Ska S ta till högerns fulknep från 1928?

Historien har en tendens att upprepa sig med en twist. Marx menade att utvecklingen gick från det tragiska till det farsartade, men det omvända förloppet är minst lika vanligt. Ta de amerikanska presidentvalen 1960 och 2000. I 1960 års val vann Kennedy mot Nixon tack vare att Chicagos borgmästare Richard Daley fuskade med röstlängderna. I valet 2000 förlorade Gore mot Bush för att hans kampanjledare William Daley – Richard Daleys son – misslyckades medatt bevisa att rösträkningen i Florida var riggad mot Demokraterna. För utvecklingen i världen hade det sannolikt varit bättre – mindre tragiskt – om Nixon vunnit 1960 och Gore 2000. Jag menar Vietnamkriget fick vi ändå och Al Gore hade knappast invaderat Irak. 

Inför riksdagsvalet 2022 kan vi se fram mot en annan historisk twist. Med budskapet att högeroppositionen hotar demokratin tycks Socialdemokraterna planera för ett omvänt kosackval. Kosackvalet 1928 är ett av det mest konfliktfyllda som Sverige haft. Högern attackerade Socialdemokraterna för att hota land, lag och ordning. Namnet »Kosackvalet« syftar på en affischkampanj där uniformerade ryttare associerades med en socialistisk valseger. Affischerna sattes upp av en ungdomsorganisation, men ilskan, fulknepen och övertolkningarna kom från den samlade högern.

Kampanjen gick hem. En förväntad framgång på 5-6 mandat blev en förlust på 14 mandat för Socialdemokraterna. Per Albin återkom under resten av sitt liv till skrämselkampanjen. Nästan hundra år senare kan alltså hans efterföljare göra mot Moderaterna vad Moderaternas föregångare gjorde mot Per Albin.

Likheterna är många. Då som nu förknippades mainstreamoppositionen med ett extremt parti. Då hette extremen Sveriges Kommunistiska Parti (SKP), i dag förstås Sverigedemokraterna.  Associationen mellan Socialdemokraterna och SKP underlättades av att båda partierna använde beteckningen »Arbetarepartiet« på sina valsedlar. Den gemensamma partibeteckningen var en manöver från Socialdemokraterna för att öka chanserna att vinna mandat i valkretsarna. Genom att valsedlarna hade olika fraktionsbeteckningar (underrubriker) skulle röster som inte räckte till ett mandat för SKP komma Socialdemokraterna till godo (det fanns inga utjämningsmandat på den tiden). Högern utmålade samarbetet som ett bevis på bolsjevikiska sympatier. 

Extrempartier förknippas gärna med utländska influenser, i dag Ungern och Polen. Under mellankrigstiden var kopplingen till utlandet mer uppenbar. SKP var formellt underställt den kommunistiska internationalen, vilket underströks av skällsordet »Moskvakommunister«. Konflikten underblåstes av att Sovjet var med och finansierade en del av de många strejker som präglade arbetsmarknaden (svensk arbetsmarknad hade en av de högsta konfliktnivåerna i Europa). Högern kopplade också sovjetiska militärmanövrar i området till den socialdemokratiska regeringens nedrustningsbeslut 1925. 

Motsvarigheten till dagens sakpolitiska konflikter kring migrationspolitiken gällde äganderätten och reglerna för strejker och lockouter. Ifråga om äganderätten stod striden kring en socialdemokratisk riksdagsmotion om att införa en arvsskatt, vilket högern menade skulle undergräva förutsättningarna för framtidens välfärd. 

Arvsskattemotionen kan illustrera högerns fultolkningar. Formuleringen att »fattigdomen fördrages med jämnmod om den delas av alla« togs till intäkt för att Socialdemokraterna drevs av avundsjuka och hellre såg att alla hade det knapert än att det samlade välståndet växte. Kritiken tog sig sådana toner att den ledande socialdemokraten Ernst Wigforss ironiskt erkände att »de borgerliga är de goda människorna och vi socialdemokrater representerar de dåliga instinkterna«. 

En motsvarande fultolkning i dag gäller Björn Söders analyser av relationen mellan etniska svenskar och de nationella minoriteterna. Den förekom senast i Stefan Löfvens förklaring till varför VPK var mer demokratiskt trovärdiga än dagens Sverigedemokraterna: VPK tyckte i alla fall inte sådant som »att judar och samer inte kan vara svenskar«. Grejen är bara att Söder har en objektiv poäng. Det han menar är att personer som tillhör någon av de fem erkända nationella minoriteterna inte behöver identifiera sig som (etniska) svenskar för att höra hemma i landet. Distinktionen skulle fungera på ett sanningssökande seminarium, men i en politisk debatt är det självmål. 

Så här reflekterade Wigforss kring Kosackvalet 1928: »Inom alla politiska partier vet man väl att man kan skrämma väljare med de hemska följderna av praktiska åtgärder som motståndarna vill genomföra. Det är mycket mera tvivelaktigt om man vinner något genom att utmåla dem som ondskefulla och drivna av låga motiv.«

Riksdagsvalet 2022: Tragedi, fars eller bara sorgligt? Ernst Wigforss funderar i sin himmel.