Samma EU-sång, gång på gång
Idén om beskattningsrätt på EU-nivå bygger på en envis förnekelse av vad demokrati faktiskt är. Det gör EU-parlamentet också.
Bild: Caisa Rasmussen/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad skulle ni säga om sisådär 300 miljoner amerikaner bestämde vad ni skulle betala i skatt? Jo, det kan locka. Amerikaner är notoriskt ovilliga att ge staten sina pengar. Men försök, för en gångs skull, att tänka på principen. Ska svenska skatter bestämmas av amerikaner?
Nu tänker vi om, och tyvärr till ett gäng medborgare som inte har samma aversion mot skatter som amerikanerna.
Vad skulle ni säga om 373 miljoner röstberättigade européer bestämde vad svenskar ska betala i skatt? Ni får vara med. Ni utgör ungefär två procent av de 373 miljonerna.
Lycka till.
EU-fanatikerna tar varje tillfälle att rulla ut en europeisk superstat. Varje kris är en möjlighet för dem. Pandemin var rena bonanzan. Och ni vet hur det är nu: ett jävla elände. Ryssland, tullar, Trump, Kina, klimatet, migrationen, och så vidare, och så vidare.
Och kommissionen försitter inte tillfället. EU behöver en större budget, säger den. Men oroa er inte. ”Ni” – det vill säga medlemsstaterna – behöver inte betala mera. Vi kan fixa det själva. Bara ni ger oss beskattningsrätt.
Och som de suktar.
Beskattningen är kronan på verket. Att ha rätten att dra in andras pengar är den ultimata makttrippen. Det är därför alla dessa historiska dokument, från Magna Charta till den amerikanska självständighetsförklaringen, börjar med tjusiga principer och sedan börjar låta som en buktalande revisor. Har du rätt att ta andras pengar har du, helt enkelt, en väldig massa rättigheter. Det vill man ha, om man ska styra en stat.
Problemet är förstås att Europa inte är en stat.
Man kan vända och vrida på det hur man vill, men det är enkelt. Fransmän vill inte styras av tyskar. Tyskar vill inte styras av polacker. Belgare vill inte styras av italienare. Svenskar vill inte – även om det vore till vår fördel – styras av finländare. Det skulle upplevas som odemokratiskt.
Det beror på att varje legitim demokrati har en fördemokratisk gemenskap, baserad på kultur och språk, ofta dessutom på krig och övergrepp. Det är den som gör att svenskar accepterar att styras av svenskar, även om besluten går emot dem. Att styras av någon annan kallas kolonialism eller ockupation.
Det är här EU-fanatikerna ofelbart och ständigt går fel. De tror att de kan bygga en euroepisk stat utan ett fundament. Bara de får makten. Det vill säga beskattningsrätten.
Det var en dålig idé för trettio-fyrtio år sedan. Den är ännu sämre i dag. Om något skett under de decennierna är det inte att EU fått mer av fördemokratisk gemenskap. Det som skett är det motsatta. Ett av EU:s största och viktigaste länder, Storbritannien, har hoppat av.
Och i en lång rad länder – Italien, Tyskland, Frankrike, Polen, även Sverige, för den delen – är det allt fler som till och med ifrågasätter de nationella fördemokratiska gemenskaperna. Folk accepterar inte längre ens nationella politiska beslut, på det sätt som de brukade.
Man kan tycka vad man vill om det, för det är en bekymmersam utveckling, men det är ett faktum. Och att låtsas att EU är en politisk enhet med legitimitet att ta ut skatt är att vara helt tondöv för verkligheten.
EU-parlamentet förändrar inte den saken. Det är ett parlament utan politisk legitimitet i avsaknad av förpolitisk gemenskap. Det är därför det inte är ett verkligt parlament, som kan fatta majoritetsbeslut över huvudet på de nationella parlamenten. Då skulle det snart uppfattas som en kolonialmakt.
För att återvända till amerikanerna: ”No taxation without representation” skrek de, då de kastade te överbord i hamnen i Boston. Britterna tyckte att kolonisterna var representerade i parlamentet genom ”virtual representation”, det vill säga av andra än amerikanerna själva.
Britterna hade fel. Amerikanerna hade rätt. Det är fortfarande sant. Till och med i Bryssel.
***
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Vad skulle ni säga om sisådär 300 miljoner amerikaner bestämde vad ni skulle betala i skatt? Jo, det kan locka. Amerikaner är notoriskt ovilliga att ge staten sina pengar. Men försök, för en gångs skull, att tänka på principen. Ska svenska skatter bestämmas av amerikaner?
Nu tänker vi om, och tyvärr till ett gäng medborgare som inte har samma aversion mot skatter som amerikanerna.
Vad skulle ni säga om 373 miljoner röstberättigade européer bestämde vad svenskar ska betala i skatt? Ni får vara med. Ni utgör ungefär två procent av de 373 miljonerna.
Lycka till.
EU-fanatikerna tar varje tillfälle att rulla ut en europeisk superstat. Varje kris är en möjlighet för dem. Pandemin var rena bonanzan. Och ni vet hur det är nu: ett jävla elände. Ryssland, tullar, Trump, Kina, klimatet, migrationen, och så vidare, och så vidare.
Och kommissionen försitter inte tillfället. EU behöver en större budget, säger den. Men oroa er inte. ”Ni” – det vill säga medlemsstaterna – behöver inte betala mera. Vi kan fixa det själva. Bara ni ger oss beskattningsrätt.
Och som de suktar.
Beskattningen är kronan på verket. Att ha rätten att dra in andras pengar är den ultimata makttrippen. Det är därför alla dessa historiska dokument, från Magna Charta till den amerikanska självständighetsförklaringen, börjar med tjusiga principer och sedan börjar låta som en buktalande revisor. Har du rätt att ta andras pengar har du, helt enkelt, en väldig massa rättigheter. Det vill man ha, om man ska styra en stat.
Problemet är förstås att Europa inte är en stat.
Man kan vända och vrida på det hur man vill, men det är enkelt. Fransmän vill inte styras av tyskar. Tyskar vill inte styras av polacker. Belgare vill inte styras av italienare. Svenskar vill inte – även om det vore till vår fördel – styras av finländare. Det skulle upplevas som odemokratiskt.
Det beror på att varje legitim demokrati har en fördemokratisk gemenskap, baserad på kultur och språk, ofta dessutom på krig och övergrepp. Det är den som gör att svenskar accepterar att styras av svenskar, även om besluten går emot dem. Att styras av någon annan kallas kolonialism eller ockupation.
Det är här EU-fanatikerna ofelbart och ständigt går fel. De tror att de kan bygga en euroepisk stat utan ett fundament. Bara de får makten. Det vill säga beskattningsrätten.
Det var en dålig idé för trettio-fyrtio år sedan. Den är ännu sämre i dag. Om något skett under de decennierna är det inte att EU fått mer av fördemokratisk gemenskap. Det som skett är det motsatta. Ett av EU:s största och viktigaste länder, Storbritannien, har hoppat av.
Och i en lång rad länder – Italien, Tyskland, Frankrike, Polen, även Sverige, för den delen – är det allt fler som till och med ifrågasätter de nationella fördemokratiska gemenskaperna. Folk accepterar inte längre ens nationella politiska beslut, på det sätt som de brukade.
Man kan tycka vad man vill om det, för det är en bekymmersam utveckling, men det är ett faktum. Och att låtsas att EU är en politisk enhet med legitimitet att ta ut skatt är att vara helt tondöv för verkligheten.
EU-parlamentet förändrar inte den saken. Det är ett parlament utan politisk legitimitet i avsaknad av förpolitisk gemenskap. Det är därför det inte är ett verkligt parlament, som kan fatta majoritetsbeslut över huvudet på de nationella parlamenten. Då skulle det snart uppfattas som en kolonialmakt.
För att återvända till amerikanerna: ”No taxation without representation” skrek de, då de kastade te överbord i hamnen i Boston. Britterna tyckte att kolonisterna var representerade i parlamentet genom ”virtual representation”, det vill säga av andra än amerikanerna själva.
Britterna hade fel. Amerikanerna hade rätt. Det är fortfarande sant. Till och med i Bryssel.
***
