Små saker är livgivande – det stora kommer aldrig
När världen rasar och tekniken sviker är det de små enkla sakerna som är livgivande – en bil som fortfarande rullar, goda grannar och urgammal tobak.
Bild: Suvad Mrkonjic/TT
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Man får glädjas åt det lilla, det stora kommer ändå aldrig. Som en av mina svärmödrar sa. Nu är det i och för sig särskilt svårt då en krönika jag just skrev i Pages plötsligt försvann, och jag svär på att jag tryckte på ”spara” flera gånger. Är det jag eller min gamla dator som är keff? Måste jag köra min älskade gamla skruttvolvo från mitt stora skrutthus på Sydöland till Kalmar?
Trots att hon, G-häxan kallad, inte har några riktigt fungerande vindrutetorkare … och jag har smittats av något slags broskräck på grund av min mans dito?
Såja. Nu har jag sparat. Hoppas jag. Det var en mörk och stormig natt, nej det är en vacker Ölandskväll. Tänk om det blir åska? Min gamla brandsläckare är säkert slut, fattar ändå inte hur den funkar. Lutar mig mot min mammas, mina mormödrars och svärmödrarnas mod, kraft och uthållighet. Kvinnor som slapp det digitala dribblet och – drubbelbabblandet.
Nej, så bör man månne inte skriva, aja baja.
Nåväl. Kanske. Inte. Alls. I alla fall är jag glad över att jag inte tillfrågades att skriva under det där 500-brevet om Gazaläget. Vem är jag att avgöra vad som är folkmord eller ”bara” krigsbrott? Fast nu när Israel ska ockupera Gaza, kan bara säga fy fucking fan. Vet jag ens vilken hederlig hjälporganisation som jag borde skicka stålar till? Nej.
Har jag koll? Nej. Är jag modig och snäll? Njä. Om det stora kommer, hittar jag vapen i huset? Gav bort min farfars luftgevär för några år sedan. Vilket jag ångrar. Man vet ju aldrig.
Paus för kräk och bajs. Nej, inte för världslägets skull. Det är bara IBS, eller Reizdarm som tyskarna säger. Nätet svämmar över av listor på vad man bör och inte bör äta. Lök, hur klarar man sig utan det? Hur är det med herr Gurka i denna mazurka?
Nåja, nu flög just ett stridsflygplan över kåken min. Förr kändes det skrämmande. Numera lugnande. Sitter ju inte så långt från Kaliningrad. Det gör inte heller Cecilia Uddén så vitt jag vet.
Så till det lilla, i det goda, gulliga och gammeldags sagt helt mulliga: man har ju i landsbygden goda grannar. Guld värt. Gert tipsar om att man kan få en nätt liten brandsläckare för blott 199 kronor på Biltema.
Och om nu inte min G-häxas, det vill säga bilens, vindrutetorkare trilskas, då ska man först putsa vindrutan med vanligt fönsterputs och sedan med bivax, nej bilvax. Låt stå, helst i skugga. Torka med frottéhandduk. Ungefär den ordningen. Tror jag.
Vissa grejer har jag svårt att fatta eller komma ihåg. Fastare sitter Gerts upplysning om att förr i tiden hade amerikanska bilar inga vindrutetorkare alls!
Den här texten skrivs, värks fram, medan radion står på lite lågt. Ett rätt tråkigt Sommarprogram håller låda. Det blåser, som så ofta på solen och vindarnas ö. Någon dörr står och slår någonstans. Är det den som man enligt grannen Göran inte på villkors vis fick öppna, men som min son sa att det kan man visst.
Jag törs inte gå ner och kolla, tänk om hela bakdörren blåser bort eller faller samman … och all den där bråten i källaren, vill inte se. Känner mig som Mumintrollet i mötet med Lilla spöket. I och för sig en story med lyckligt slut.
Om det nu finns några lyckliga slut. Säger jag som medlem i Rätten till en värdig död. Men alltför många dödar är sannerligen inte värdiga eller rättvisa. En ”rolig” död har man väl aldrig hört talas om? Jo, kanske i någon sorts lindrande eller åtminstone rogivande morfindimma. Minns en gammal dam som i ”Ring P1” pläderade för gratis heroin till dödssjuka åldringar. Tjosan och klackarna i taket!
Detta mitt alster nedpräntas med en kär död vän på axeln. I brist på vanliga ciggar rullar jag urgammal tobak som min kära Kate Larson (1961–2018) har lämnat efter sig. Hittat under en gammal fåtölj. Detta som en i och för sig livsfarlig olat. Men på något vis livgivande.
***
Läs även: Språket för de inbitna
Läs även: Islam måste också tåla kritik
Detta är en argumenterande text. Alla åsikter är skribentens egna.
Man får glädjas åt det lilla, det stora kommer ändå aldrig. Som en av mina svärmödrar sa. Nu är det i och för sig särskilt svårt då en krönika jag just skrev i Pages plötsligt försvann, och jag svär på att jag tryckte på ”spara” flera gånger. Är det jag eller min gamla dator som är keff? Måste jag köra min älskade gamla skruttvolvo från mitt stora skrutthus på Sydöland till Kalmar?
Trots att hon, G-häxan kallad, inte har några riktigt fungerande vindrutetorkare … och jag har smittats av något slags broskräck på grund av min mans dito?
Såja. Nu har jag sparat. Hoppas jag. Det var en mörk och stormig natt, nej det är en vacker Ölandskväll. Tänk om det blir åska? Min gamla brandsläckare är säkert slut, fattar ändå inte hur den funkar. Lutar mig mot min mammas, mina mormödrars och svärmödrarnas mod, kraft och uthållighet. Kvinnor som slapp det digitala dribblet och – drubbelbabblandet.
Nej, så bör man månne inte skriva, aja baja.
Nåväl. Kanske. Inte. Alls. I alla fall är jag glad över att jag inte tillfrågades att skriva under det där 500-brevet om Gazaläget. Vem är jag att avgöra vad som är folkmord eller ”bara” krigsbrott? Fast nu när Israel ska ockupera Gaza, kan bara säga fy fucking fan. Vet jag ens vilken hederlig hjälporganisation som jag borde skicka stålar till? Nej.
Har jag koll? Nej. Är jag modig och snäll? Njä. Om det stora kommer, hittar jag vapen i huset? Gav bort min farfars luftgevär för några år sedan. Vilket jag ångrar. Man vet ju aldrig.
Paus för kräk och bajs. Nej, inte för världslägets skull. Det är bara IBS, eller Reizdarm som tyskarna säger. Nätet svämmar över av listor på vad man bör och inte bör äta. Lök, hur klarar man sig utan det? Hur är det med herr Gurka i denna mazurka?
Nåja, nu flög just ett stridsflygplan över kåken min. Förr kändes det skrämmande. Numera lugnande. Sitter ju inte så långt från Kaliningrad. Det gör inte heller Cecilia Uddén så vitt jag vet.
Så till det lilla, i det goda, gulliga och gammeldags sagt helt mulliga: man har ju i landsbygden goda grannar. Guld värt. Gert tipsar om att man kan få en nätt liten brandsläckare för blott 199 kronor på Biltema.
Och om nu inte min G-häxas, det vill säga bilens, vindrutetorkare trilskas, då ska man först putsa vindrutan med vanligt fönsterputs och sedan med bivax, nej bilvax. Låt stå, helst i skugga. Torka med frottéhandduk. Ungefär den ordningen. Tror jag.
Vissa grejer har jag svårt att fatta eller komma ihåg. Fastare sitter Gerts upplysning om att förr i tiden hade amerikanska bilar inga vindrutetorkare alls!
Den här texten skrivs, värks fram, medan radion står på lite lågt. Ett rätt tråkigt Sommarprogram håller låda. Det blåser, som så ofta på solen och vindarnas ö. Någon dörr står och slår någonstans. Är det den som man enligt grannen Göran inte på villkors vis fick öppna, men som min son sa att det kan man visst.
Jag törs inte gå ner och kolla, tänk om hela bakdörren blåser bort eller faller samman … och all den där bråten i källaren, vill inte se. Känner mig som Mumintrollet i mötet med Lilla spöket. I och för sig en story med lyckligt slut.
Om det nu finns några lyckliga slut. Säger jag som medlem i Rätten till en värdig död. Men alltför många dödar är sannerligen inte värdiga eller rättvisa. En ”rolig” död har man väl aldrig hört talas om? Jo, kanske i någon sorts lindrande eller åtminstone rogivande morfindimma. Minns en gammal dam som i ”Ring P1” pläderade för gratis heroin till dödssjuka åldringar. Tjosan och klackarna i taket!
Detta mitt alster nedpräntas med en kär död vän på axeln. I brist på vanliga ciggar rullar jag urgammal tobak som min kära Kate Larson (1961–2018) har lämnat efter sig. Hittat under en gammal fåtölj. Detta som en i och för sig livsfarlig olat. Men på något vis livgivande.
***
Läs även: Språket för de inbitna
Läs även: Islam måste också tåla kritik
