Självcensuren skapas när politik blir till religion
Politiken har tagit över religionens meningsskapande och ska nu svara på de eviga frågorna.
Toppbild: Unsplash
Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi, ESO, har presenterat en forskningsrapport som visar att över hälften av tillfrågade medborgare i Sverige inte uppfattar sig fria att öppet uttrycka politiska åsikter, på grund av andras reaktioner. Det rör sig inte om dygden att i bestämda situationer hålla tillbaka av hövlighet utan om en rädsla för sanktioner: exkludering eller diskriminering i jobb, studier och sociala medier.
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Denna självcensur tycks ha ökat med tiden och forskarna menar att den riskerar undergräva både demokratin och välståndet genom att urholka pluralismen, minska tilliten till en kollektiv förmåga att lösa kriser och försämra klimatet för innovationer. ESO menar att förhållandena i Sverige i dag är lika dem i exempelvis USA och Tyskland.
Fenomen som åsiktskorridorer och tystnads- och cancelkulturer hänger förstås samman med denna självcensur och blir, enligt ESO, grogrund för olika slags populism som närs av misstankar om konspirationer. Allt förstärkt av en underförstådd föreställning bland de mer resursstarka i samhället – rapporten i fråga visar just på starka samband med klassmarkörer – om att alla borde tänka likadant, liksom av traditionella medier som sammanblandar nyhets- och opinionsspegling och låter en saklig rapportering stå tillbaka för befarade politiska konsekvenser. Detta driver på, tvärtemot vad som förmodligen avsetts, en icke-konstruktiv och aggressiv polarisering, där allt självcensurerade och ”cancellerade”, genom olika ombud och uttryck, slutligen pyser över i ilska, uppgivenhet och misstroende.
För egen del ser jag en viktig förklaring till det här i att politik i form av världsbilder och åsikter, gått från att handla om skötsel av allmänna angelägenheter (”statskonst”) till att vara något existentiellt som rör det mänskliga livets mening. Kort sagt, politiken har tagit religionens plats och är kanske mer central för många människors liv än på länge. Tvärtemot vad som förespeglades i de marknadsliberala segertågen inför och efter öststatssocialismens kollaps i Europa på 1980- och 90-talen, där politiken på båda sidor av den fallna muren skulle rullas tillbaka för marknad och civilsamhälle.
Dåvarande påven Johannes Paulus II – själv avgörande för befrielsen av östra Europa – var en ensam varande röst i en encyklika 1991: om materiella värden blir det som allt samhällsliv centreras kring, i stället för de etiska värden som kommer och upprätthålls av klassisk kristen tro, blir den nyvunna friheten kortvarig. Människan är skapad för tillbedjan, för att göra något till centralpunkten i sitt liv. Eller som Bob Dylan sjunger: ”you’re gonna have to serve somebody”; du måste tjäna någon eller något. Är det inte Gud som livet kretsar kring, blir det något annat, som exempelvis en viss ”värdegrund” eller kampen mot en politiskt genererad apokalyps av något slag.
Så har vi i dag, på ett sätt, en mer politiserad tillvaro än på länge. Inte bara främjad av statliga diktat, utan främst av det individuella behovet att fylla ett existentiellt tomrum mitt i allt materiellt och teknologiskt överflöd.
En amerikansk undersökning visade för några år sedan på ett klart samband mellan att, å ena sidan, betrakta politiken existentiellt, och att, å den andra, se personer med motsatta åsikter som avsiktligt illvilliga. En djupgående befrielse från polarisering och cancellering kräver förstås att religionen ensam får syssla med meningsskapandet och politiken återgår till att ses som en metod för praktiska lösningar av temporära, om än viktiga, så ändå inte eviga, frågor.
Det första, lilla men avgörande steget vore att sluta betrakta dem som har motsatta politiska värderingar och åsikter, även i för mig viktiga frågor, som illvilliga, med dåliga avsikter. Och att i stället se den politiska diskursen för vad den faktiskt är: en arena där vi sakligt argumenterar för och emot, och där meningsmotståndaren inte förutsätts aktivt vilja det dåliga, utan bara har fel utgångspunkter och förslag för att åstadkomma det som faktiskt förenar de flesta; strävan efter det gemensamma goda.
Ignatius av Loyola, Jesuitordens grundare, rekommenderade två medkristna i ett meningsutbyte att i den andres utsaga alltid finna något att rädda, i stället för ett allmänt förkastande. Denna rekommendation kunde utvidgas till alla, och preciseras till att utgå från att den andre i alla fall vill väl i samma utsträckning som jag, bara med andra värderingar och prioriteringar – och att det är dessa vi öppet kan och ska argumentera om.
***
