Skrivkrisen är minst lika akut som läskrisen

En revolution pågår i den svenska universitetsvärlden. Nej, jag talar inte om diverse namnlistor för bojkott av Israel med anledning av kriget i Gaza. Inte heller har det att göra med den amerikanska regeringens försök att pressa toppuniversitet till lydnad, och hur det skapar turbulens i den globala utbildningsekonomin. Jag tänker på något mycket mer modest. Jag tänker på den heliga uppsatsen, den som skrivs av alla studenter på svenska lärosäten för att erhålla en kandidatexamen. Och som nu behöver göras om.

Uppsatskravet har funnits sedan 1969. Då infördes att studenter ska skriva ett arbete motsvarande 15 högskolepoäng för att få examen. Att en student som utbildar sig till exempelvis fritidslärare, eller programmerare, måste skriva just en akademisk uppsats har ibland ifrågasatts. Uppgiften borde i stället kunna vara en friare reflektion, eller en PM, som tar upp yrkesrelevanta dilemman, har man anmärkt. Men svensk högre utbildning lyder inte bara under kursplanernas reglering genom högskoleförordningen, utan måste också svara på Universitetskanslersämbetets invanda förväntningar på den så kallade C-uppsatsens obligatorium. Att bara skapa en fri utbildning och stoppa in lite vad man tycker verkar kul och klokt går alltså inte på universitetet. Men ingen kommer undan tekniken, för att parafrasera en 70-talsdänga.

För bara två år sedan var AI och dess olika plattformar fortfarande rätt kantiga när de skulle svara på studenternas frågor om hur man konstruerar en c-uppsats om Durkheims solidaritetsbegrepp, eller vad Sokrates menade med ”bromsen på den atenska hästens rygg”. Det gick liksom att ”höra” AI-språket i studenternas uppsatser. Men nu uppger lärare med bleka ansikten att slaget är förlorat. AI-genererad text, och promptning, har tränats så väl att det blivit omöjligt att avgöra om det finns en människa eller maskin bakom skriften. Det går inte heller att använda hjälpmedel eller digitala verktyg för att se om text plagierats eftersom AI inte har en källa. I kulturdebatten talas det ofta om en läskris men frågan är om inte skrivkrisen är minst lika akut. När svaren på frågor som kan ta veckor att formulera genom eget skrivande ligger ett klick bort, behöver universitetsvärlden förhålla sig realistiskt till en ny verklighet.

Våndorna i hur man strukturerar och refererar i en c-uppsats – inga problem för AI. Man kan också få hjälp med att anpassa stilen; ”skriv som en student på grundnivå”, och vips syns en sådan beställning på skärmen. Tidigare låg utmaningen framför allt i att lära studenter skriva akademiskt, med källhänvisningar och ett slags bildad självständighet. Nu är farhågan att de – nästan – varken kommer att kunna lära sig skriva, eller behöva lära sig skriva. 

För humaniora och samhällsvetenskap är det här djupt oroande. Grundutbildningens byråkratiska konstruktion och rättssäkra examination bygger på uppsatsskrivande. Men det är också så att den intellektuella identiteten, och de specifika färdigheter som humanvetenskaperna utvecklat under lång tid, hotas. Att skriva och läsa är – eller har varit – grunden i vår verksamhet. Tänkandet och meningsskapandet har en stark koppling till text, stilen är humanistens signum, och biblioteket är humanvetarnas motsvarighet till naturvetarnas laboratorium. Översynen av examinationsformerna blir därför ett slags ofrivillig självrannsakan, där den starka betoningen på att tänka genom skrivande kommer att behöva formera ett försvar, men också luckras upp.

Att juridiska och administrativa processer på universiteten måste ses över, till följd av hur välskrivna uppsatser som artificiell intelligens nu kan formulera, följs av mörkare konturer. Om ingen kan skriva, har vi till slut heller inget att läsa. I stället kommer vi motståndslöst tvingas sväva i ett textens tomrum, där en samplande maskin berövat oss förmågan till ansträngning genom skrivande.

***

Läs även: Titta, lyssna och fördummas

Läs även: Plötsligt hyllar alla den tryckta boken