Regeringens ogenomtänkta kovändningar
Att försöka få igenom en Israel-bojkott i EU, samtidigt som man själv inte tror att det är realistiskt, är problematiskt.
Bild: TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Regeringen Kristerssons nya Israel-politik är inte vidare begriplig vad gäller konsekvens och realism. Inte heller i fråga om politisk strategi och taktik.
Det mest iögonenfallande är att regeringen med sin moderata utrikesminister Maria Malmer Stenergard som frontfigur sedan en tid driver kravet att EU, med ministerns egna ord, ska ”omgående suspendera handelsdelen i associeringsavtalet med Israel” (DI 4/9). Men detta sker samtidigt som regeringens försvarsminister och utrikesministerns partikamrat Pål Jonson framhåller att Sverige ska fortsätta att köpa vapen från Israel (DN 1/9).
Angående en fråga om denna motsägelsefulla hållning från regeringens sida svarar Jonson att syftet är att Försvarsmakten och svenska soldater ska ha tillgång till så bra försvarsmateriel som möjligt. Det är ju ett hedervärt mål, men i sammanhanget inte ett relevant svar. Därefter säger Jonson: ”Sedan är det en fråga som ligger på EU-nivå, så det är där det kommer att behöva beslutas.”
Det finns dock inget som hindrar Sverige att på eget initiativ sluta köpa vapen av Israel. Ett konsekvent agerande vore att en regering som driver frågan om att frysa EU:s handel med Israel, för sin egen del meddelade att den ämnade avbryta vapenköpen och visa vägen för övriga länder inom EU. Eller så borde regeringen upphöra med att driva frågan om handelsbojkott av Israel, och fortsätta med vapenköpen eftersom Jonson har alldeles rätt beträffande behovet av bra vapen och annan krigsmateriel för Sveriges försvar och Israel är en av de bästa leverantörerna i världen av en del sådant.
En möjlig förklaring till denna motsägelse kan finnas i det sakförhållandet att bara två veckor före kursomläggningen i Israel-politiken tillbakavisade utrikesminister Stenergard kraven på en sådan frysning av EU:s handelsförbindelser, med: ”Jag bedömer inte att det över huvud taget är realistiskt att tro att det skulle kunna finnas enhällighet bakom ett sådant beslut …” (TT 15/7)
Om den svenska regeringen således inte tror på sin egen retorik om att få igenom en EU-bojkott av Israel, vore det dumt att självmant sluta köpa krigsmateriel från Israel.
Agerandet att försöka få igenom en Israel-bojkott i EU, samtidigt som man själv inte tror att det är realistiskt, är problematiskt. Inte minst i perspektivet av en klassisk moderat hållning om politiska krav och beslut.
Ty det har alltid varit en tydligt moderat hållning att politiker och regeringar inte ska ge utfästelser som de inte kan hålla eller ta beslut som inte har någon verkan. Sådant urholkar förtroendet för politiken, för lagen och för beslutsfattare, har det hetat. Som just i denna fråga till exempel.
Varför agerar man i så fall mot egna och beprövade principer? Sannolikt, som jag nyligen skrev (Fokus 5/8), därför att man bedriver inrikes utrikespolitik. Regeringen vill slippa Israel/Palestinakonflikten under den kommande valkampanjen och intar opportunistiskt samma hållning som Socialdemokraterna, vilka sedan längre krävt just att EU:s handelsavtal med Israel ska frysas.
Men, som den tidigare moderatledaren Gösta Bohman skrev 1970 om inrikes utrikespolitik, i en bok som just hette så: ”Politisk opportunism utgör ingen lämplig klädnad för moraliskt och humanitärt engagemang.”
Denna triangulering i Israelpolitiken blir inte bättre av att den garneras med utspel liknande det som kom från den moderata biståndsministern Benjamin Dousa, som ville bredda regeringens anti-israeliska samarbete på följande sätt: ”Jag skulle jättegärna samarbeta med Morgan Johansson och Socialdemokraterna för att övertyga fler att skärpa tonen mot Israel.” (Aftonbladet 30/7)
Det är förunderligt att ett moderat statsråd erbjuder denna legitimitet åt en meningsmotståndare som Morgan Johansson, som torde vara en politisk persona non grata för såväl moderata partimedlemmar som väljare.
Allvarligare är att Dousa legitimerar den Morgan Johansson som, genom att hävda att Israels krig i Gaza handlar om att ”plåga ett folk”, avsiktligen sprider konspirationsteorier i linje med välkända antisemitiska tankefigurer. (Aktuellt 22/8) Medan Dousas egen regering samtidigt markerar att den prioriterar kampen mot antisemitism.
Ogenomtänkta kovändningar utan förankring ser ut så här och brukar känneteckna socialdemokratiska politikskiften. De blir inte vackrare i moderat skrud.
***
