Rädd för Ryssland?

Text: Martin Ådahl

I somras fick jag möjlighet att diskutera Rysslands utrikespolitik med den före detta ryske utrikesministern, Igor Ivanov. Jag passade på att dryfta ett storpolitiskt scenario med den förre världspolitikern: om Ryssland invaderar ett demokratiskt Georgien riskerar väst att tvingas till en militär respons. Den förre utrikesministern log diplomatiskt över matbordet.

– Vad har väst för intresse av Georgien – egentligen?

Rysslands politiska utveckling går nu mot alltmer nationalism och xenofobi. Fria massmedier och konkurrerande politiska partier är i princip borta. Skolböckerna fördömer inte längre Stalin och KGB. Putins ungdomsorganisation Nasji organiserar paramilitära läger. En emotionell buffert skapas mot frihetliga demokratiska värden och idéer.

En sådan ideologi behöver yttre fiender.

Men Ryssland kan också mer rationellt behöva avleda uppmärksamhet från inrikesproblem, så som den argentinska juntan gjorde under Falklandskriget och som skedde när Putin 1999 startade det andra Tjetjenienkriget.

Ryssland är i dag rikt men också bräckligt. Korruptionen undergräver  ekonomin på alla nivåer. Inflationen har exploderat och infrastrukturen är sönderfallande. Den nya maktdelningen mellan Putin och president Medvedev otydlig. Nya kriser kan uppstå.

Ett vanligt missförstånd är att Rysslands aggressioner kommer basuneras ut från högtalare på Röda torget. Det gjorde inte ens Afghanistaninvasionen på sin tid och Putin är en något smartare imagemakare än Brezjnev.

Sannolikt kommer framtida krig inledas ungefär som det i Georgien. Ryssland provocerar direkt och indirekt via etniska grupper i ett grannland. De unga, relativt oerfarna ledarna i grannlandet vill då markera oberoende och tar sig vatten över huvudet, varpå Kreml hugger.

Ryssland kommer då inte att stoppa förrän man på något sätt möter motstånd. Så var det i Georgien och så har det varit historiskt. Churchills analys av Ryssland håller tyvärr ånyo, Kreml föraktar svaghet och respekterar styrka. Hade Nato haft styrkor i Georgien hade Ryssland med all sannolikhet aldrig bombat.

Precis som under det kalla kriget håller en gräns på att dras genom Eurasien. På ena sidan nationer som befinner sig under EU och västs paraply utom räckhåll för Ryssland. Inom denna zon måste EU otvetydigt markera att åtminstone EU-medlemmar och EU-kandidater kan räkna med skydd. Det är tyvärr inte alls klart i Kremls retorik i dag, där exempelvis Bulgarien och Baltikum ingår i »nära utlandet«.  Det duger inte att vara vag och senfärdig i reaktionerna, som många EU-ledare var under Estlands konflikt om det sovjetiska soldatmonumentet i Tallinn i fjol.

På den andra sidan står länder som Vitryssland, Kazakstan och Armenien som på olika grunder för tillfället ställt sig under ryskt beskydd.

Var länderna däremellan, som Georgien och Ukraina, hamnar beror både på hur vi och på hur de agerar.

Det nationalistiska Ryssland rustar nu upp. Av detta följer för Sverige tre viktiga saker:

Det minst komplicerade är att vi i EU inte kan tillåta oss direkt energiberoende av Ryssland, som den nya gasledning som ska dras från Ryssland till Tyskland (alldeles förbi Gotland) som Putin kallat ett »strategiskt intresse«.

Det andra är att vi måste spela en aktivistisk roll för att hålla Rysslands inflytande tillbaka så länge som den odemokratiska nationalismen består. Där tjänar Sverige inte på att stå utanför både Nato och EU:s militära samarbete hur skarp Carl Bildt än må vara i sina kommentarer. Om Georgien hade varit medlem i Nato hade inte den georgiske presidenten Micheil Saakasjvili kunnat gå in i Sydossetien utan att först seriöst konsultera övriga Nato. Då hade inte heller Ryssland kunnat gå in i själva Georgien. Georgiens Natomedlemskap röstades ned under hårda diskussioner på ett möte i fjol, där Sverige inte var med.

Det tredje är att Sverige i framtiden återigen måste ha förmågan att i framtiden möta konventionella militära hot från Ryssland.  Antingen ska vi göra det själva och då blir det dyrt. Eller så måste vi gå in under Natos paraply. I dag bedrivs försvarspolitiken som ett appendix till budgetpolitiken. Sveriges behöver en tydlig och långsiktig försvarsdoktrin värd namnet, där Nato­medlemskap borde ingå.

***

För övrigt är det ganska ovärdigt att försöka använda Georgien som hot för att baxa igenom FRA:s massavlyssning som vissa politiker gjort på sistone. Det debatten handlat om är att lagen hotar grundläggande principer som vi i Sverige, till skillnad från i dagens Ryssland, fortfarande finner värda att försvara.

Text: Martin Ådahl