Skicka Liberalerna till komvux – innan de uttalar sig om något som helst
Jag vänder mig till Shakespeares våldsamma tragedier för att få grepp om Liberalernas inbördeskrig – och finner en högst dysfunktionell syskonskara.
Bild: Fredrik Sandberg/TT
Som så många gånger förr under perioder av kollektiv förvirring söker jag stöd hos klassikerna. Massmedia ger en tornado av detaljer om maktkampen. Klassikerna visar strukturen så att man ser vad som händer bakom det som synesske.
Psykologer brukar säga att vi ser det vi vill se. För egen del får jag syn på åtskilligt jag alls ej vill se. Och när jag blundar tränger bullret från världen in genom väggarna. Enda trösten är att vad som än hörs har det redan uttalats någonstans i Shakespeares 37 pjäser.
Denna vår hör jag fåglar och politiker. Sparvarna slåss på min terrass, politikerna slåss i media. Bägge kämpar om livsutrymme. I Hamlets femte akt försöker Horatio avråda sin vän Hamlet från att gå till den fäkttävlan kungen inbjudit till. Horatio är fylld av onda aningar men Hamlet vill ändå möta sitt öde:
Varsel förneka vi. Det råder en särskild försyn över sparvens fall till marken. Skall det ske nu, så skall det icke ske i framtiden; skall det icke ske i framtiden, måste det ske nu; skall det icke ske nu, då måste det dock ske en gång. Att vara beredd, det är allt. Eftersom ingen vet något om det han går bort ifrån, vad är det då att gå bort, än så snart? Låt det vara.
(Översättning Per Hallström)
Shakespeare levde i en tid då ministrarna sannerligen inte höll armslängds avstånd till teatern. Tvärtom. Kungamakten stängde teatrarna, censurerade pjäserna – och beställde nya. Inte undra på att Master Will höll örnkoll på vad som skedevid hovet. I pjäserna blir maktkampen både myt och igenkännbar verklighet.
Kungadramer som Richard II och Richard III är givna när det gäller att förstå strider som utspelas i allas åsyn, men vad gäller Liberalernas inbördeskrig finns det något av dysfunktionell syskonskara över alla dessa kandidater som gör entré och sorti. Här behövs en annan pjäs för att förstå spelet. Men vilken?
Så dyker gamle Leijonborg upp ur rekvisitaförrådet och det står klart att vi bevittnar en experimentell uppsättning av King Lear – pjäsen om en åldrad ledare och hans tre döttrar. Leijonborg avgick som partiledare 2007. Birgitta Ohlson försökte bli partiledare 2017. Nyamko Sabuni checkade ut 2022 och Simona Mohamsson tog över 2025.
Leijonborg är förstås gamle Lear som räddar sitt rike sedan den äldsta dottern Birgitta har lämnat honom för ett annat parti och mellandottern Nyamko har försvunnit i mediaskuggorna. Blott den yngsta, Simona, tycks vörda honom.
Jag gissar att det kommer att sluta illa för flera inblandade. Om bara detta parti som sedan decennier befolkats av sura studierektorer hade skapat den skola i världsklass som de talat om… ja, då hade alla liberaler läst Shakespeare och kunnat undkomma sitt öde. Eller åtminstone kunnat bära det värdigare. Men icke.
I tidningen ser jag Mohamssons ansikte. Hon har överlevt stormnätterna men tittar med stora ögon upp mot närmsta strålkastare för att söka nåd. Var har jag sett henne förr?
Jovisst. I Dreyers film En kvinnas martyrium från 1928 om Jeanne d’Arcs sista dagar i livet. Jeanne d’Arc har segrat på slagfältet men döms till döden. Slutet är nära. Men stora ögon ser hon upp mot himlen.
Dreyers stumfilmer visas ständigt världen över på filmklubbar och filmskolor. Jeanne d’Arc är inte bortglömd. Hur vi kommer att minnas de överlevande liberalerna vet jag inte. Men ett är säkert: livet är kort men konsten är evig.
I väntan på en ny evighet borde någon högre makt starta ett komvux för förvirrade liberaler som där skulle tvingas studera klassikerna och göra elevuppsättningar innan de fick uttala sig offentligt i något som helst ämne.
***
