Självgoda idealister dyra i drift
Så har vi återigen blivit påminda om kostnaden för maktmänniskor med storslagna visioner. Akta er för miljardärer som predikar positivt tänkande.
Bild: Pontus Lundahl / TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Det händer att vänner och kollegor vacklar och faller. Vi kan fruktbart och effektivt ha retat och hånat politiker, näringslivsfolk och generaldirektörer i åratal tillsammans. Men så spricker det för dem. Oftast beror det på att någon erbjuder dem en ministerpost, eller motsvarande.
Vi är alla mänskliga. Frestelser kan bli oemotståndliga och ledan få oss att göra de mest idiotiska saker, bara för att få lite omväxling. Men det jag har svårt att smälta när en vapenbroder eller -syster deserterar på det här sättet och sällar sig till de självbelåtna samhällsbyggarna, är att de nästan alltid upprepar någon variant av samma fras.
”Jag tyckte att det var dags att göra något själv, i stället för att sitta på läktaren och kommentera.”
Det är den falska litania som alla skenheliga maktmänniskor tar till, när de besväras av att någon sticker hål på deras pompösa ordmassor. Idén, som de möjligen tror på, är att vi som skjuter ner dem är något slags sämre versioner av dem själva. Ungefär som författare efter dåliga recensioner kan falla tillbaka på föreställningen att kritiker är skribenter som aldrig klarade av att skriva en roman.
I det här fallet är det förstås precis tvärtom. Politiker blir man till exempel om man inte är tillräckligt fantasifull, självständig och talangfull nog att bli politisk skribent. Kritiska skribenter kan ha många svagheter, men de är sällan maktgalna, penninggalna eller i desperat jakt på bekräftelse. De låter sig inte luras av innehållslös jargong, som inte har något annat syfte än att tryffera åhörarna med honnörsord och signalfraser.
Att sitta på läktaren och kommentera är i allra högsta grad att ”göra något själv”. I de flesta fall utgör den hållfasthetstestningen och demoleringsverksamheten ett betydligt mer värdefullt bidrag till samhället än de fuskbyggda luftslott som maktmänniskor i olika branscher försöker pracka på allmänheten.
För att ta ett aktuellt exempel:
Under fem-sex intensiva år lyckades ett par-tre penningstinna charlataner få med sig ministrar, kommunalråd, pensionsplacerare, miljömuppar, EU-höjdare, kampanjjournalister och en drös andra på diverse ”gröna” satsningar. Det fanns de som redan från början ställde kritiska frågor. Vad fick de höra? Jo, att de var tråkiga nejsägare som satt på läktaren och kommenterade i stället för att bidra med något själva.
På sammankomster som liknade väckelsemöten sammanstrålade ekonomiska och politiska maktmänniskor och föll varandra i talet. Några kritiska röster ville de inte ha där, för nu var det dags att rädda världen med grönt stål och världsledande batterier och det var de som blivit kallade att göra det. Om skattebetalarna bara stod för energiförsörjningen och infrastrukturen och gick i god för några miljarder och…
Ja, det viktiga var att vara positiv. Att bejaka den gröna omställningen. Kritiskt tänkande luktade fossilt. Det här var goda idealister, kritikerna bittra cyniker.
Nu, när de ”bittra cynikerna” fått rätt, är det inget som direkt har gynnat dem. Inte har de blivit rikare på det, i alla fall. De ”goda idealisterna”, däremot, har med få undantag kunnat dra sig tillbaka med fickorna fulla av pengar. De kanske misslyckades med att rädda världen, men de visade en imponerande talang för att rädda sin privatekonomi.
Någonting fick vi för pengarna, ändå. Nämligen ett ovanligt tydligt exempel på varför vi skulle behöva ännu fler skeptiker på läktarna, snarare än entusiaster på spelplanen. Och om någon av er, mina kära vänner och kollegor, inte kan hålla er utan nödvändigtvis måste tacka ja till att bli informationsdirektör hos någon grön miljardjonglör, statsråd eller något annat av det slaget, ha åtminstone artigheten att inte eka maktmänniskornas äldsta och falskaste ursäkt.
***
