Smittande cynism

Som barn var jag fascinerad av Tv-shop, en ren reklamkanal av amerikanskt snitt. Tänk, vilka fantastiska uppfinningar som visades upp på bildskärmen: revolutionerande träningsapparater i ena stunden, det ultimata köksverktyg i den andra. Men mina försök att införskaffa delar ur sortimentet gick det dock aldrig något vidare med. Som tioåring hade jag inte mycket till en egen ekonomi, och mina ack så cyniska föräldrar vägrade helt att öppna plånboken. »Det där är bara skräp«, fick jag höra, »sådant där funkar inte« blev svaret jag var tvungen att nöja mig med.

Vilken cynism!

Vem som helst som hade en tioårings ögon att se världen med kunde ju själv skåda tomheten i föräldrarnas ord. De glada, leende människorna på skärmen var bevis nog; deras inlevelsefulla vittnesmål om att magin faktiskt fungerade kunde väl ingen tvivla på?

Tjugo år har gått sedan dess. Minnena av Tv-shop har dock åter stigit upp till ytan de senaste veckorna, i samband med att den genre kanalen var så berömd för – det personliga vittnesmålet – fått en förbluffande renässans i Sverige.

»Testimonials«, den personliga berättelsen, talet direkt från hjärtat: det som en gång i tiden användes för att sälja plastprodukter av tveksam kvalitet är numera en sorts elitsport. Den offentliga demonstrationen av äckelkänslor, rädsla eller bara naket förakt och avsky gentemot De Andra har blivit ett kall som äter upp fler och fler spaltmeter.

Inte jag!, hör vi dem säga. Jag är minsann en av de samvetsgranna, och du kan inte ana vilka kval jag måste stå ut med, bara av att öppna tidningen. Beroende på vem du frågar (eller tja, det krävs knappast ens att någon frågar) så är utvecklingen »outhärdlig«, »en mardröm«, eller »skitläskig«. Konstant markeras avståndet mellan den undertecknades upphöjda karaktär och den stinkande sumpmark som allmogen håller på att förvandla Sverige till.

Ett nästan övertydligt exempel är recensionerna av Johannes Anyurus senaste roman. »De kommer att drunkna i sina mödrars tårar« – en roman »om hopp och hopplöshet i dagens Europa, om vänskap och svek, och om terrorns och fascismens teater«. Här framgår poängen ungefär lika subtilt som en tryckluftsborr: detta är en bok som ger recensenterna mardrömmar, som tar tag rakt i hjärtat och trycker till. Ingen får tvivla på att det som håller på att ske verkligen hårt berör recensenten personligen.

Hade jag fortfarande en tioårings ögon skulle jag säkert riskera att bländas av detta blixtrande moraliska patos. Tyvärr har mina föräldrars cynism vad gäller glättiga personberättelser drabbat även mig med tiden.

Två saker skaver. Den första är att de problem vi står inför faktiskt inte helt mynnar ur någon plötsligt explosion av »ondska«. För att ta den ständigt närvarande migrationsfrågan som exempel, så är det ju bortom all tydlighet i dag att den »goda« sidan helt enkelt inte ville eller kunde räkna med de sociala och ekonomiska konsekvenserna av den förda politiken. Denna underlåtenhet går faktiskt inte att skylla på de hatiska skogstrollen. Att sedermera försöka reducera utvecklingen till rena känslor, till en biblisk kamp mellan tolerans och hat, till en oundviklig, tragisk (i dess dramatiska bemärkelse) pjäs där de goda enbart kan bära vittne inför ondskans segertåg framstår bara som falskt.

En andra punkt: en tidigare medarbetare på en av Sveriges största tidningar dömdes nyligen till fängelse för bland annat hemfridsbrott. Av domstolsprotokollet framgår att vederbörande har blivit våldsam och hävt ur sig rasistiska påhopp mot två »idiotinvandrare« som temporärt inhystes i lägenheten bredvid.

Domstolsprotokollet är offentligt, men av någon anledning  går det över huvud taget inte att läsa om det inträffade i etablerade medier. Är inte det lustigt? Detta är en person som utmärkt sig för sitt antirastistiska engagemang i medierna. Ingen verkar dock manad att skriva om hur hemskt hjärtat svider när sådana här problem uppdagas inom de egna leden. Detta illustrerar en intressant poäng om hur vår offentlighet fungerar i dag.

Det är alldeles uppenbart att moralens väktare ser sitt uppdrag som att signalera om hur allt är allmogens fel, och hur hemsk framtiden som dessa hatiska horder skapat ter sig för den krympande skara av folk som har huvudena rätt påskruvade. Det verkar dessutom vara journalisters uppdrag att skydda denna småsinta pöbel från alla tråkiga fakta som kan tänkas komplicera den otroligt bekväma skuldfördelning som de bättre bland oss kommit överens om.

Text: