesliv är politikerbanan i dag en alternativ karriärväg, där många av riksdagens ledamöter aldrig har arbetat utanför politiken och åtskilliga gått direkt från ungdomsförbunden in i den lagstiftande församlingen. Att denna krets nu inte ens förväntas upprätthålla en slags grundläggande värdighet är ett hån mot såväl de ämbeten de bekläder som de väljare i vars namn de lyfter sina arvoden.

Att klä sig värdigt och med respekt för ämbetet bör inte vara en höger/vänster-fråga. Titta på valfritt foto på ett förstamajtåg från tidigt 1900-tal för att se hur arbetarrörelsens representanter då klädde sig. Är detta ett okänt fenomen rekommenderas idéhistorikern Ronny Ambjörnssons bok Den skötsamme arbetaren.

Några giltiga argument för att lätta på klädkoden finns heller inte. Är man så ömhudad att man inte klarar av det relativa obehag som en strikt klädkod innebär kanske man ska söka sig till en annan bransch. Om bekvämligheten skulle vara ett argument finns heller inget skäl till varför gränsen ska dras vid just jeans. Varför inte joggingbyxor? Kortbyxor?

Det råder allvarstid i världen och i vårt eget land. De problem som lagstiftarna har att hantera är svårare än på mycket länge, och de beslut som fattas får långtgående konsekvenser för oss alla. Det minsta vi som medborgare kan begära är att våra härskare uppträder värdigt i sina ämbeten.

***

Läs även: Lars Anders Johansson: Turisterna har förlorat all stil och värdighet

Läs även: Camilla Thulin: Var inte pinsam i sommar – så blir du urban i stan